1

Viola klev på tåget som stod vid spår fyra på Centralstationen. I ena handen bar hon en medelstor resväska. I den andra höll hon handväskan som hade axelrem och som bortsett från allt kvinnor brukar ha i sina handväskor innehöll en liten tunn lättläst bok Den hette "Min Michael" och var skriven av en för henne obekant författare som hette Daniel Oz. Hon hade tagit den med ifall om hon skulle behöva något att läsa. Så hon skulle slippa köpa en pocketbok med alltför liten stil.
Det här tåget skulle ta Viola bort från huvudstadens jäkt och smuts. Ut på landsbygden, till vilan, lugnet, glädjen, friden. Bort från det hon hatade, det som gjort hennes liv så enahanda. Stadens buller var inget för henne. Hon ville till en annan ort. Till ett samhälle långt bort från gatornas bullrande trafik och bilarnas avgaser. Det enda hon tyckte om här i staden var lägenheten på bottenvåningen, stadens huvudbibliotek, parken längs vägen mellan lägenhet och biblioteket. Samt arbetsplatsen förstås. Tåget skulle ta henne bort från allt detta til en liten ort där hon kunde njuta av sommaren. Och känna sig fri. Inte behöva korsa gatorna i värsta rusningstrafiken. Höra motorbullret så fort hon öppnade ett fönster för att få lite luft.
Viola och var på väg bort till en liten by, som låg så fridfullt mellan en sjö och ett skogsbryn. Till trevliga rödmålade stugor mellan grönskande björkar och högväxta tallar. Där hon kunde njuta av sommarens sol och värme.
Det behövdes inte lång tid för Viola att hitta den plats hon skulle ha under resan dit upp. Vagn fyra. Plats elva. En fönsterplats. Hon skulle kunna sitta och se ut hela resan. Och på skuggsidan var det också. Åtminstone nu, när tåget stod på Centralstationen. Hon visste inte, hur mycket tåget skulle svänga under resan. Kanske skulle hon hamna i solen ibland. Men hon trodde inte det. Järnvägen dit upp var ganska rak. Utom på ett par ställen, där tåget gick runt ett berg eller svängde längs stranden av en sjö.
Så annorlunda allt var nu. Viola satt där i vagnen och tänkte. Tänkte på det som varit. Tornårstiden. Somrarna i stan hos föräldrarna, när hon var barn. Skolresor, som hon inte hade så mycket minne av. Bara att de hade åkt tåg till en annan stad och vistats där. Men vad de hade gjort, det var helt bortglömt.

- Så ensam jag känner mig, tänkte Viola. Och så olycklig. Ensam i staden. Ensam på resan.
Den här ensamhetskänslan hade kommit, när Viola än en gång börjat läsa Tonio Kröger. Förra gången tyckte hon boken var underbar läsning. Men nu hade den givit henne en känsla av ensamhet och övergivenhet. Hon hade lånat den på biblioteket någon månad tidigare. Då hade hon inte läst något alls utan lämnat tillbaka den oläst. Men så hade hon lånat den igen för en vecka sedan. Och börjat läsa några tiotal sidor. Det var då ensamheten kommit.
"Låt Proust förändra ditt liv", fanns det en bok som hette. Viola hade sett den på biblioteket. Den stod bland biografierna. Hon hade aldrig läst den och skulle förmodligen inte göra det heller. Hos henne var det Thomas Mann som förändrat hennes liv. Med boken om Tonio Kröger.
Tidigare hade Viola tyckt, att hon levat en skönt liv. Ensamstående kvinna som hon var, fanns det ingen som bestämde över henne. Hon kunde själv besluta vad hon ville göra. Och hon tyckte om sitt arbete. Men nu hade Tonio Kröger kommit in i hennes liv. Likt henne reste han norrut. Men medan Tonio ville besöka den stad, där han bott som barn, reste Viola till den by, där hon vistades en sommar som tonåring.
Viola hade alltså börjat få en viss känsla av ensamhet. Något hon aldrig upplevt tidigare.
