På väg till affären under lördagen fick Viola se en affisch på en anslagstavla. Den kunde inte ha suttit där dagen innna eller också hade inte Viola lagt märke till den. Hon hade kanske haft så mycket annat att tänka på så hon inte tänkt på vad hon såg. Sånt händer ibland. Alltför ofta, tyvärr. Vad hon kunde förstå var det ett bygdespel. Det hade haft premiär kvällen innan, och sen spelade man i kväll klockan åtta samt på söndag kväll samma tid. Det var i Folkets park. Dit skulle hon också gå. Nu hade hon snart hela helgen med saker som hon ville göra. Hon hade tänkt göra ett besök i kyrkan på söndagen någon gång samt ta en promenad runt på kyrkogården.
- Det blir svårt att få tiden att räcka till allt, tänkte Viola för sig själv, när hon gick in i affären. Men jag måste se bygdespelet. Det handlar ju om bygden, om folk och händelser här.
Viola bestämde sig för att bara gå hem med maten hon tänkte köpa, äta något och bege sig till Folkets park. Hon hade ju kartan i handväskan och folkparken måste ju finnas utsatt på den. Annars fick hon väl fråga dem hon mötte.
Det var inte svårt att hitta till Folkets park. Viola tittade på kartan och gick kortaste vägen dit. Där hade samlats en del folk utanför, men det var ännu gott om tid. Hon tyckte inte om att komma i sista minuten, vad det än gällde. Nej, hon ville ha god tid på sig. Koppla av lite, innan en föreställning började. Det fanns de som alltid kom för sent, till kyrkan till exempel. Eller som kom till affären eller biblioteket just när man skulle stänga.
Viola kunde inte förstå dessa människor. Som alltid kom många i sista minuten. Hellre en minut för sent än en minut för tidigt, tycktes de resonera.
Intill ingången till Folkets park fanns en liten anslagstavle. På den fanns en del anslag. Plötsligt fick Viola se en affisch Hon hade inte lagt märke till någon sådan affisch förut här i samhället. Den var gul och på den fanns en violin, en cello samt en basfiol. Hon gick närmare för att se vad det kunde vara. Konsert vid hembygdsgården. Musik av stråkensemble samt solosång och körsång. Söndag kväll kl 18.00. Fri entré. Det verkade intressant, tyckte Viola.
- Det är lördag idag. Då blir det alltså i morgon kväll, räknade Viola ut.
Viola bestämde sig för att gå och lyssna på konserten. Hon brukade gå på konsert ibland hemma i huvudstaden, men där höll man till i parker och ibland på torg under sommaren. Vintertid var det i biografer och kyrkor man höll de flesta konserterna. Samt i Konserthuset förstås.
Fru Walvensteen hade en gång tagit med henne och Michael på en liknande konsert. De hade suttit på träbänkar på en sluttning med gamla timmerhus runt omkring. Det måste ha varit vid hembygdsgården. Viola såg fram mot morgondagen och konserten. Det var inte bara musiken som intresserade utan även själva hembygdsgården.
Viola började fundera på vad man mer kunde göra här under en sommarhelg. Inte bara promenera från rummet hon hyrde till affären, cykla och se på hus som förändrats eller försvunnit och sjöar som inte längre fanns. Eller vandra stigar som nästan vuxit igen. Och spela spekulant på en herrgård som var till salu. Säkert fanns det mer att göra här på orten.
Viola köpte biljett och gick in i Folkparken och till den plats, där bygdespelet skulle äga rum. Där fanns bänkar utplacerade i en sluttning. Och nedanför syntes en stor scen. Det var fri placering. Viola valde en plats i mitten och nära mittgången. Där skulle hon kunna se bra. Och dessutom var det lätt att resa sig och gå direkt företällningen var slut. Så hon slapp trängas bland människor.
