2

Viola såg sig omkring. Hon visste inte riktigt vart hon skulle ta vägen. Här låg en bank, ett par livsmedelsbutiker, ett bibliotek och längre bort syntes Systembolagets och Pressbyråns skyltar. Hon undrade, varför Pressbyrån inte låg närmare där bussen stannat. Intill en av livsmedelsbutikerna såg hon en liten skylt. Turistbyrå kunde hon läsa på den. Den var ganska liten, så liten att hon knappt såg den, när hon lät blicken för första gången panorera över de olika husen.
- Jag kan gå in dit och fråga, var den här gården ligger, tänkte hon.
Viola promenerade dit bort. Dörren var låst. De hade tydligen stängt redan, fast det var högsäsong för turismen. Semestertid. Tydligen också för turistbyråns personal.
Viola tittade på några anslag på dörren. Öppet kl 12 - 16 måndag till fredag, kunde hon läsa. Längre ner såg hon en annan liten skylt. Kartor över samhället finns i separat låda till vänster om ingången. Hon vände sig åt vänster. Där fanns en liten brevlåda, och i den låg en bunt broschyrer. Hon tog upp en.
"Vägvisare för våra turister. Var finns vad? - kunde hon läsa.
På baksidan fanns en karta med de olika stugorna som de hyrde ut. Viola tog upp ett kuvert med adressen ur sin handväska. Tallmovägen 24. Hon tittade på kartan igen. Där låg en väg med det namnet. Det kunde inte vara så värst långt bort. Kanske tre eller fyra hundra meter från det ställe, där hon stod.
"Bed & brekfast stod det. Rummet har kokmöjligheter, vad gäller enklare mat, kaffe, te osv.
- Först ska jag nog gå in på ICA och köpa något att äta. Öppet 9 - 19 alla dagar läste hon. Då kunde hon kanske först gå och lämna sina väskor och sedan gå för att handla. Det skulle bli tungt att bära annars.
Viola tittade noga på kartan. Hon hade ingen lust att gå fel väg. Hon skulle följa Centrumvägen tills hon kom fram till Tallmovägen. Där skulle hon vika av.
Viola passade på att gå till Pressbyrån för att köpa en mjukglass och ett par bullar och ett äpple att äta. Hon kände sig både hungrig och törstig. Hon satte sig vid ett bord utanför kiosken och åt upp glassen. Det kändes skönt att äta glass i värmen. Det var ingen riktig hetta direkt, men hon kände fortfarande värmen från bussen.
När Viola satt där, fick hon se en kvinna i ungefär hennes egen ålder cykla förbi och fortsätta mot livsmedelsaffärerna.
- Vad den där kvinnan verkar bekant, tänkte Viola. Var kan jag ha sett henne någonstans?
Det kunde ha varit någon från huvudstaden, som var här på semester just mu. Eller någon som härstammade härifrån. De människor hon träffat som tonåring kunde hon inte gärna minnas ännu. - Finns det ingen lokaltidning här, undrade Viola, där hon satt och åt glass. Den skulle kunna ge mig mer information om vad som händer här på orten. Vad det är värt att göra, vad som är sevärt?
När Viola ätit upp glassen, gick hon tillbaka till kiosken, där hon kastade servetten i skräpkorgen samt frågade efter den mest spridda lokaltidningen här på orten. Hon nämnde, att hon ville veta, vad hon som turist borde se och göra.
- Det finns ett annonsblad för kommunen, svarade flickan där inne. Där finns en hel mängd information. Sedan finns turisthyråns broschyr. De flesta här läser Vistadsbygden. Den täcker både staden och alla orterna här i närheten. Den är faktiskt läsvärd.
- Tack för informationen, svarade Viola. Då får jag be om den samt ett annonsblad.
- Annonsbladet är gratis, tillade flickan och räckte över det samt tidningen. Vistadsbygden kostar åtta kronor.
Viola betalade och stoppade ner alltsammans i sin väska. Så började hon promenera bort mot den gård, där hon skulle bo den närmaste veckan.
Här var de flesta husen rödmålade. Det var äkta Falu rödfärg, kunde hon se. De andra rödfärgerna hade antingen en annan nyans eller också blänkte de, när solen sken på väggen.
Efter några minuter kunde Viola se en vägskylt, där det stod Tallmovägen. Hon läste det på långt avstånd, eftersom hon hade god syn för sin ålder. Fast nog måste hon använda glasögon, när hon läste. Särskilt om det var liten stil eller mörkt där hon satt. Ute kunde hon fortfarande läsa obesvärat, om det var solsken.