- Ensamheters ensamhet, tyst ödemark och ensamhet, ljöd det plötsligt i Violas inre. Det var några ord från en dikt hon läst en gång. Hon kunde inte komma på författaren, men det gjorde detsamma.
Och ensam skulle hon känna sig i byn, dit hon reste också. För troligtvis skulle hon inte stöta på någon bekant under hela vistelsen där. Men hon gjorde den här resan i alla fall.

På resebyrån hade de ordnat en liten stuga, där Vola skulle bo till ett överkomligt pris. Ett rum och kokvrå. Det räckte för henne.
Snart satte tåget i gång och rullade ut från Centralstationen. Hon såg hur stationsbyggnaden och banhallens tak blev mindre och mindre för att snart försvinna helt. Andra byggnader gled förbi och försvann. Där borta någonstanns låg huset där hon bodde. Hon kunde inte se det från tåget, men hon kände väl till byggnaderna omkring. Och hon kunde se översta våningarna av ett höghus, som hon kunde se hemifrån, om hon gick ut på gatan och tittade bortåt.
Medan Viola satt där på tåget och såg hus och träd glida förbi, kom hon att tänka på något helt annat. Det var också en resa med tåg. När hon var femton år hade hon vistats på landet en hel sommar. Hon var sommarbarn i en familj. Även den gången reste hon med tåg norrut på samma järnväg som nu. Men det var nog inte samma skenor som då. Hon kunde minnas hur man på den tiden kunnat höra, när hjulen hoppade över skenskarvarna. Dong. - - - Dong, dong. - - - Dong, dong. Två slag efter varandra, så tyst någon sekund, sedan ett par dunsar igen. Vagnarna hade boggier i varje ända, och var och en av dem hade två hjulpar.
Viola hade vistats i en familj bestående av en kvinna och hennes son. Kvinnan var änka. Sonen låg vid universitetet. Han var så där en fem, sex år äldre än henne.
Viola mindes, att han kommit till Centralstationen och hämtat henne. Han kom direkt från universitetet och var på väg hem. Hennes mamma fick också träffa honom, när hon tog farväl av dottern vid tåget. Sedan hade de rest i tre eller fyra timmar.
Pojken hade pratat med en äldre kvinna i kupén, där de satt. Det var tydligen någon bekant till honom. Men mer kunde hon inte minnas.
Viola hade haft svårt att förstå vad folk pratade om i trakten, där hon varit som sommarbarn. De hade en dialekt som hon inte begrep mycket av. Särskilt inte när gamla tanter och farbröder började tala. Och fort hade de pratat också.
Kvinnan hade haft sommarbarn tidigare. En flicka ena sommaren, en annan flicka nästa sommar. Sedan hade hon gjort uppehåll några år, eftersom hon och sonen varit ute och rest under hennes semester. Hon hade valt flickor, därför att hon så gärna velat ha en dotter också. Men ödet hade beslutat något helt annat.
Vad glad och lycklig Viola hade varit den sommaren. Hon hade sluppit huvudstaden med dess buller och smuts under några månader. Haft tillfälle att bada i sjön intill huset, där familjen bodde. Och så hade hon lärt sig cykla också. I storstaden hade hon aldrig haft behov av någon cykel. Det fanns tunnelbana och bussar, så det var alltid lätt att ta sig från den ena stadsdelen till den andra. Eller hemifrån till skolan på morgonen. Och från skolan och hem på eftermiddagen.
- Får jag besvära om biljetterna, hördes en grov röst säga.
Det var konduktören, som just kommit in i kupén, där Viola satt. En korpulent man i medelåldern med svart hår och mustascher. Han var barhuvad. Förr hade konduktörerna alltid en mössa. Långt tillbaka var det en vit med svart skärm, senare bytte man till helsvart mössa. Och nu gick de barhuvade.
Viola tog fram biljetten ur sin handväska och räckte den till honom. Han klippte hål i den och lämnade den tillbaka.
- Och så får jag önska en trevlig resa, hördes han säga, innan han gick till nästa kupé.
- Tack, svarade Viola med svag röst.
- Nog var konduktörerna vackrare med den vita mössan, tyckte Viola. Men det vita tyget blev säkert smutsigt ganska fort. På den svarta mössan syntes inte smutsen lika bra.
