När Viola klev över tröskeln till det lilla biblioteket i den stadsdel, där hon bodde, stannade hon och böjde huvudet. Precis som om hon hade kommit in i en kyrka. Biblioteket var en helig plats, där man pratade med svag röst, och inte sa annat än det allra nödvändigaste.
De välfyllda hyllorna talade sitt språk. De bad henne visa aktning för kulturen. Något man måste värna om och högakta. Man gick inte in i ett bibliotek lite hur som helst. Oftast satte Viola på sig andra kläder också. Precis som folk gjorde, när de gick i kyrkan om söndagarna. De som gjorde det alltså. Värdig klädsel gällde även i en bibliotekslokal. Hon hade aldrig förstått, hur inte bara ungdomar utan även äldre människor kunde gå in hit i jeans eller shorts. Det passade inte tyckte hon.
En gång hade Viola sett hur en kvinna kommit in i ett litet bibliotek i ett köpcentrum med en fylld snabbköpsvagn. Helgerån, var det minsta man kunde säga. Det borde finnas vakter som vägrade släppa in människor som var oanständigt klädda eller drog med sig matkassar, resväskor, husdjur och mycket annat som inte passade inne i ett bibliotek. Men det fanns ju oskrivna lagar också. Fast det var inte alla som följde dem.
Den här dagen hade Viola satt på sig en ljusgul vårkappa. Den använde hon inte till vardags. Bara vid helgerna och när hon gick till biblioteket. Och ibland på födelsedagar och flaggdagar. Fast det viktigaste var biblioteksbesöken. Då krävdes passande klädsel.
Viola visste inte riktigt vad hon skulle hitta på att läsa den här dagen. Hon brukade låna en roman och en fackbok. Då hade hon lite att välja mellan. Ibland kände hon lust att läsa facklitteratur. Andra dagar ville hon koppla av med en roman. Något som var lätt att smälta. Så hon slapp tänka så mycket.
När Viola passerade lyrikhyllan, stannade hon till ett slag. En viss dikt av Verner von Heidenstam hade ljudit i hennes inre de senaste dagarna:
"jag längtar marken, jag längtar stenarna, där barn jag lekt."
Vad kunde det vara för speciellt med den dikten? Vissa ord ekade i hennes inre. Men ekot blev inte svagare för varje gång hon hörde dem. Det var inte som ett vanligt genljud, som blev svagare och svagare och till sist dog bort. Nej, i stället blev orden starkare. Till slut kunde hon inte uthärda dem längre.
Själv längtade Viola inte tillbaka till den plats, där hon bott som barn med sina föräldrar. Hennes barndom hade varit både en underbar och en fruktansvärd tid. Hon hade haft det otroligt bra som liten. Det var pappan som hade gjort så mycket han kunnat, för att hon skulle känna sig nöjd med tillvaron. Inte hade hon fått allt hon önskat. Nej, men pappan hade alltid vetat, vad som var bäst för henne.
När Viola var sex år hade hon önskat sig en viss docka i julklapp. Och hon hade fått den. Något senare, när hennes far redan köpt dockan, hade hon fått syn på ett trevligt dockskåp i ett skyltfönster i en annan affär. Hon hade velat ha det också. Men fadern hade inte köpt det. Hon fick det inte den julen i varje fall. Men nästa jul, fick hon ett stort paket, och när hon öppnade det, vad fick hon inte se? Jo, dockskåpet hon hade önskat sig i julklapp året innan. Pappa hade inte glömt bort att hon önskat sig ett dockskåp. Men hur hade han vetat, att det skulle finnas kvar i affären, där hon sett det året innan? Eller hade Pappa kanske köpt det redan då, men ställt undan det till den här julen?
Viola längtade tillbaka till den här tiden, när Pappa hade köpt det trevliga dockskåpet åt henne. Men inte till de år som följde något senare. Mamman hade sällan köpt henne något. I varje fall inget hon önskat sig. Bara en massa annat. Saker hon aldrig velat ha.
Men det gick att längta till annat också än till människor. Kanske hade von Heidenstam tänkt på något han inte var så glad åt, när han skrev "men ej till människor". Han längtade till den mark, de stenar, där han lekt som barn. Det var något helt annat än att längta till de människor man varit tillsammans med en gång.
Viola tog ner en bok med dikter av de mest kända svenska författarna från hyllan. Den kanske skulle passa henne just nu.
När Viola passerade hyllorna med tyskspråkiga romaner, tog hon ned "Tonio Kröger" av Thomas Mann. Den hade hon läst en gång i gymnasiet, men det skulle inte vara så dumt att läsa om den. Den var inte så tjock, och tyskan hade gått bra. När de andra i klassen berättat om sina problem med tyska grammatiken, hade hon med glädje kunnat säga, att den inte var något problem alls för henne.
- Jag skulle kanske läsa den här boken igen, tänkte Viola. Det kan inte ta så lång tid. Men jag har ju den hemma i hyllan. Då behöver jag inte låna den.
Viola tog en annan tyskspråkig bok i stället. Den handlade om en herrgård i Sydtyskland inte långt från Rhen.
Nu gick Viola raka vägen in i läsesalen och satte sig i en mjuk stol. Hon ställde ned väskan vid sina fötter, slog upp den tyskspråkiga boken och började läsa. Om husgavlar och torn. Om sommarrsol vars strålar värmde golvet på balkongerna. Om kakelugnar och ett tak med flera skorstenar.
Det var just i det här ögonblicket Viola fick idén. Den idé som skulle förverkligas under den kommande sommaren. Von Heidenstams dikt och boken om det tyska slottet gjorde, att hon kände att hon ville göra något alldeles speciellt.
