5

Mot kvällen gick Viola ned till ån och satte sig på en bänk där. Solen höll just på att gå ned bakom bergen i väster. Hela bygden färgades i rött, gult och orange. De röda husen tycktes ännu rödare. På andra sidan vattnet låg en vit byggnad. Den hade antagit en svag gulröd nyans, som om den just blivit ommålad.
Viola satt på bänken och tänkte. Hennes tankar gick tillbaka till den till som varit. Hon tänkte på sina sommarlov, när hon var barn. De flesta somrarna hade hon redan glömt. De var alla så enahanda. Fyllda av livet i staden. Jäktet. Bullret från bilarna. Avgasernas hemska doft. Ljudet från flygplan, som var på väg att landa någon mil längre bort. Det var så trist.
Det var hennes födelsedag. Tio år var hon visst. Hon fick en ask choklad av sin mamma.
- Du bjuder väl oss andra? hade modern frågat.
Alla i familjen tog var sin pralin. Brodern tog två. På efteråt ställde hon undan asken med choklad bakom sina böcker. Så hon skulle få ha den i fred.
Modern bad henne gå till affären och handla lite mjölk, ägg samt bröd. När hon kom hem en kvart senare hade hennes bror ätit upp all chokladen. Vad hon grät den kvällen. Eftersom brodern hade ätit upp hennes choklad. Det var allt hon fått i födelsedagspresent. Några månader tidigare hade brodern fyllt år. Tretton var det visst. Och han hade fått en ny cykel av modern. I blå färg. Och en mörkblå hjälm.
- Man måste ha hjälm nu för tiden, när man cyklar. Särskilt i stan. Nen på andra ställen också, hade modern sagt.
Brodern hann cykla någon mil med den, innan den blev för liten. Hjälmen hade han tappat bort. Viola fick aldrig någon cykel. Det var därför hon aldrig lärde sig cykla förrän hon var femton år.
Hennes lillacyster fick inte heller någon cykel. Pappan hade samlat pengar till flickorna, för att de åtminstone skulle få en cykel tillsammans. När den ena hade växt ur den, skulle nästa kunna få ta över. Men modern hade lånat pengarna av pappa, och aldrig betalat tillbaka. Hon hade köpt kläder åt brodern. En kostym till hans konfirmation. Samt ett armbandsur. Där gick pappans pengar.
Violas lillasyster hade fått en gammal begagnad cykel av en väninna. Den hade hon använt så länge det gick. Till hon blev så stor att hennes ben nådde till marken nästan två gånger, när hon satt på sitsen.
- Var flickorna verkligen moderns barn? hade Viola undrat flera gånger sista tiden. Hon hade bara tänkt kpå brodern. Det var han som fick allt. Och så fortsatte det nu också.
Det var kanske en djärv fråga, men Viola hade undrat ibland. Annars skulle väl modern ha behandlat dem likadant som brodern. Men det hade hon aldrig gjort. Och hade inte tillåtit att fadern givit något åt flickorna. Allt skulle brodern ha.
- Gånge hatt till och huva ifrån, mumlade Viola för sig själv.
Det hade hon lärt sig i skolan en gång. Det var så förr. Men inte nu längre. Men det verkade som om modern levde kvar i den tiden. Då det var bara pojkarna som betydde något.
- Varför? undrade Viola.
För att det var de som skulle ta över allt och försörja människorna. De skulle gifta sig och försörja fru och barn. Men det hade brodern aldrig gjort. Han levde ogift. Och inga barn hade han heller. Fastän han hade träffat en del flickor. Åtminstone vad Viola och hennes lillasyster kunde förstå. Förr, när han bodde hemma, hade det ringt några ibland och frågat efter brodern.
Medan Viola satt där och tänkte på sin barndom, tog hon fram det lilla häftet hon hade lånat på biblioteket någon timme tidigare. Vad kunde det handla om?
- Ätten Walvensteen, kunde hon läsa på omslaget.
Boken var tunn och enkel, men den kunde innehålla en hel del intressant läsning ändå. Särskilt för Viola. Hon hade ju bott hos några med det namnet en hel sommar. Så hon kände igen några personer med det namnet. Och det var ju Michael som hade skrivit boken.