Nu rullade allting förbi med hög fart. Viola kunde knappt upptäcka stolparna, som höll upp kontaktledningen, när de rusade bort utanför fönstret. När tåget gick sakta hade hon kunnat se de gula numren på dem. Men nu kunde hon knappt se stolparna.
Under Violas barndomstid betraktades det som en stor förmån att få bli utvald till sommarbarn och vistas på landet från mitten av juni till dess skolan skulle börja igen.
Viola hade hört talas om några, som inte trivts borta från föräldrarna. Barn som fått hemlängtan och haft svårt att stanna på landet hela sommaren.
Men för Viola hade det inte varit något problem att vara borta från storstaden en hel sommar. Hon hade tyckt att det varit skönt att slippa trängseln på trottoarerna, bullret på gatorna och den trånga, mörka lägenheten.
Viola kunde inte hjälpa att hon kom att tänka på just den här sommaren där hon satt i järnvägsvagnen och färdades norrut. Det var andra gången i sitt liv hon for mot norr. Hon hade rest söderut några gånger, men aldrig norrut. Mer än den sommaren då hon var sommarbarn och just idag.
Och lika vackert väder var det nu som den gången. Fast då reste Viola redan i början av sommaren. Nu var det augusti. Att hon inte hade rest tidigare berodde på att hon hade semester så pass sent. Och först ville hon vila någon vecka före avresan.
Viola skulle inte vara borta länge den här gången. Bara en vecka. Men det skulle säkert räcka. Att få se de små byarna och samhällena och de stora skogarna, skulle bli en upplevelse för henne. Hon föreställde sig att det skulle vara likadant här som där hon vistats som tonåring. Små byar omgivna av stora skogar och höga berg.
Viola visste inte hur långt det kunde vara mellan de båda platserna, men så värst långt kunde det ändå inte vara.
- Varför gör jag egentligen den här resan? hade Viola frågat sig mer än en gång. Hon visste det inte riktigt själv. För att få se ställen som liknade den by, där hon hade varit som tonårsflicka. Hon ville så gärna se klungor av boningshus omgivna av sjumilaskogar och höga berg. Slättland och småstäder hade hon sett nog av. Nu var det skogarna som lockade. Hon ville resa tillbaka till barndomen. Eller ungdomstiden kunde man kanske med rätta säga.
Vad hade hänt under åren mellan den där sommaren, när Viola var tonåring och den här augustidagen? Ganska mycket. Men mest tråkiga saker. Fadern hade gått bort för fem år sedan. Hon hade alltid tyckt så mycket om sin far. De hade haft så mycket att prata om, när de träffats. Gemensamma minnen. Tankar som förde dem tillbaka till en svunnen tid. Med modern var det helt annorlunda. Hon hade aldrig haft så mycket att prata om med sin mor. Om de aldrig hade undvikit varandra, så hade de alltid varit fåordiga de gånger de träffades. Och hennes besök hos modern hade alltid blivit kortvariga.
Viola hade en yngre syster. De hade goda kontakter med varandra. Fastän systern bodde i en helt annan stad, reste hon ofta till huvudstaden och hälsade på Viola. Vid dessa tillfällen kunde de sitta och prata i timmar. Med henne hade Viola lika mycket gemensamt som hon hade haft med fadern.
Viola hade en bror också. Han var några år äldre än henne. Han var lik modern. Hade inget att prata om. De träffades ganska sällan. Fastän han bodde i samma stad, besökte han aldrig Viola.
Modern hade alltid stått på broderns sida. Han hade fått allt han begärt hemma. Medan de andra barnen fått ärva hans leksaker, även kläder, om de var hela. Inte Viola . Hon hade inte kunnat gå i pojkkläder. Därför hade Viola börjat hata sin bror. Hade han tagit något eller förstört något hemma, hade de andra barnen fått skulden. Särskilt den yngre brodern och Viola. Äldste pojken gjorde aldrig något fel. Säkert var det därför att han var äldst. Och pojke dessutom.
