INLEDNING
Jag minns hur jag som tolvåring reagerade särskilt mycket när jag såg namnet Aralsjön söder
om Uralbergen, medan jag tittade i kartboken. Kanske för att namnen Ural och Aral liknar
varandra, eller kanske för att sjön inte hette Uralsjön, när den låg söder om Uralbergen.
I Nordisk familjebok (Nordisk familjebok bd 1, sp 682, Malmö 1954) beskrivs Aralsjön som Asiens
näst största insjö efter Kaspiska havet. Salthalten är i genomsnitt 10,3 promille, sjön
har rikligt med fisk och strändernas fågelliv är livligt.
Men vår geografibok i skolan nämnde knappast sjön. Allt vi lärde oss om den var att den
existerade som en stor sjö.
Idag, 50 år senare, behöver Aralsjön knappast någon presentation. Vi vet alla vad som hänt
efter 1950-talet. Massor har skrivits om denna sjö. Mer än vi orkar och hinner läsa.
Idag kopplar vi ihop samma sjö med sönderrostade och trasiga fiskebåtar miltals från vattnet,
ökad salthalt i vattnet och avsaknad av växtlighet p g a torka. Och till största delen har
allt som hänt med sjön antropogena orsaker.
Men i Göteborgsposten 2007-04-11 kunde man läsa en artikel med rubriken "Aralsjön väcks till
liv".
ARIDITET OCH ÖKENSPRIDNING
Av alla kriterier som används för att definiera en öken är ariditet det viktigaste enligt
UNEP (2006). Eftersom det finns en nätupplaga och en tryckt version med ordentlig paginering,
så görs alla eventuella sidhänvisningar till den tryckta. Man använder sig av ariditetsindex,
vilket är ratio mellan årsmedelnederbörd (mean annual precipitation, P) och årlig
potentiell avdunstning (mean annual potential evapotranspiration, PET), den mängd vatten som
skulle gå förlorad ur marken genom växternas transpiration och den direkta avduntningen från
jorden. Arida och hyperarida regioner har ett P/PET-ratio på mindre än 0.20, vilket betyder
att av nederbörden stannar mindre än 20 procent kvar i jorden(UNEP, s.2,).
Vid sidan om arida och hyperarida områden finns även semiarida områden eller halvöknar. De
ligger i öknarnas utkanter. Dessa är i farozonen, när det gäller ökenspridning. Se nedan.
Vid sidan om begreppet ariditet används ett bio-ekologiskt kriterium. Man ser efter vilka
områden i världen som har ökenvegetation.
Ett tredje kriterium kan vi hämta från AVHRR-satellitens bilder, som ger ett NDVI-index,
(Normalized Difference Vegetations Index). Öknar och halvöknar definieras som regioner med
särskilt lågt växttäcke. Alla tre definitionssystemen ger i stort sett samma resultat (UNEP,
s50).
Ariditeten avgörs även av höjden över havet. Eftersom luften blir kallare ju högre upp man
kommer, bildas områden av "öar" med annan flora och fauna på högre berg i ökenområdena.
De arida zonerna på jorden flyttar sig. Dels genom plattektoniken, som gör att hela landområden
rör sig över jordytan, och därmed ändras klimatet i dessa områden. Men det finns en snabbare
process i klimatförändringarna, nämligen jordbanans lutning, som långsamt ändras.
Dessutom ändras årstiderna under en period på cirka 100 000 år. Den som läst astronomi känner
till de s.k. Milankovicscyklerna, varav denna är den längsta.¹ Följden blir att årstiderna
under denna period långsamt förskjuts under kalenderåret för att återkomma till utgångspunkten
efter denna tid. Förändringen är dock för liten och vårt liv för kort för att vi ska hinna
märka något. Men i ett längre tidsperspektiv kan vi se förändringarna. Kanske är Australiens
uttorkade sjöbotten ett exempel på detta.