På scenen var två hus uppbyggda. Det var inte vilka hus som helst. Den ena byggnaden liknade ett större boningshus i ett samhälle. Det var rödmålat och hade två våningar. På den övre fanns en balkong. Huset hade brutet tak och små vindskupor. En liten grind syntes framför huset. Och där innanför skymtade äppelträd och blomrabatter. Kunde det vara en förmögen lantbrukare som bodde där? Eller var det kanske en prästgård? Det var inte lätt att lista ut. Men någon enkel familj kunde det i varje fall inte vara.
På scenens högra sida sågs en ännu större byggnad. Det var en mindre herrgård. Med två våningar och målad i gult. På övre våningen fanns en ännu större balkong. Den räckte från husets ena ända till den andra. Nästan i varje fall. Och där fanns ett litet torn i ena hörnet.
Viola kom att tänka på Walvs herrgård, när hon såg den större byggnaden. Den mindre gav henne inga speciella tankar, men det verkade mysigt där tyckte hon. Förr en liten förmögen familj skulle den passa perfekt.
Nu tog Viola en titt i programmet. "Stora och lilla Tallsjö" hette pjäsen. Hon undrade vad den kunde handla om. Författaren var helt okänd för henne. Det måste vara någon här i bygden. Någon som kände till att Tallmo en gång hetat Tallsjö.
Inga namn i rollistan var bekanta för Viola. Hur skulle de kunna vara det? Det var ju bara amatörer från bygden som spelade. Men för henne var pjäsens innehåll av större intresse än skådespelarnas namn. Det måste ju vara lite bygdehistoria. Om hur bygden utvecklats och vad som hänt där.
Klockan närmade sig sju. Musikerna började stämma sina instrument och söka efter a-et. Hon kunde höra ljudet från de olika musikinstrumenten i orkestern. Det måste vara bygdebor som satti orkestern också, tänkte Viola. Säkert hade man en symfoniorkester här på orten.
Så började orkestern plötsligt spela. Så gott som alla sittplatser var nu upptagna. Någon enstaka person kom och satte sig där det fanns en ledig plats under det orkestern lät ljudvågorna flyga som små fåglar ut till alla åskådare i den lilla gropen.
Musiken varade en god stund och det fanns något speciellt i den. Takten och tonstegen gjorde ett särskilt intryck på Viola. Var hade hon hört den här musiken förut? Det verkade som en bekant melodi. Kanske var tonsättare känd även utanför bygden. Stycket kan ha spelats i radio eller TV. Eller också hade hon hört det i någon skivaffär i huvudstaden.
När musiken slutade, var scenen full med människor. De hade kommit ut ur de båda byggnaderna. Viola hade svårt att se allt på en gång. Scenen var så stor. Hon borde ha satt sig längre bak. Men nu var det för sent att byta plats. Det var upptaget överallt. Eller så gott som.
Teatern handlade om två olika familjer som bodde i var sin by här i trakten. Den ena byn låg på ena sidan och sjön, den andra på den andra. När de kikade ut över sjön, såg de den andra byn och den andra familjens hus. Och det var stora byggnader. Inte vilka små boningshus som helst. Men det ena var större än det andra. Därför hette det ena Stora Tallsjö och det andra Lilla Tallsjö.
Folk pratade om hur underbar sjön var. Sjön som låg där spegelblank i kvällen. Men då kom en ond vålnad fram och uttalade sin dom över sjön. Den var dömd att dö. Sjön måste mista livet.
- Det är fler än jag som sörjer sjön, tänkte Viola för sig själv. Skådespelsförfattaren har också lagt märke till att sjön försvunnit och börjat sakna den.
- Vi bygger vägen, vi bygger vägen, ropade några gubbar som kom inrusande från ena sidan.
Och det var den nya vägen genom trakten. Den byggdes inte på den sidan av sjön där den andra gick utan på andra sidan. Tydligen var det intte bara Viola som kom ihåg, att vägen en gång gått på andra sidan sjön, genom den andra byn.
Familjerna bodde där på sina gårdar. Dagarna gick, åren gick. De fick beskåda allt som hände i byn. Vägen som byggdes. Järnvägen som lades ned. Det hade funnits en järnväg genom trakten tidigare, men den var nedlagt, och skenorna borta.