Walvensteens härstammar från godset Walv i Fernbo socken socken. Den första som bar namnet Walvensteen var Hans Henrik Walv, som ägde herrgården mellan 1835 och 1870. Han bodde där med hustru och barn. Under den tiden byggdes boningshuset om, så det fick det utseende det har i dag.
Så började boken.
Vad kunde den handla om mer? Vem kunde Hans Henrik Walv vara? Och vad hade han uträttat mer än byggt om boningshuset på herrgården? Det var frågor som boken kunde ge svar på. Åtminstone hoppades Viola det.
Det var Michaels släktingar boken handlade om. Han hade inte skrivit så mycket om sig själv men en hel del om sin nu döda mor, sin döde far samt deras föräldrar.
Men vad angick det Viola? Hade hon något att göra med Michael och hans anfäder? Det var ju personer hon inte hade haft något alls att göra med. Om hon bortsåg från Michael och hans mor, förstås.
När Hans Henrik Walv övertog herrgården, var den i ett mycket dåligt skick. Åkrarna var igenväxta. Det stod högra, vanvårdade träd alldeles intill byggnaderna, och bostadshusets yttre hade inte blivit ommålat på ett tjugotal år. Invändigt var det likadant. Tapeterna hade börjat spricka och hängde här och var ned över tavlorna på väggarna. Och färgen i taket och på spegeldörrarna hade börjat flagna.
Hans Henrik Walv, som ärvde allt efter sina föräldrar, när de gick bort, använde sitt arv till att rusta upp boningshuset och se till att parken runt omkring fick ett utseende som var värdigt släkten.
Hans Henrik hade en yngre syster. Men hon hade inte fått ärva något efter sina föräldrar. Sonen hade fått allt. För att han skulle kunna se till att släktgården fick ett bättre skick, hade hans föräldrar, eller snarare hans far sett till att hela förmögenheten hamnade i hans händer.
- Det var ju likadant där som hemma hos oss, tänkte Viola. Vår bror fick allt. Min lillasyster och jag fick inget. Men inte renoverade han någon gård, inte. Nej, han bara slarvade bort pengarna han fick.
Ella Walvensteen, dotter till greve Magnus von Gärder och hans hustru Ebba Lauritz från Tallsjö, född 1908, gifte sig 1937 med Christoffer Walvensteen, Hans Henrik Walvs sonson. På det viset kom hon in i släkten. De bodde aldrig på Walv. Gården gick ur släktens ägo redan 1912, när min far Edward Walvensteen gick i Högre allmänna läroverket i residensstaden. Man kallade alla skolor, där det fanns både realskola och gymnasium för högre allmännt läroverk på den tiden. Oftast förkortades det h. a. l. Jag nämner det bara, därför att många ungdomar i dag inte vet vad högre allmänt läroverk är, ännu mindre vad förkortningen betyder. Nu kallas de flesta gymnasierna för Lundagymnasiet eller helt enkelt Lundaskolan.
- Varför gick gården ur släkten? undrade Viola. Var det ingen som ville ta över den. Eller hade de inte råd. Kanske skulle boken ge svar på frågorna.
Solen hade just gått ner bakom bergen, och det började kännas kyligt.
Viola slog ihop boken, reste sig upp från bänken och vände om hem till sitt rum igen.
- Det här kan jag fortsätta läsa hemma på rummet, tänkte Viola. Nu har jag sett solnedgången vid ån. Och även tänkt en del. Att det förekommer sådana här saker i alla eller så många familjer, funderade hon vidare.
Viola tänkte på orättvisorna med syskonen i många familjer. Som i hennes familj, när hon var barn. Bara för att ta ett exempel. Och även där Hans Henrik Walv växte upp. Hans syster fick ju ingenting.
- Då var det lättare hos Michael. Han hade ju inga syskon. Så där kunde det inte bli några orättvisor. Men hur skulle det ha sett ut om han haft en syster eller två, undrade Viola, medan hon promenerade stigen tillbaka till huset, där hon hyrde sitt rum.
127