De arida områdena breder ut sig i "bälten" på cirka 20-30 grader nordlig och sydlig bredd, där
den fuktiga tropikluften givit ifrån sig allt vatten och blivit tillräckligt torr för att
årsnederbörden ska närma sig eller understiga 250 mm, samtidigt som värmen gör att
avdunstningen börjar överstiga nederbördsmängden. Centralasiens öknar ligger norr om detta
bälte men på grund av de heta somrarna (mer än +50 grader C) och kalla vintrarna har
växtligheten dött ut och ersatts av sand. Vi pratar om inlandsöknar. Enda vattentillförseln är
floderna, som för med sig vatten från bergiga områden (Stoppato, s.206f).
Ökenspridning (desertification) orsakas mest genom människans inverkan, den antropogena
orsaken till öknarnas utbredning. Vi talar om klimatförändringar, som har sin största orsak i
människans utsläpp av koldioxid genom användning av fossila bränslen. Följden blir mängden
s.k. växthusgaser i atmosfären ökar, vilket gör att mera värme stannar kvar i jordens atmosfär.
Andra orsaker till ökenspridningen är avskogningen genom att träd används till virke eller
bränsle samt överbetning. Gräsets och trädens rötter försvinner, vilket gör att jorden förs
bort med vinden, då de rötter som tidigare höll kvar jorden inte längre finns kvar.(UNEP s.50)
Öknarna påverkar omkringliggande områden, liksom dessa påverkar öknarna. Längre fram kommer
att nämnas floder som har sitt ursprung i områden som inte är öknar, men som rinner till eller
genom öknar. Konstbevattning i områden intill öknarna gör att mängden vatten som når öknarna
blir mindre medan saltmängden i jorden ökar (UNEP 2006).
Här utgör Aralsjön ett typiskt exempel på hur sjöar torkar bort genom att mindre vatten når dem
från områden utanför öknarna. Även Tchadsjön har minskat genom att tillrinningen blivit mindre
på grund av klimatförändring och människans vattenanvändning.
Klimatprocesser utanför öknarna är även orsak till nederbördsmönster inom öknar. Om en markyta
i öknen är kall bildar luften från havet kondens och är orsak till vinterregn. Är ökenytan
varm skapar fukten i atmosfären från olika källor sommarregn. Även dimma är orsak till regn,
när den förs av vinden in över öknarna.
ÖKENFORSKNING
Turkmenistans ökeninstitut bildades 1961 och sysselsätter 100 vetenskapsmän och 200 laboranter
och annan teknisk personal. Forskningen är inriktad på att finna en lagbundenhet i öknarna och
dessutom finna de bästa odlingsbara växterna där (Lindgren, 2005).
Sedan dess har ökenforskningen gått framåt. Orsakerna är flera. Klimatförändring, katastrofer
i öknarna, brist på vatten, torka och svält m m. I Israel har Ben Guion universitetet ett
institut för ökenforskning i Sde Boker i Negevöknen.
CENTRALASIENS GEOGRAFI
Två viktiga floder i Centralasien är Amu Darya och Syr Darya, som både har sina källor i
högländer långt ifrån Aralsjön. Floder som rinner genom öknar behandlas speciellt i boken
"Global Deserts Outlook". För vattnet och flödet i dessa floder är det väsentligt, vad som
händer vid källorna och i de områden utanför öknarna, där floderna flyter fram, innan de når
ökenområden (UNEP 2006, s.56-58). Syr Darya har sina källor i bergskedjan Tien Shan i
Kirgizistan, där floden kallas Naryn (Kirgizistan s.3f). Amu Darya däremot har sina källor i
de höga Pamirbergen, som även går under namnet "Världens tak". Klimatet och temperaturen kring
flodernas källor är avgörande för mängden vatten som från smältande snö och glaciärer en gång
ska nå lågländerna, där det bl a används till bomullsodlingen.
ARALSJÖN OCH KLIMATET I OMKRINGLIGGANDE OMRÅDEN
Aralsjön ligger mellan öknarna KaraKum och Kyzylkum och hela området är utpräglat ökenklimat.
Mellan Kaspiska havet och Aralsjön ligger Usjurt, en öken av enbart eroderad lera utan dyner.
Det betyder att årsnederbörden är ganska liten, <100 mm, men vissa år understiger den 10 mm
(Stoppato s.206f). Sommartemperaturen kan nå 54 grader, medan den vintertid kan variera
mellan -25 och -30 grader C. Dessutom är starka sandstormar vanliga (Stoppato s.207).