Brodern betydde allt för modern. De andra barnen var mest i vägen. Även pappan ibland. Modern hade hatat honom också. Så ibland undrade Viola, varför de inte hade gått skilda vägar. Det skulle ha varit bäst för både pappan och barnen.
Viola kunde minnas en gång, då modern hade lånat hennes sparpengar eftersom brodern behövde något. Modern hade inte pengar själv så det räckte. Viola ville inte ge modern pengarna. Då tog hon dem. Och hon fick aldrig tillbaka dem av modern. Om hon nu kunde kalla den kvinnan för sin mor.
Om modern någon gång hade lånat pengar av brodern, så hade hon alltid lämnat dubbelt så mycket tillbaka. Så brodern hade tjänat bra på den affären. Men brodern hade sällan pengar som barn och tonåring. Han köpte upp sin veckopeng nästan direkt. Den gick till dricka och sötsaker. Och bio ibland.
Men Viola hade sparat sin veckopeng. Och till slut hade hon haft en ganska ansenlig summa. Det var när modern fick veta, att hon hade så mycket pengar som hon kom och ville ha dem. För att brodern behövde något. Och aldrig nämnde hon, att hon skulle betala tillbaka. Det hela hade slutat med att fadern hade gett henne samma penningsumma som modern hade lånat.
Snart saktade tåget farten. Viola vaknade upp ur sina tankar. De var redan framme vid nästa station. Hon skulle inte stiga av än på länge, men hon reste sig upp och tittade ut genom fönstret. I den här staden bodde han några år. Åren efter det att hon hade varit sommarbarn i den lilla byn uppe i norr.
Hon hade aldrig varit i den här staden. Bara hört berättas om den. Många av hennes bekanta hade varit där och haft en hel del att förtälja. Ån, broarna, kullarna, slottet, alla kyrkorna i gotisk och modern stil. Det var en gammal stad. Den grundades visst någon gång under högmedeltiden. Om det inte var ännu tidigare. Det låg en annan, ännu äldre stad intill. Men till den staden gick det ingen järnväg. Man fick åka buss, om man ville dit.
Kvinnan hon varit sommarbarn hos hade berättat om staden. Kanske hade hon bott där. Eller hade hon haft släktingar där? Viola kunde inte minnas riktigt, hur det var. Men den lilla staden var ännu äldre. Och där fanns gamla kulturhistoriska byggnader och en hamn med massor av segelbåtar och motorbåtar.
Viola öppnade fönstret och lutade sig ut en aning, sedan tåget hade stannat. Det var inte mycket hon kunde se. En kyrkspira här, en annan där långt borta. Ett stationshus i gammal stil. Säkert var det sen artonhundratalet. När de första järnvägarna byggdes i den här trakten. Putsen hade fallit av på en del ställen. Längre bort syntes en korvkiosk. Pressbyrån låg inhyst i själva stationshuset. Där var trångt och mörkt.
Sonen hade berättat en hel del om den här staden. Det var när de for förbi här, när hon var på väg till deras villa i den lilla byn mellan bergen och skogarna för att vara sommarbarn.
Det var inte underligt att han kunde berätta så mycket. Han hade ju tagit studenten och läst ett par år på universitetet i huvudstaden. Och han hade varit här i staden också. Vid ett flertal fillfällen.
Varför gick Violas tankar hela tiden till kvinnan och hennes son? Hon kunde inte bli fri från dem. Och den lilla villan där vid åm, som rann ut i sjön strax nedanför.
Den byn hade en gång varit Violas barndoms sommarparadis. Hon kunde inte förneka det. Och hon ville det inte heller. Det hade varit så bra, så underbart skönt den där sommaren på landet. Inga läxor att tänka på. Inga föräldrar som tjatat på henne. Hon hade börjat skriva dagbok den sommaren, men sedan slutade hon efter några sidor. Tänk om föräldrarna och syskonen skulle få syn på den. Och läsa det hon skrivit. Dagboken slutade med att de klev av tåget på stationen, där sonens mamma väntade med bil. En Ford var det visst. En liten bil, men den var tillräcklig för dem. Och inte bodde de så långt från stationen heller. Kanske en kvarts bilväg. Eller tjugo minuter.
