Under den här årstiden brukade biblioteken inte ha öppet så mycket. Man öppnade senare och stängde tidigare på kvällarna, ja redan på eftermiddagen ibland. Vissa mindre ställen kunde ha stängt helt under några veckor, när personalen hade semester.
Men Viola hade redan läst öppettiderna, så hon visste att man hade öppet just nu. Och hon gick med raska steg förbi affärerna och bort till byggnaden, där biblioteket fanns.
- Vilken tur att det finns bibliotek, tänkte Viola, när hon närmade sig ingången. Så man slipper köpa alla böcker man vill läsa. Och en del äldre litteratur är dessutom omöjlig att få tag i. Men på ett större bibliotek kunde man hitta det mesta. Det visste hon. Hon visste också att det gick att beställa hem böcker från länsbiblioteken och från andra bibliotek i landet och andra nordiska länder genom lånecentralerna, om en bok inte fanns på närmare ställe.
Hon hade erfarit ett flertal gånger, hur hjälpsam och tillmötesgående personalen varit, när hon kommit med udda önskemål vid några av biblioteken i huvudstaden.
Som barn och tonåring hade hon varit en flitig läsare och besökare på närmsta bibliotek. Och där hade hon känt igen både personalen och de flesta andra som kom och lånade. Biblioteket hade haft en social uppgift bland de som bodde i området. Man gick dit en kväll ibland och pratade både med personalen och de andra besökarna. Innan man gick hem lånade man hem en eller ett par böcker.
Viola öppnade den tunga järndörren och gick in i byggnaden. Där inne var svalt och tyst. En doft av gammalt torrt papper kändes i hennes näsa. Bokdoft. Kulturen kändes i näsan på henne.
- Vad skönt att känna den här doften igen, tänkte Viola. Några lugna fridfulla timmar väntade henne i denna högborg.
Viola sökte sig genast till avdelningen ortshistoria. Den fanns i ett litet separat rum. Skyltningen var väl gjort, så hon hade inga problem att hitta dit. Och därinna gick hon runt bland hyllorna en stund. Det fanns ett tiotal läsplatser i rummet. De flesta var lediga. I ett hörn satt en äldre gråhårig man med glasögon och läste i en ganska tjock bok. En ung kvinna med långt blont hår och hästsvans satt vid ett bord i mitten av rummet. En yngling satt i en fåtölj med en tidskrift i händerna. Den såg ut som en äldre ortstidning. Viola var den fjärde besökaren här inne just nu.
"Särskilda gårdar" stod det ovanför en av hyllorna. Viola gick genast dit. Här kunde hon kanske finna det hon sökte. I slutet av nedersta hyllan hittade hon en bok om Walvs herrgård. Hon kunde inte tro sina ögon, när hon såg vem som skrivit den. Det var ingen annan än Michael Walvensteen. Sonen i huset där hon bodde som tonåring den sommaren hon var sommarbarn.
Viola satte sig ned och bläddrade i boken. Hon undrade vad den kunde handla om. Walvs herrgård var ju den plats, varifrån Michael härstammade. Det var väl därför han skrivit boken.
- Tänk att ha förfäder som bott på en herrgård! Det hade inte alla. Inte hon heller, tänkte Viola, där hon satt där och tittade i hållsförteckningen. Den här boken måste jag låna hem. Då kan jag fördriva kvällarna sedan det blivit mörkt ute med att läsa.
Där Viola satt började hon fundera på släktforskning, som blivit så populärt under sista tiden. Det fanns massor med människor som satt och sökte efter sina släktingar i mikrofilmade kyrkböcker. Det var stora rullar, som rymde flera hundra sidor. Om man såg på en sådan film, kunde man se små rutor, men man måste förstora upp det hela för att kunna läsa vad som stod på de mikrofilmade sidorna. Läsapparat kallades det för. Hon hade sett hur folk i huvudstaden satt i biblioteken och rullade filmen fram och tillbaka. Ibland gjorde de anteckningar på papper, som de hade liggande bredvid sig. Då kunde hon se hur de sken upp av glädje. De hade gjort ett fynd. Hittat en skatt. Men ibland fann de ingenting. Då satt de där och såg sura ut. Eller åtminstone allvarliga.
- Ingenting i dag, hade hon hört någon släktforskare muttra.
- Det här går inte alls att läsa, hade hon hört någon säga för sig själv. Tänk om prästerna ändå lärt sig skriva läsligt.
Men inte kunde präster på 1600- och 1700-talen tänka sig, att folk flera hundra år senare skulle sitta och söka igenom det de skrivit.