Det betyder att hettan är hög sommartid, och därför är avdunstningen enorm. Aralsjöns vatten
avdunstar fort, och behovet av nytt vatten genom tillflödena är stort. Det är tack vare Amu
Daryas och Syr Daryas vattenmängder, som Aralsjön kunnat existera fram till mitten av andra
halvan av 1900-talet. När Aralsjön var som störst fungerade den som en temperaturregulator.
Under sommarhalvåret kylde det stora vattenmagasinet områdena runt om, medan det under
vinterhalvåret skyddade mot alltför låga temperaturer.
KORT HISTORIK
Första gången ryssarna satte sina fötter på Aralsjöns strand var 1847, då fästningen Aralsk
grundades som utgångspunkt för nya erövringar i Centralasien och längre österut. Redan under
tsartiden började man odla bomull i mindre omfattning i området. Odlingen fortsatte under
kommunismens tid (Stolberg 2004).
Tankarna att odla bomull kring Aralsjön föddes alltså redan under 1800-talet. Efter första
världskriget togs planerna på storskalig odling upp, då man upplevt vilka problem kriget
inneburit för försörjningen av utländska varor. Redan 1918 beslöt Lenin och Bolsjevikregeringen
att Syr Daryas och Amu Daryas vatten skulle användas till konstbevattning av odlingar av
bomull, ris, spannmål och meloner (http://sv.wikipedia.org/wiki/Aralsj%C3%B6n) .
Stalin utropade projektet "Bomullsoberoende" på 1930-talet
som en lösning (Welsapar). Aralsjöns stora mängd vatten gjorde att somrarna inte blev alltför
heta, medan det värmde under vintern, som därmed blev kortare och mildare. Vattnet skulle
tas ur floderna Amu Darja och Syr Darja, som både hade stora vattenmängder och rann ut i
Aralsjön.
Risodlingen kom betydligt senare. Först 1992 finns Kazakstan, Uzbekistan och Turkmenistan med
bland världens risproducenter. Men odlingen började långt tidigare, och orsaken var troligen
att man ville slippa eller åtminstone minska risimporten, eftersom både Kazakstan och
Uzbekistan hörde till risimportörerna under åren 1992-2004. (Rough rice production).
På 1950-talet, efter andra världskriget med dess brist på importerade livsmedel, utropade
Chrusjtjov Sovjetunionens "Kornoberoende". Man skulle göra Kazakstan till landets kornbod,
precis som Ukraina var tidigare. (Welsapar). Kazakstan har emellertid fått uppleva, hur en
stor del av skörden gått förlorad genom svinn, dålig lagring m m. Och väldiga gräshoppssvärmar
har skadat vetefälten varje år (Kazakstan s.30).
Bomullsproduktionen ansågs under sovjettiden så viktig, att ätbara grödor fick ge vika. I
nuvarande Uzbekistan kom 90 procent av all odlingsbar mark att upptas av bomullsbuskar.
(Uzbekistan s. 28).
PROBLEMEN BÖRJAR HOPA SIG
I början av 1960-talet var Aralsjön världens fjärde största sjö. Idag ligger den på sjätte
plats. Vattenytan har sjunkit med cirka 20 meter och ytan har minskat med omkring 60 procent.
Aralsjön har bestulits på sin tillrinning, vattenmängden redudecerades till 50% av sin
yta på 600 000 km² och till 25% av sin vattenmängd (Nordström, 2000, s.58). Nordström visar
dessutom ett diagram över inflödet mellan åren 1940-1999 (linjen i diagrammet slutar dock
strax efter 1990) (Lundqvist 1999, enligt Nordström 2000, s.59). Enligt detta diagram var
inflödet under åren 1940-1960 i snitt cirka 55 kubikkilometer/år. Under 1980-talet låg snittet
på mindre än 10 kubikkilometer/år, men lägsta inflödet var 2-3 kubikkilometer. Tar vi sedan
hänsyn till avdunstningen förstår vi dagens situation.
Salthalten i jorden har gjort att växtligheten trängts ut av soljanki, den enda buskart som kan
växa i salt jord (Lindgren 2005)
Saltet från den torrlagda delen av sjöbottnen har förts med vindarna så långt som ända till
Turkiet. Gifter som använts på bommulsfälten och andra gifter från jordbruket har spritts i
området runt den forna sjön och orsakat ett flertal sjukdomar. Bl a har barnadödligheten ökat
lavinartat.