Här slutade dagboken. Viola hade tagit fram den och än en gång försökt läsa det hon skrivit. Det hade hänt under våren. I slutet av maj kanske.
Några veckor senare hade hon bestämt sig för att göra den här resan. Till skogarna i norr. Till de små byarna. Hon ville komma ifrån storstaden och vila ut några dagar i en liten by med röda stugor. Precis som hon hade bott på den tiden.
Snart fortsatte tåget. Vagnarna svängde hit och dit, när de passerade växlarna vid slutet av bangården. Så var de ute på spåret igen. Det spår som förde dit bort. Tillbaka till barndomens alla små sommarbyar med faluröda stugor.
Efter några timmars resa var Viola framme. Tåget saktade in och körde in på ett sidospår efter att ha passerat en kort tunnel. Den här stationen hade hon ett svagt minne av. De hade bytt tåg här någon gång, när de var ute och reste den sommaren. Men hon var inte riktigt säker. Annars hade tåget bara gjort ett längre uppehåll. Hon mindes stationshuset på andra sidan intill godsbangården. Och bron över spåren. Men den gången fortsatte tåget ända fram. Ända till den station, där de klev av och hans mamma väntade med bilen.
- Hade de lagt ned järnvägen dit upp? undrade Viola. Det var en enkelspårig järnväg som ledde dit. Och därifrån kunde man fortsätta ännu längre bort. Ända till gränsstationen. Järnvägen slutade inte långt från gränsen till grannlandet. Men nu gick det inget tåg längre än hit.
I varje fall skulle Viola fortsätta resan med buss. Kanske fanns det ingen järnväg dit bort, eller också berodde det på, att hon annars skulle behöva vänta ganska länge. Men bussen skulle gå om en kvart ungefär.
Viola klev av tåget och stannade på perrongen. På ett annat spår stod en rälsbuss. Det stod skyltat, vart den skulle gå. Men hon kände inte igen namnet på stationen. Kunde inte minnas det. Kanske gick den åt ett helt annat håll. Men säker kunde hon inte vara.
Viola tog rulltrappan upp till gångbron och promenerade över spåren till stationsbyggnaden. Bredvid den väntade bussen.
Hon klev in i bussen och tog plats på höger sida på sätet framför mittdörren. Härifrån kunde hon se både framåt och åt sidan. På andra sidan av bussen såg man inte vägen framför så bra, eftersom det var en vägg bakom förarsätet. Och dessutom brukade det vara sol på den sidan om eftermiddagarna. Och då kunde det bli ganska hett i en buss under somrarna.
Föraren klev på och gick genom bussen och klippte biljetterna. När det var gjort satte han sig i förarsätet och lade armbågarna på ratten. Det var några minuter kvar ännu, innan det var dags att stänga dörrarna och köra. Chauffören kunde vara så där trettio år. Han hade ljust hår och blå ögon. Han var klädd i mörkblå, nästan svart uniform.
Snart startade chauffören motorn. Viola kunde höra hur dörrarna stängdes. Så rullade bussen iväg. Först några tiotal meter på ettan, Sedan blev det tyst en stund medan tvåan lades i.
Bussen gjorde en runda genom staden, innan den kom ut på stora landsvägen. Det kunde finnas resande från andra ställen här än från stationen. Men idag fanns det ingen påstigande alls. Det vara bara de få resenär som stigit på vid järnvägsstationen. Kanske hade de kommit med samma tåg som Viola. Men säker kunde hon inte vara. Hon hade suttit ensam i kupén hela vägen från Centralstationen och hit. Det var tydligen få som reste med tåg den här tiden på dagen. Dessutom var det mitt i veckan. De flesta reste väl på fredagar. Alltså de som arbetade i huvudstaden och bodde här uppe.
Resan med buss tog nästan en timme. Så långt var det väl ändå inte. Men bussen gjorde många omvägar. Genom många små byar. Bytte väg då och då.
- Bussen ska alltid ta längsta vägen, hade hon hört någon säga.
- Och så ska föraren stanna vid varje grindhål, kliva av och gå in och fråga, om inte de som bodde i huset skulle följa med.