Det var mormornerna i USA, som först mikrofilmade kyrkböckerna. Det var en religiös rörelse som startat någon gång under 1800-talet. Men deras kyrka hette "Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga". Det var de som förföljde dem och hånade dem som gav dem namnet mormoner. Eftersom de hade en helig skrift som hette "Mormons bok". Viola visste inte mycket om dem, men hon hade hört folk berätta en del. De som kände till deras lära bättre. Dessa religiösa människor hade rest omkring i alla europeiska länder, som de härstammade från och fotograferat av alla böcker sida efter sida. De hade fått tillstånd att göra det, bara de lämnade en kopia kvar i här i landet, så arkiven kunde bevara den. Men i Salt Lake City i Utah fanns ett otroligt stort arkiv med mikrofilmer, som man bevarade för att kunna släktforska. Och mormonerna var tvugna att känna till sin släkt, för det hörde till deras religion att döpa sig i stället för avlidna släktingar.
Det var alltså tack vare denna religiösa rörelse som mikrofilmerna fanns. Idag skulle ingen stat haft råd att bekosta en sådan mikrofilmning. Det skulle ha blivit för dyrbart att bekosta något sådant med skattepengar.
Nu började mikrofilmerna ges ut som mikrofiche också. De såg ut som små vykort, som man stoppade in i läsapparaten. Med dem kunde man snabbt flytta sig flera hundra sidor framåt eller bakåt, utan att behöva sitta och veva filmen i flera minuter. Det var bara att ta kortet med rätt sida.
Viola hade sett de nya mikrokorten ett par gånger. De var ungefär så stora som vykort och innehöll vita rutor. Varje ruta var en sida ur en bok.
- Allt folk hade tålamod att sitta så där och gå igenom sida för sida bara för att ta reda på sina förfäder? hade hon undrat många gånger.
Visst kunde det vara roligt att veta vad farfars far eller mormors far gjorde, var de bodde, hur många barn de hade och mycket annat. Men att offra halva sin fritid om inte mera på släktforskning kunde inte Viola tänka sig.
Viola hade helt glömt bort boken hon tagit ner från hyllan för att titta i. Det var ju för dess skulle hon slagit sig ner här i rummet. För att få veta lite mer om bygden, där hon befann sig just nu. Och så hade hon hittat den här boken, som Michael skrivit.
Plötsligt hördes ljudet av en gonggong därute i stora biblioteket. Det måste betyda att man snart skulle stänga. Nu hade hon inte så mycket tid på sig.
- Måste jag komma hit igen i morgon, undrade hon. För att fortsätta läsa boken. Jag kanske kan låna hem den. Och läsa i lugn och ro om kvällarna, tänkte Viola.
Viola reste sig, tog boken och gick ut ur rummet. Där borta var lånedisken. Hon gick dit med raska steg.
- Jo, jag skulle vilja låna hem den här boken ett par dar, sa Viola till en kvinna innanför disken. Jag har inget lånekort här, men det går kanske att ordna. Jag är här för tillfället den här veckan bara, och jag bor hos Alexanderssons inte långt härifrån. Jag har hyrt rum med kokmöjligheter där genom turistbyrån.
- Har du bara legitimation, så ska det gå bra att ordna, svarade den blonda blåögda kvinnan och räckte henne en blankett. Fyll i den här blanketten, så är det klart på några få minuter.
Viola räckte fram legitimationen, tog en kulspetspenna som låg där på disken och började fylla i uppgifterna.
- Ska det vara adressen här, eller min adress i huvudstaden? undrade Viola. Eller båda två kanske?
- Det räcker med den adress, där du är skriven. Vi känner förresten fru Alexandersson väl. Hon hyr bara ut till ordentliga och hederliga personer. Och många av hennes gäster kommer tillbaka år efter år, hörde Viola kvinnan säga med vänlig flickröst.
Då var det kanske därför man på turistbyrån i huvudstaden varit så noga med vem Viola var. Och att hon hade ett bra och klandefritt förflutet. Hon hade t o m varit tvungen att uppge namn och adress till en bekant som kände henne väl. Så de hade någon referens. Och de ville också veta, vad hon hade för arbete, och hur länge hon arbetat där.
Men Viola var glad att hon fått bo på det här stället. Hon kände att hon hade hamnat på rätt plats. Lugnt och tyst var det. Och hon kunde få ro och vila under tiden här i byn.
Efter någon minut var lånekortet klart och Viola kunde lämna biblioteket med boken i handen. Så lycklig hon kände sig. Att ha just den här boken med sig. Den bok som Michael skrivit. Samtidigt som hon gick ut därifrån, var det några andra besökare som också lämnade lokalen. En mamma med två små barn och barnvagn. En äldre man som stödde sig på en käpp. En medelålders kvinna med en kasse böcker i ena handen.
Nu skulle den här veckan vara räddad, även om det blev regn. Åtminstone för Violas del. Det var så mycket läsning hon hade med sig, att hon skulle kunna hålla på med den i flera dar i sträck.
- Nu ska jag först gå och handla och sedan göra en promenad ner till ån för att se hur där ser ut, tänkte Viola, när hon kände sommarvärmen strömma emot kroppen igen efter svalkan inne i bibliotekslokalerna.
156