I och med att Aralsjön började torka ut, dog även fisken i sjön. Förr försörjde sig omkring
10 000 fiskare, vilka försåg hela dåvarande Sovjetunionen med något över 10 procent av behovet
av insjöfisk i hela unionen. (Uzbekistan s.30)
Den ensidiga odlingen av bomull av gjort att jordarna urlakats med erosion och ökenutbredning
som följd (Uzbekistan s.28)
RÄDDNINGSPROJEKT
Under 1940-talet sjönk vattennivån i Kaspiska havet, varför dåvarande Sovjetunionen planerade
för det "kanske mest fantastiska av alla vattenöverföringsprojket", den s.k. Davidovplanen,
vilken innebar att vatten skulle föras från Ob och kanske även från Jenisej över det
Västsibiriska låglandet mot söder till Aralsjön och Kaspiska havet. Enligt huvudförslaget från
1949 skulle en 78 meter hög damm i Ob bilda en sjö stor som halva Sveriges yta. Genom dammen
skulle stora områden med fyndigheter av olja och naturgas längs nedre Ob samt flera tätorter
och industrisamhällen ha hamnat under vatten, varför projektet aldrig blev av (Nordström
s.44-46).
Ett annat projekt var det gigantiska SIBARAL, med vilket myndigheterna i Moskva lovade att
lösa problemen genom att vatten från Ob och Irtysj skulle föras över till Aralsjön och
Kaspiska havet (Lindgren s.12).
Idag ligger emellertid inte Aralsjön på ryskt territorium, och vattennivån i Kaspiska havet
slutat sjunka. Ryssarna nöjde sig därför med att planera Pechorakanalen, som för över vatten
från floden Pechora till flodsystemet Kama-Volga (Nordström s.46).
När Sovjetunionen upplöstes, hamnade problemet med Aralsjön i en helt annan situation. Eftersom
direktiven kom från Moskva och att den odlade bomullen även köptes upp av Moskva, hade
ryssarna stora intressen i bomullsodlingarna i Centralasien. Men efter Sovjetunionens
upplösning tog Ryssland sina händer från Aralsjön och vägrade ge hjälp till centralasiaterna.
Man kom endast med förslag på alternativa lösningar, för ryssarna hade inte längre något
intresse i Aralsjön och problemen omkring den (Lindgren.1995. s.12). Så länge Sovjetunionen
bestod gällde det att höja produktionen av bomull. Kanske för att tävla med Kina och Förenta
staterna eller för att visa att man kunde få öknen fruktbar som t ex Negevöknen i Israel.
Förenta nationerna har fastställt, att Aralsjön skulle till stor del försvinna kring 2020, om
inget gjordes åt saken. Men 2005 färdigställdes Kok-Araldammen, som konstruerades för att
omgärda den mindre norra sjön av den forna Aralsjön, vilken börjat få nytt liv (Aralsjön,2007).
ALTERNATIVA ODLINGAR
Ryssarna sägs ha påpekat, att i t ex Latinamerika finns bomull som inte kräver bevattning, men
i de berörda staterna har man inte visat något intresse för växtförädling (Lindgren 1995,
s.13).
De berörda länderna är dessutom beroende av bomullsodlingen, eftersom den ger dem inkomster i
US dollar. Export går bl a till Turkiet. Samtidigt ger odlingen sysselsättning åt en stor del
av befolkningen i Centralasien. Detta är särskilt viktigt i Uzbekistan och Kazakstan, sedan
fiskenäringen i Aralsjön upphört.
De schweiziska och nederländska motsvarigheterna till SIDA har emellertid givit stöd för att
få bomullsodlarna i Kirigizistan att öka andelen ekologisk bomull (Aralsjön, Wikipedia, 2008).
På Turkmenistans ökeninstitut har man funnit, att en av lämpligaste grönsakerna som går att
odla i ökensanden är honungsmelon (Lindgren, 2005).