Bara för att resan skulle ta ytterligare några minuter. Det sista var ett skämt förstås, men det passade väl in i uttrycket, att en resa med buss tar längre tid än en lika lång färd med tåg. Men Viola hade gott om tid. Henne gjorde det inget, att restiden var så lång. Desto mer hann hon med att se. Hon var ju ute för att se sig om. Och då skulle hon inte ha någon brådska.
Plötsligt hajade Viola till. När bussen stannade vid en hållplats, tyckte hon sig känna igen några hus lite längre bort. Hade hon inte varit här förut? Visst. Men hon kunde inte minnas i vilket sammanhang. Det måste i alla fall ha varit någon gång under den sommaren, när hon var sommarbarn. Det var enda gången hon varit här uppe. Fast den byn låg ju åt ett helt annat håll. Flera mil härifrån. Men de kunde ju ha åkt förbi här vid något tillfälle. Eller mindes hon fel?
När hade Viola sett de där husen? Det måste vara något märkligt med dem, eftersom hon var så säker på att hon sett dem förut. Hon började tänka efter. Låg de inte på andra sidan sjön intill gårdarna där hon var den där sommaren? Jo, det måste vara så. Men riktigt säker kunde hon inte vara. Men i så fall måste sjön också synas. Tyvärr kunde hon inte se någon sjö. Inget blått vatten. Bara träd och åkrar. Men inte gick det någon bred väg på andra sidan sjön. Nej den gick genom eller rättare sagt intill byn, där kvinnan bodde med sin son. Det var bara några hundra meter från deras hus och till vägen. Det var hon helt säker på.
Men allt förändras med tiden. Fast Viola tänkte inte på det. Att hus rivits och andra byggnader kommit till. Nya vägar hade byggts för att trafiken snabbare skulle komma fram. Människor var borta, byggnader var borta. Nya människor hade kommit i stället. Och nya hus hade byggts.
- Sjön måste ju ändå vara densamma, tänkte Viola, och stirrade ut genom fönstret på andra sidan bussen. Men här såg hon ingen sjö. Här fanns inget glittrande vatten alls. Bara åkrar.
Var det verkligen den plats där Viola var som tonåring? Hon kunde ju fråga chauffören. Han körde buss här dagligen och måste veta. Hon reste sig och gick fram till honom. Bussen stod fortfarande stilla. Säkert var det inte dags att köra vidare ännu. Det gällde för henne att använda tillfället. Hon reste sig och gick fram till chauffören.
- Är inte det här Tallsjö? frågade Viola lite försiktigt och tittade på chauffören.
- Nej, så heter inte byn, svarade chauffören. Namnet är Tallmo. Men den kan ha hetat något annat tidigare, fortsatte föraren. Man har ändrat namn på en del byar här uppe.
- Men ska det inte finnas en sjö här i närheten? undrade Viola.
- Nej, det vet jag ingenting om, svarade chauffören. Möjligen små tjärnar. Men ingen sjö, som syns från vägen i varje fall. Men om ett par hållplatser är det dags för dig att kliva av. Du är framme om tre-fyra minuter.
- Tack, sa Viola och gick tillbaka till sin plats. Hon började plocka ihop sina väskor. Hon såg sig ordentligt omkring, så hon inte glömde något. Men allt var med. Hon räknade till tre. Mer hade hon inte.
Bussen fortsatte.
Vägen var helt obekant för Viola. Några av husen tyckte hon sig ha sett tidigare. Men inte vägen. Och någon sjö kunde hon inte se. Varken på den ena sidan av vägen eller på den andra.
Kanske var det här ändå inte den by, där hon vistats en gång i tonåren. Som sommarbarn på landet.
Efter en stund svängde bussen runt några hus och körde in på en bussterminal. Det var bara en liten sådan, där bussarna brukar stanna och invänta andra bussar som de har förbindelse med. Där stod redan en och väntade. Chauffören saktade farten och stannade. Dörrarna öppnades.
Viola tog sina väskor och klev av genom mittersta dörren. Hon var framme. Det här var deb ort, där hon skulle tillbringa en vecka.
373 - - -