Mäklaren kom punktligt. Han stannade med sin bil på gården och bad Viola stiga in. Det var en äldre man, han kunde vara mellan sextio och sextiofem. Han var klädd i ljusbrun kostym, vit skjorta och hade gul slips.
Viola var ingen specialist på bilmärken, men några kände hon i alla fall igen. Det här var en brun Mercedez. De flesta fastighetsmäklare hade fina bilar och var snyggt klädda. Det visste hon. När de skulle visa ett objekt, måste även deras yttre och deras fordon vara så representativa som möjligt.
- Välkommen, sa mäklaren med svag men tydlig röst. Välkommen till de här trakterna. Du kommer alltså från huvudstaden.
- Ja, jag har bott där i nästan hela mitt liv. Men jag har tröttnat på livet där. Brottsligheten har ökat enormt de sista åren. Det är så vanligt folk knappt törs gå ut på kvällarna, fastän det är ljust.
- Det har jag hört flera säga, svarade mäklaren. Förra sommaren sålde jag en villa till en familj från huvudstaden. De hade också tröttnat att bo där. Nu har de bott här uppe i snart ett år och trivs mycket bra. Det var det bästa de kunde ha gjort, sa de efteråt när jag träffade dem vid ett tillfälle.
Bilen rullade fram på den smala vägen. De for genom en allé med åkrar på båda sidorna. Framför dem låg en kulle med granar och lövträd. Solen sken och träden på ena sidan kastade sina skuggor över körbanan.
- Är det långt dit? undrade Viola.
- Nej, gården ligger här uppe på kullen. Den syns inte härifrån, men från dess entré kan man se en stor del av samhället. Det är en underbar gård. Det är ungefär två kilometer dit från bussstationen nere i centrum.
Viola kunde snart se en rosa träbyggnad i två våningar alldeles vid foten av kullen. Den såg lite gammaldags ut, men välvårdad. Och trädgården verkade välskött. Mitt på gårdplanen stod en flaggstång. - Inte är det den här gården? frågade Viola med svag röst.
- Nej, det här är närmaste granne. Det här är den lilla herrgården, sa mäklaren skrattande. Högre upp ligger Walvs gård, som är den stora herrgården.
Viola kom att tänka på boken Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, där Selma Lagerlöf skriver om en stor herrgård och en liten herrgård. Den lilla herrgården var Mårbacka.
- Är det här också en herrgård? undrade Viola.
- Nej, jag bara skojade. Du har väl läst Nils Holgersson? frågade mäklaren.
- Jag kom just att tänka på den boken, när jag hörden orden den lilla herrgården och den stora herrgården, svarade Viola med svag röst.
Bilen svängde in på en smal väg. Mäklaren lade i en lägre växel för att inte behöva anstränga motorn. På båda sidorna var tät lövskog. Rakt framför syntes en vit byggnad. Det måste vara den som kallades för Walvs herrgård. I varje fall såg den ut som en större byggnad, att döma av det lilla som syntes av den.
- Är det den där byggnaden? undrade Viola.
- Ja, svarade mäklaren. Det här är det första man ser av Walvs, när man kommer från det här hållet.
- Kan man komma från något annat håll också? undrade Viola. Finns det fler vägar dit?
- Inga fler bilvägar. Men det finns gångstigar i skogen, hörde hon mäklaren svara.
Bilen svängde upp på gårdsplanen och stannade framför entrén. Här motorn stannat öppnade mäklaren dörren och klev ur. Viola lossa bilbältet och öppnade sin dörr. Sedan hon klivit ur bilen, stängde hon dörren efter sig. Nu först såg hon den underbara utsikten över bygden. Där nere låg hela samhället framför henne. Röda byggnader låg utspridda kring busshållplatsen och affärerna likt lingon nedtappade i gröngräset. Ett kyrktorn sträckte sig upp mot den blå himlen. Närmare kunde hon se åkrarna och skogen samt några små tjärnar. Framför herrgårdsbyggnaden sträckte sig en stor park mellan de små speglande vattnen och ända upp till den plats där hon stod. Framför huset fanns en rundel med flaggstång, gräsmatta och rabatter. Längr bort syntes en springbrunn med röda blommor omkring.
- Här har man en underbar utsikt, sa mäklaren. Tomten når ända ner till de små tjärnarna, som du ser där nere. Och på båda sidor om bostadsbyggnaden och även bakom sträcker den sig ungefär hundra meter.
- Är det inte mycket arbete med tomten? Jag menar gräset och alla träden och buskarna? undrade Viola.
- Det har varit en trädgårdsmästare anställd här en längre tid. Men nu är han pensionerad och de som bor här nu vill inte anställa någon ny. De yngre begär så höga löner. Och så tillkommer alla sociala avgifter. Och de fuskar ganska mycket med arbetet dessutom. Hela tomten är på cirka 120 000 kvadratmeter. Fast hälften är ju skog. Och så tar de små tjärnarna också upp närmare 5 000 kvadrat. Och byggnaden tar också upp en hel del. Så det blir inte mer än ungefär 50 000 kvadratmeter kvar.
- Arbetade trädgårdsmästaren dygnet runt för att hinna med att sköta gräsmattorna och rabatterna, undrade Viola.
- Nej, långt ifrån. Kanske en dag i veckan. Men det gick fort för honom. Dessutom tog han det som ett kall, så han tog inte mycket betalt för arbetet. Men sådana människor finns knappast nu för tiden.