SLUTDISKUSION
Amu Darya och Syr Darya är internationella floder. Det innebär att de rinner igenom flera
länder. Enligt Nordström är en internationell flod ett avrinningsområde som delas mellan två
eller flera stater eller utgör gräns mellan staterna. Varje land äger "suveränitet över den del
av vattnet som hör till respektive stat". (Nordström s.50).
Tvister om användningen av vattnet i internationella floder har ofta förekommit. Det land som
äger källorna har hävdat, att "det är vårt vatten", fastän de inte kunnat utnyttja det. Länder
längre från källorna klagar på att vattnet är alltför nedsmutsat, när det når deras territorium.
När Amu Darya och Syr Darya når Uzbekistan
respektive Kazakstan, har det runnit igenom flera länder och använts ett flertal gånger, vilket
innebär att det inte är lika rent som vid källorna. Avlopp och industrier har smutsat ner
vattnet. I boken "Sovjets öknar och berg" kan vi se en bild av Amu Daryas delta, där floden
slingar sig ut i Aralsjön. Bilden är måste vara tagen senast under andra halvan av 1970-talet,
och vi kan tydligt se det smutsiga vattnet i floden (St George s.102). Men här rinner det
fortfarande stora mängder vatten ut i Aralsjön.
När det gäller rent vatten har de länder som äger källorna den största fördelen. Men
det innebär även nackdelar. Floderna kommer ofta från flera olika källor och är därför små, och
det kan vara svårt att utnyttja dem till vattenkraftverk. Tadzjikistan är ett av de länder som
i större grad lyckats använda vattenkraften och gjort sig självförsörjande vad gäller energi.
(Tadzjikistan s.22). Även i Kirgizistan har vattenkraften byggts ut och den producerade energin
tillgodoser en stor del av landets behov, fastän tillgångarna ännu inte tas till vara helt.
Landet exporterar dessutom elektricitet (Kirgizistan s.22). Även i Uzbekistan utnyttjas
vattenkraften men bara till en mindre del. Problemen för Kazakstan och Uzbekistan är att de
till största delen är slättländer, där vattenkraften inte kan utnyttjas.
Det var under den sovjetiska planekonomins tid, som man började odla så pass vattenkrävande
växter som bomull och ris, förutom vete och meloner i Centralasien. Vattnet som leddes ut över
fälten kom inte helt växterna till godo. Och det återvände inte helt till floderna för att
fortsätta till Aralsjön. Stora mängder vatten avdunstade. Och det vatten som återvände till
floderna för att fortsätta till Aralsjön förde med sig slam och salt, som gjorde att sjön både
torkade ut och att ett finkorningt saltlager lade sig på den förra sjöbottnen. Denna
konstbevattning kännetecknas av både vattenslöseri och föråldrade metoder. Bevattning genom
ett droppande metod skulle ha fungerat bättre, men denna fanns inte, när man började att
planera för bomullsodling i stor skala på 1930-talet.
Konstbevattning är dock ett nödvändigt ont om jorden ska kunna försörja den hela tiden stigande
folkmängden. Enligt Nordström går 67 % av allt vatten vi använder på jorden till
konstbevattning. Men bara 17 % av den odlade jorden är konstbevattnad. Denna lilla del ger
dock 40 % av jordens totala produktion (2000,s.31). Det går inte att helt komma ifrån förluster
av vatten vid konstbevattning, men det gäller att göra förlusterna så små som möjligt, t ex
genom att använda sig av droppbevattning eller att vattnet förs genom lodräta slangar ned till
växternas rötter.
Bomull och ris är dessutom alltför vattenkrävande för att odlas i stor mängd i ökenklimat.
Sydostasien däremot har monsunregnen och på Förenta staternas bomullsplantager härskar inget
ökenklimat.
Dagens värld kännetecknas av globalisering, och det är sällsynt, om inte nästan omöjligt, att
man försöker göra sig oberoende av andra länders produkter. Eftersom så pass många människor
är beroende av bomullsodlingen i Centralasien, kan bara en långsam övergång till andra mer
lämpliga växter vara aktuell. Nederländernas och Schweiz´ motsvarigheter till SIDA har redan
nämnts.