Viola mindes rätt. Att det gått att komma ända fram till byn med tåg eller motorvagn. Men nu fanns det bara buss här. Det var bussrna som vann. Och lastbilarna. Avgaserna smutsade ner luften mera än tågen men det tänkte ingen på. Inte då i varje fall. Det gällde bara att följa med utvecklingen. Från de båda gårdarna kunde folk betrakta det som hände. Och det som inte hände. Att man vårdade sig om bygdens enda sjö. Den fick växa igen. Ingen brydde sig om att samla ihop folk som kunde göra något åt saken.
Sjön hotades av försurning men blev aldrig kalkad. Ingen tänkte på att det var något som måste ske. Man bara talade om kostnaderna, som var för höga. Man offrade sjön. Man offrade åkermark till den nya vägen. En väg som till sist blev som en skiljemur mellan byarna. Människorna slutade att besöka den andra byn. Den nya vägen ledde till städerna och huvudstaden men inte från den ena byn till den andra.
Viola fick mycket att tänka på. Och tydligen fick de andra åskådarna också det. Människorna på scenen predikade för alla som satt där. En väg som ledde bort. En försummad sjö. Hus som fick förfalla. Minnet av en järnväg som blivit olönsam och till sist lagts ned. Minnet av alla människor som lämnat bygden, när arbetena försvann. Sommargäster som köpte små hus för att vistas där några veckor om sommaren. En bygd där det blivit olönsamt att bo. Höga skatter på svårt förvärvade inkomster. Det var allt man hade kvar.
Folk flyttade från bygden till städerna. Där fick de det mycket bättre. Lättare att få arbete. Mera betalt. Och de fick närmare till allt och mycket mera service än här i bygden. Dessutom var skatterna lägre. Det var inte så svårt att få bostad nu längre. Och många köpte villor i städernas utkanter. Dessa steg i pris, medan huspriserna här hellre gick nedåt, eftersom det inte fanns några köpare att tala om.
Barnen som växte upp i Lilla Tallsjö flyttade till huvudstaden, när de blev vuxna. Där tjänade de mycket pengar. Föräldrarna bodde kvar på gården så länge de levde. Sedan köpte sonen huset att ha som sommarställe. Dottern gifte sig med sonen i Stora Tallsjö. De for till en större stad och fick arbete där. Föräldrarna ville inte behålla den stora gården längre. Dottern ville inte att de skulle sälja. Eftersom hon bodde kvar på gården ville hon behålla den. Hon var bara kring tjugo år ännu och hade inte bestämt sig för att flytta bort härifrån.
Eftersom brodern hade gott om pengar redan, ville han köpa det stora huset för att kunna komma hit upp om somrarna tillsammans med sin familj. Men lillasystern ville bo kvar.
Det uppstod en strid om vem som skulle få gården. Dottern ville ha den kvar, men hade inte råd. Brodern hade råd, men systern ville inte flytta därifrån. Och föräldrarna ville att båda syskonen skulle ha den tillsammans. Men det ville varken brodern eller hans fru.
- Jag är tidens tand, sa en gammal gumma, som plötsligt kom in på scenen. Det är jag som förstör allt du äger.
Plötsligt kom en annan gumma in på scenen.
- Jag är ålderdomen, sa hon. Mig kommer du aldrig undan.
- Inte mig heller, skrek en gubbe. Jag ska äta upp dig till sist. Det är jag som är döden.
Personerna på scenen blev rädda. Då kom en ung pojke in på scenen och drev bort de andra tre.
- Jag är Lyckans land, berättade han sakta. Det är jag som gör ditt liv värt att leva.
- Satsa på mig, satsa på mig, sjöng en ung flicka, som kom dansande in på scenen. Jag är Framtiden.
Alltsammans förändrades från den mörka natten med ålderdomen och döden. Nu var scenen ljus. De unga två stod där och höll varandra i handen.
- Jag ger dig vad du behöver, hördes Lyckans land säga. Säg bara vad du behöver, så ger jag dig det.