Mäklaren föreslog att de skulle ta en promenad runt huset till att börja med. Viola kunde se att på framsidan sträckte sig en balkong på övre våningen nästan från ena knuten nästan till den andra. Där balkongen slutade tog gavlar vid. Huset var tydligen byggt med två byggnader på vardera sidan av balkongen och sedan en större byggnad i mitten. Det här måste vara ett stort palats. Vad var det hon hade läst om herrgården. Den hade fått förfalla. Så hade nästa ägare tagit vid och rustat upp den. Så nu var den i någorlunda bra skick. Det kunde hon se direkt. Fast det hade gått åtskilliga år sedan dess.
Viola och mäklaren promenerade runt byggnaden medurs. Då och då kom mäklaren med några förklaringar eller kommentarer. Ett sånt här hus fanns det mycket att säga om. Hon märkte ibland, att mäklaren inte visste allt. Viola lade till och kommenterade emellanåt.
- Du känner till den här herrgården ganska väl, märker jag. Inte är du väl släkt med Walvensteens eller någon annan som bott här? undrade mäklaren.
- Nej, svarade Viola, men jag har läst lite ur boken om herrgården. Den bok Michael Walvensteen skrivit. Den är ganska intressant. Och förresten var jag sommarbarn hos Michaels mamma, när jag var tonåring. Fast i övrigt har jag ingen anknytning alls till de här trakterna.
- Det räcker väl, tyckte mäklaren. Då vet du kanske mer än jag om den här herrgården. Förresten är huset där Michael och hans mamma Ella Walvensteen bodde också till salu. Jag har hand om det objektet också. Så jag visar det gärna för dig. Fast det får nog bli en annan dag. Det räcker med att se det här nu med alla femtio rummen.
Viola hajade till, när hon hörde hur många rum det fanns i huset. Femtio. Det kunde inte vara sant. Hur klarade man av uppvärmningen om vintrarna och städningen? Själv tyckte hon att det räckte med lägenheten hon bodde i. Fast det var trångt där. Och därför var det särskilt svårt att städa. Hon måste flytta på möblerna för att kunna dammsuga golvet på en del ställen. Egentligen skulle hon ha behövt tre gånger så stor lägenhet. Om man såg till den mängd möbler och övrigt lösöre hon hade. Men hon tyckte det var lyx att betala så mycket bara för att bo. Och ensam dessutom.
Efter att ha gått ett varv runt byggnaden låste mäklaren upp stora porten och de trädde in i byggnaden. Därinne var mörkt och tyst. Det var ingen hemma just nu. Säkert passade man på att sälja, när man var bortrest, så man slapp se alla nyfikna spekulanter. Många kom ju bara av nyfikenhet. Men den här byggnaden var inte för en vanlig familj. Den skulle duga till skola eller något dylikt. Eller ett barnhem. Varför inte barnkoloni på sommaren.
På vardera sidan låg en stor sal. I mitten syntes ett trapphus med en bred trappa med vackert mörkbrunt träräcke. Och svarvade stolpar. Bakom trappan matsalen och bortom den köket med egen köksingång. Ytterligare fyra rum syntes på vardera sidan. Fast de var små jämfört med salarna.
På övre våningen var alla rummen små. Jämfört med rum i vanliga bostäder var de ändå ganska stora. Viola räknade först rummen, de tittade in i. Men mot slutet tappade hon bort räkningen. Från två av rummen kunde man gå ut på balkongen. Häruppe var utsikten ännu härligare.
Överst fanns en liten vindsvåning. Där var lågt i tag, men på sina håll fanns små takkupor med små blyinfattade fönster. Här var rummen inte så stora. Men de räckte säkert till för ett barn, som ville ha eget rum.
- Hur eldar man? undrade Viola.
- Det finns en oljepanna i källaren under köket. Och en oljetank i samma rum. Sen finns det en matkällare och en liten tvättstuga. Fast källarvåningen är helt omålad och mörk. Men en händig person kan måla väggarna där, så det blir ljus och trevligt, fick hon till svar.
- Är det verkligen så mycket som femtio rum i huset? blev Violas nästa fråga.
- Jag räknade dem, när jag såg på ritningarna. Men många är så små, att de kanske hellre skulle kallas kyffen. Åtminstone ett par av dem högst upp.
- Och hur är det med priset? undrade Viola. Hon hade lärt sig att inte i första hand fråga efter priset. Rika köpare lät priset bli en fråga i andra hand.
- Något bestämt pris finns inte ännu. Säljarna tycker det är mindre viktigt. De vill hellre att gården kommer i rätt händer. Därför kan de hellre begära mindre, bara rätt person blir ägare till herrgården.
På vägen tillbaka körde mäklaren en omväg förbi dammarna, så Viola skulle få se dem på nära håll. Det var ingen ordentlig bilväg, men det gick att komma fram i alla fall. Men den fick han lov att köra tillbaka upp mot herrgårdsbyggnaden och ta stora utfarten tillbaka till samhället.
När Viola klev ur bilen utanför huset, där hon bodde, tackade hon så mycket för visningen och lovade att höra av sig. Mäklaren hade skrivit upp hennes namn och adressen till hennes bostad i huvudstaden. De som sålde hade begärt namn och adress på alla intresserade. För att de lättare skulle kunna välja köpare. Och dessutom blev det lättare för mäklaren att kontakta spekulanterna.
Nu hade Viola fått mycket att tänka på. Inne på rummet lade hon sig på sängen och började läsa i boken om Walvs herrgård. Nu såg hon alltsammans ur ett nytt perspektiv. Och allt hade genast blivit intressantare.
170