- Tallmovägen betyder säkert att den går till Tallmo. Till den by, där bussen stod några minuter på vägen hit. Men inte kom vi därifrån heller. Bussen körde en helt annan väg.
Det var det där med bussar och omvägar igen. Men så kunde det inte vara i det här fallet. Här skulle Tallmovägen ha varit en omväg i stället. Viola försökte lista ut, varför vägen hette så, om den inte gick direkt dit. - Kanske har den gjort det någon gång? Eller är den uppkallad efter någon känd person med det namnet? Viola hade många frågor, som hon inte fick något svar på. Åtminstone inte för tillfället.
Viola svängde in på Tallmovägen. Snart stod hon framför det hus, som hade nummer 24. Så romantiskt här såg ut. Ett stort rött hus i två våningar med blyinfattade fönster. Och en veranda som räckte till ett helt middagsbord för en större familj. Viola ställde ned allt bagage utom handväskan och gick uppför trappan mot dörren. Där satt en ringklocka. Försiktigt ringde hon på.
En äldre kvinna kom och öppnade.
Viola hälsade och sade sitt namn.
Kvinnan hälsade tillbaka med ett välkomnande leende.
- Är det här jag ska bo, undrade Viola litet försiktigt. Resebyrån i huvudstaden har ordnat ett rum åt mig här.
- Välkommen Viola, sa kvinnan. Ja, det finns ett rum med kokvrå i längan här nere. Jag ska följa dig dit.
Kvinnan gick före ned mot uthuslängan. Viola följde efter. I ena handen bar hon resväskan, i den andra handväskan och det övriga hon hade med sig. - Här finns ett rum med kokmöjligheter, så du kan köpa hem mat och laga själv, för det finns inga serveringar här i trakten. Allt man vill äta, måste man laga själv. Och här finns toalett, tvättställ och duschmöjligheter. Frukost ingår och du kan äta den antingen här i rummet eller också ute på verandan uppe vid stora boningshuset. Vi brukar servera frukosten mellan klockan sju och åtta om morgonen. Men vill du äta tidigare eller senare går det också bra. Det är bara att säga till dagen innan. Så ser jag till att maten är klar i tid.
Det var ganska mycket kvinnan hade att säga. Men det lät som ett varmt välkomnande, tyckte Viola. Här uppe var man alltid välkommen. Det kände Viola direkt.
Det var lika förra gången hon var i de här trakterna. Hon blev genast välkomnad av både kvinnan och hennes son.
- Är det något speciellt du behöver fråga om, så gör det nu. Vi kommer att resa bort i kväll och är inte hemma förrän efter klockan elva. Men du behöver inte vara rädd. Här händer inget, man behöver vara rädd för.
- Jag brukar inte vara rädd, även om jag är ensam, svarade Viola. Och det går bra för mig att äta frukost strax före klockan åtta. Något speciellt att fråga om har jag inte. Åtminstone inte just nu. Om det dyker upp något får jag väl fråga senare.
- Då ska du ha det så bra, sade kvinnan, och lämnade nyckeln till Viola. Och jag hoppas att du kommer att trivas här. Det har alla gjort. Alla som bott här hittills.
- Jag får tacka för välkomnandet, sa Viola.
Kvinna avlägsnade sig och gick med tunga steg tillbaka till boningshuset. Viola placerade väskorna på ett lämpligt ställe, så de inte skulle ta så stor plats.
- Jag får nog äta bullarna senare, tänkte Viola. Utan kaffe blir det inte så lätt att äta dem. Men äpplet kan jag äta nu, innan jag går tillbaka till affären för att handla lite mat till i kväll.
Viola slog sig ned på en stol och började äta av äpplet, medan hon såg sig omkring i rummet. Det såg snyggt och trevligt ut. Ett fönster mot gården, ett annat mot vägen. Och i kokvrån fanns ett tredje. Genom det kunde hon se en liten köksträdgård.
Äpplet var snart uppätet. Viola satt kvar på stolen och såg sig omkring lite drömmande. En sommarvecka på landet. Underbart. Skön avkoppling. Vad kunde det mer vara? Det skulle hon få veta under tiden hon var här. Olika somrar och olika semestrar kunde inte alls jämföras med varandra. Ena året var det dödtrist. Andra året kändes det jätteskönt. Hennes humör spelade också en viss roll.
- Men nu får jag inte sitta här och drömma längre, tänkte Viola efter en stund. Jag måste gå ned till affärerna och handla lite mat, så jag inte behöver svälta. Det är långt till i morgon.
Viola reste sig, tog handväskan i ena handen, öppnade dörren och gick ut. Hon vred om nyckeln, tog ut den och stoppade ned den i handväskan.