- Kan du ge mig en möjlighet till att få bo kvar här på gården och här i bygden? undrade dottern på Stora Tallsjö.
- Snart kommer lösningen, hördes hans klara röst. Satsa på den och du ska få bo kvar på dina fäders gård.
- När kommer lösningen? undrade flickan.
- När tiden är inne. Men du får den inte utan vidare. Du måste satsa hela din själ och lägga ned all din energi för att fånga den.
- När kommer lösningen? frågade flickan äm en gång.
- Under den vackraste natten under hela sommaren, hördes Lyckans land småsjunga med flickaktig röst.
- Satsa på mig i stället, hördes Framtiden skrika. Satsa på mig. Jag ger dig en framtid, precis som jag gett åt din äldre bror. - Nej, svarade Framtiden, här finns ingen framtid. Framtiden finns i de stora städerna.
Nu kom en medelålders kvinna in.
- Vem är du? undrade flickan.
Jag kallas Kärleken till hembygden, förklarade kvinnan. Lyssna till älvornas sång. De dansar på ängen i kväll.
Ljuset släcktes och in kom en rad vitklädda tonårsflickor och dansade runt på scenen inte långt ifrån där flickan stod. Bara de dansande älvorna var belysta, allt annat försvann i mörkret. Framtiden, Lyckans land, Kärleken till hembygden och flickan som ville bo kvar i föräldrahemmet.
Älvorna sjön en sång om skogen, sjön och bäcken. De dansade runt på scenen medan flickan från Stora Tallsjö satt på en pall och betraktade dem. Hon såg mer och mer drömmande ut. Nästa sång handlade och lycka och välgång i Framtidslandet. Hembygden är vår framtid var budskapet i den tredje sången. Så kom den sista och väsentligaste av deras sånger. Mina drömmars prins. Just när sången slutade kom en blåögd ljushårig lång ung man i på scenen och bjöd upp flickan till dans.
- Känner du igen mig, kanske? undrade han, när de slutat dansa och orkestern tystnat.
Flickan skakade på huvudet.
- Har du verkligen glömt bort vem jag är? frågade han.
Flickan skakade på huvudet än en gång. Hon såg undrande på honom.
- Jag är yngste sonen på Walvs herrgård, lät han henne veta efter ytterligare en stunds tystnad.
- Är det verkligen du? utropade flickan högt. Var har du varit hela tiden? Var har du varit hela tiden?
- Efter gymnasiet i staden låg jag några år i Uppsala. Min äldre bror har övertagit vårt hem. Så jag har ingenstans att ta vägen här. Allt jag har är en summa pengar, som jag fick ärva efter våra föräldrar, berättade han.
- Jag kommer ihåg när du gick i sexan. Då gick jag visst i trean, började flickan säga till honom. Du kom och pratade med mig på rasterna ibland. Och då och då hade vi sällskap till skolan om morgnarna.
Det hela slutade med att den unge mannen friade till flickan, som svarade ja. Så blev det bröllop. Mannen köpte Stora Tallsjö för en del av de pengar han ärvt efter sina föräldrar. Flickan kunde stanna kvar i föräldrahemet och den unge mannen hade en gård, så han kunde bo kvar i hembygden.
Det hela slutade med en sång om trohet till hembygden. Man skulle vårda det man fått i arv och inte slösa bort det. Även om det var litet, så var det ändå värt att vårda.
Orkestern tog i och spelade slutet av musikstycket gång på gång och högre för varje gång, medan skådespelarna sjöng hembygdssången. Sedan började applåderna och utdelning av blommor.
När Viola gick hem den kvällen, kände hon vilken stark påverkan det här bygdespelet haft på henne. Hembygden. Den trakt där man var född. Älska den, vårda ditt arv.
Men Viola var inte född här. Hon hade bara vistats här en enda sommar tidigare. Men ändå kände hon, hur hon älskade den här trakten. Det var här hon ville leva. Och här ville hon dö. Hennes liv borde levas i bygden, där sjön försvunnit och landsvägen dragits fram mellan två byar.
230