Den här gången stannade Viola extra länge på biblioteket. Inte för att hon hade mycket att läsa. Inte heller för att hon hade svårt att hitta de böcker, hon ville låna. Nej, hon satt mest och tänkte. Hon var en drömmande människa. Det hade hon hört av flera. I timtal kunde hon sitta tyst och stilla och bara drömma och tänka. Det var då hon kom på alldeles speciella saker.
Viola läste några sidor på tyska. Sedan började hon tänka igen. Tankarna gick till hennes far, som gått bort för snart fem år sedan. Till den tid, då han var åldrig och haft svårt att gå i trappor. Likt Tonio Kröger hade han också längtat till den plats, där han bott under sin barndom och ungdom. Där han lekt på berghällar och stenar, klättrat i träd och sprungit omkring i gröngräset vid föräldrahemmet.
- På de här berghällarna lekte jag, när jag var liten, hade pappan sagt till Viola en gång, när de besökt hennes farmor. Sen kom de hit och började spränga. De skulle bredda vägen. Och dra fram en vattenledning till gårdarna utanför staden.
- Pappa måste ha blivit ledsen och gråtit då, när de kom för att spränga sönder de berghällar, där han lekte, hade Viola tänkt. Säkert hade han sprungit hem till Farmor, som genast tröstat honom.
En gång hade Pappas längtan till den stad, där han bott som barn blivit så stark, att han inte kunnat stå emot längre utan brustit i gråt. Han hade inte längtat till gatorna och torgen. Nej, hans längtan hade gått till stugan, där han en gång bott som barn tillsammans med sin mor, far och syskon. Han hade gråtit en halv natt, bara för att han känt en sådan stark längtan hem till barndomshemmet, där höga träd och bugande blommor fyllde trädgården med sommarens alla färger.
Och en dag hade han rest till staden för att än en gång få se byggnaden. Han hade gjort det under sista veckan av sitt liv. Som om han hade känt på sig, att han inte hade långt kvar. Då hade det blivit viktigt för honom att än en gång få se sin barndoms trakt för att ta farväl av den.
Det hade blivit så tomt efter faderns död, tyckte Viola. Hela livet hade plötsligt blivit så annorlunda. Idel tomhet. Inte alls som det varit tidigare. Hennes far hade gått bort så plötsligt. Hon hade aldrig hunnit resa hem och ta farväl av honom. Säkert hade han också velat säga farväl till sin dotter, men allt hade gått så fort. En hjärtinfarkt. Några timmar och så var han borta. Hennes farfar hade gått bort lika plötsligt han också. Hjärtat även där. Men på den tiden hade man inte vetat exakt, vad det blivit för fel på hans hjärta. Men nu kunde man ta reda på en hel del. Pappa hade fått mediciner ett par gånger. Och det hade gjort honom bättre. Men inte heller läkemedlen hade hjälpt i det oändliga.
Ensamhetens tankar. Det var ett passande namn på en rad dikter om hemlängtan. Längtan till den plats där man lekt som barn.
En yngling passerade förbi med ett basfiolfodral i handen.
- Undrar vad han har i det, tänkte Viola. Kanske en Teodora. Ett konstigt namn på en basfiol, kanske. Men inte helt omöjligt. Det fanns ju stradivarius. En fiol. Eller kanske man skulle säga violin.
Viola lånade som vanligt två böcker och lämnade sedan biblioteket. Hon kände att det var rätt läsning hon hade i väskan, när hon gick utför trappan ner på trottoaren, för att ta sig hem igen. Hem till sin egen lilla vrå här i världen och storstaden.
Hela vägen hem tänkte Viola på sin far. Han hade lämnat dem så plötsligt. Sedan dess hade hon inte besökt föräldrahemmet så ofta. Modern bodde ju där. Men Viola hade alltid rest hem för faderns skull. För att få prata med honom. Och höra honom berätta om allt det han varit med om under sitt liv. Samt höra de råd han hade att ge henne i olika situationer. Men nu kunde hon inte be honom om råd längre. Nu måste hon själv besluta utan att först höra hans åsikter.
- Jag undrar vad Pappa skulle säga om den idé jag fick idag på bibliotekt? tänkte Viola, när hon vek av in på den gata där hon bodde. Skulle han kanske avråda mig. Eller skulle han säga åt mig att göra resan jag tänkt?
Viola hade kommit på idén att likt Tonio Kröger resa till en annan ort. Inte så långt bort, men den skulle ha stor betydelse för henne. Hon tänkte tillbringa en av sina semesterveckor på en ort, där hon vistats som tonåring. Inte hos föräldrar, syskon eller andra släktingar. Utan hos helt främmande människor. Hon ville återse den plats där hon upplevtt en lycklig sommar. När hon var tonåring. Det var den sommaren när hon fyllde sexton år.
Men det var inte bara resan som ingick i hennes planer. Hon tänkte göra något mera också. Något mycket betydelsefullare. Hon hoppades bara att det skulle lyckas. Att förutom resan göra en sak till. Hon längtade inte bara till marken och stenarna. Hon längtade till något mera. Något som fanns där borta. Fast hon visste inte exakt var. Eller vad det var.
Viola sökte efter minnet av något som hände den sommaren. Den ljuva sommaren där uppe i norr bland skogarna och de små byarna. Minnet fanns ju egentligen inom henne. Men just det minnet var knutet till någon eller något som fanns där borta. Långt uppe i de milsvida skogarna.
Snart stod Viola framför porten till det hus, där hon bodde. Hon tog upp nycklarna, satte dem i nyckelhålet och vred om. Sen öppnade hon den tunga porten och gick in i trapphuset med bokväskan i ena handen och nycklarna i den andra. Och i huvudet bar hon på ett minne. Minnet av en underbar tonårssommar med många händelser.