Under Sovjetunionens tid kom direktiven från Moskva, och delrepublikerna i Centralasien hade
troligen inte så mycket att säga till om. Men idag är situationen en helt annan, och det gäller
att med hjälp av ökenforskning och rådgivare försöka finna andra produkter, som är mindre
vattenkrävande. Honungsmelon har redan nämnts. Säkert finns det flera passande växter som kan
odlas i områdena kring Aralsjön, utan att det uppstår så stort slöseri med vatten.
ARALSJÖN, 2007, The Columbia Encyclopedia, Sixth Edition | Columbia University Press 2007
Källa: http://www.encyclopedia.com/doc/1E1-AralSea.html
ARALSJÖN, 2008, Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Aralsj%C3%B6n Datum: 2008-04-12
BERNES, CLAES, 2003, En varmare värld : växthuseffekten och klimatets förändringar - Solna, Monitor.
FRÅN DEN LJUSA SIDAN, Nr 5 - 17 maj 2006. (http://www.zionit.se/ljusasidan_5.htm Datum: 08-04-10)
KAZAKSTAN, 2003, Länder i fickformat 913 januari 2003, Stockholm, Utrikespolitiska inst.
KIRGIZISTAN, 2003, Länder i fickformat 914 januari 2003, Stockholm, Utrikespolitiska inst.
LINDGREN, Stefan, 1995, Från Aral till Karakum: Centralasiens vattenproblem (i Centralasien - gamla folk söker ny väg, Skrifter utgivna av Sällskapet för asienstudier 6, s.7-14)
LINDGREN, Stefan, 2005, Från Aral till Karakum - Centralasiens vattenproblem http://ryska-posten.com/_news/view.asp?ID=89&CID=24 Inlagd 2005. Datum: 2008-04-12
LUNDQVIST, J., 1999, Vatten är Jordens ämne - efterfrågeexplosion och sårbarhet inför 2000-talet. Geografiska notiser 57, s.80-87,
NORDISK FAMILJEBOK, bd, 1 Malmö 1954
NORDSTRÖM, Anders, 1995, Jordens vattenresurser, 2. uppl. Vällingby, Vattenvärnet
NORDSTRÖM, Anders, 2000, Jordens vattenresurser, 3. uppl. Vällingby, Vattenvärnet
ROUGH rice production by country and geographical region 1961-2006
http://www.irri.org/science/ricestat/pdfs/WRS2005-Table01.pdf Datum: 2008-04-12
SAINT GEORGE, George och Time-Life Böckers redaktörer, 1979, Sovjets öknar och berg . Med fotografier av Lev Ustinov, Novosti Pressbyrå, Moskva (Världens vildmarker/Time-Life böcker/Amsterdam.)
SALAY, Jüergen, 1988, The Soviet Union River Diversion Project : from Plan to Cancellation 1976-1986. (Uppsala Papers in Economic History, 1988, Research Report No 17)
STOLBERG, Eva-Maria, 2004, Zentralasien (Eurasisches Magazin 2004-08-30)
http://www.eurasischesmagazin.de/artikel/?artikelID=20040813
STOPPATO, M. C. and Bini, A. 2003, Deserts, Firefly Books
TADZJIKISTAN, 2003, Länder i fickformat 917 januari 2003, Stockholm, Utrikespolitiska inst.
TURKMENISTAN, 2003, Länder i fickformat 916 januari 2003, Stockholm, Utrikespolitiska inst.
UNEP 2006 Global deserts outlook, EarthPrint.com, ISBN 9280727222
UZBEKISTAN, 2003, Länder i fickformat 915 januari 2003, Stockholm, utrikespolitiska inst.
WELSAPAR, Ak Miljöförstöringen i Centralasien Källa:
www.palmecenter.se/upload/filer/ovrigt/blandadedokument2005/miljoforstoringicentralasien.doc
Datum: 2008-04-12
Övriga:
Berge, Annika, 2005, Ny gen i ris kan möjliggöra odling i salt vatten
http://www.sr.se/cgi-bin/p1/program/artikel.asp?ProgramID=406&Nyheter=1&artikel=734692
Världsnaturfonden: Bomull - en ren naturprodukt
http://66.102.9.104/search?q=cache:HZEtO2y09B8J:www.wwf.se/source.php%3Fid%3D1121930+risodling+%C3%B6kenklimat&hl=sv&ct=clnk&cd=1&gl=se