Det var inte på några veckor eller månader som planen Overlord växte fram. En motoffensiv av något slag började planeras redan efter slaget vid Donkerque den 26 maj 1940. Men ett ensamt England kunde inte åstadkomma mycket mot sin överlägsne fiende, britterna stod nu ensamma mot Hitlers armé. Man behövde allt, men det viktigaste var en allierad, det fick man i juni 1941 i form av Ryssland, och nu började även Stalin förespråka att britterna skulle öppna en andra front mot Tyskland, det gick inte bra för Stalins armé den led stora förluster och tyskarna trängde längre och längre in mot Moskva, men britterna var för svaga för att öppna en ny front, men redan i december 1941 fick de en ljusglimt ifrån väster, USA hade blivit indragna i kriget igen japans attack mot Pearl Harbour och gick med Ryssland och England i den så kallade "stora alliansen". En grupp tillsattes: "Combined Operations Command" de fick befälet över planerna, de var dessa som tidigare jobbat med planläggningen för commando raiderna. Commando raiderna var det ända som britterna kunde åstadkomma dessa var som små nål stick i den stora tyska jätten. Men inga bra förslag kom fram och tiden gick och tyskarna trängde allt längre in i Ryssland. Nu började även folket i England och USA protestera och krävde en andra front. Det var först när president Roosevelt sänt över Harry Hopkins och general Marshall som en seriös plan kom fram, det var general Marshall och den inte helt okände Dwight D. Eisenhower som tillsammans framställt den. Planen bestod i tre delar: 1. Operation "Bolero"- den gick ut på att forsla trettio amerikanska divisioner och mängder av bomb- och jaktplan över till England och förvara dem där, de skulle hjälpa till med bombningen av Tyska industrier. 2. Operation "Round-up"- var en följd av operation "bolero", Man skulle landsätta trettio amerikanska och arton brittiska divisioner. Det skulle gå till på följande sett: sex divisioner landsätts i området mellan Le Havre och Boulonge. Sen förstärks de med ytterligare 100 000 man varje vecka det primära målet var att få ett område som sträcker sig Deauville - Paris - Soissons - St Quentin - Arras - Calais 3. Operation "Sledgehammer"- Börjar den femtonde september 1942 och skulle ta hamnstaden Cherbourg och Cotentinhalvön. Detta var för att operation "Round-up" inte kunde inledas på över ett år och man redan nu måste hjälpa Ryssarnas tillsynes hopplösa läge.

Churchill lär ha uppskattat planerna och amerikanarnas vilja att öppna en andra front i Europa, men när han den 14 april skulle godkänna planerna så fick bara planerna för 1943 godkänt. Operation "sledgehammer" fick inte helt klartecken ifrån britterna, de ville ha mer stridskraft mot Japan och deras kontroll av indiska oceanen, om de skulle få detta kunde de rikta in sina kraft på att få kontakt med de tyska trupperna vilket skulle få förödande konsekvenser, bland annat skulle tyskarna kunna få kontroll över all den olja de behövde, områdena kring mellan östern och sovjetiska Kaukasus, kontaktan med japan skulle också medföra att Tyskarna skulle bli så pass starka att ett tvåfrontskrig inte skulle hota dem tillräckligt. Churchill hade andra planer för en andra front de var riktade mot antingen norra Norge eller Afrika, en invasion in Norge skulle medföra otrolig hjälp för sovjet. I Norge fanns stora delar av den tyska flottan, den hade ett ypperligt läge för att angripa de brittiska konvojerna till Murmansk, men dessa planer avvisade amerikanerna, de ville fortfarande ha en invasion i nord Frankrike, men Stalin såg en invasion av Norge som en möjlighet.

Man får alltid räkna med problem när man planerar och genomför ett så här stort företag. Det var över 100 000 man som dels innan själva D-dagen och sen efter invasionen skulle ha mat, kläder och dylikt, det var över 14 000 markfordon som skulle underhållas och skötas och sen skulle allt detta föras över kanalen. Detta skulle ske med båtar och med flyg. Ett stort problem kom nästan direkt. Vem skulle leda Overlord? Det fanns minst tre aspiranter på den posten det var George C. Marshall, Bernad Montgomery och Dwight D. Eisenhower. Det var i tur och ordning som de tre var nära att få posten vid sommaren 1943. Det var i tur och ordning som de tre var nära att få posten vid sommaren 1943. Marshall hade blivit ett bra val för han var populär hos britterna p.g.a. sin viljekraft och sitt intellekt, han hade varit en hög militär redan när kriget började och han hade hjälp till att bygga upp den mångmiljon armé som USA hade mot slutet av kriget. Men president Roosevelt vägrade att låta honom gå ifrån Washington, frågan fick nu vänta tills den Ryska ledaren Stalin tog upp frågan under mötet i Teheran den 28 november 1943. Redan den 2 december hade Roosevelt bestämt sig det skulle bli general Dwight D. Eisenhower. Eftersom det nu blivit en amerikansk överbefälhavare så ansåg britterna att denna skulle ha en brittisk rådgivare och så blev fallet en flygmarskalk vid namn Arthur Tedder, Tedder hade tidigare i kriget varit befäl i mellan Östern och varit en betydande man. Han hade tidigare arbetat som Eisenhowers ställföreträdare under invasionen av Italien. Det behövdes tre vapengrenschefer som tog hand om flyget, flottan och marktrupperna dessa blev i tur och ordning: Trafford Leigh-Mallory, Bertam Ramsay och Bernad Montgomery. Den som blivit mest känd är Mongomery som det skrivits mycket om i alla böcker, "han var en man som av vissa sågs som en utomordentligt skicklig general men av andra som en egocentrisk. översittare". Det var också han som ledde de brittiska trupperna i nord Afrika och detta fick han mycket bra kritik för, han var den första brittiske befälhavaren som besegrat en tysk arme. Han hade framgångsrikt lett sin arme på Sicilien och vidare upp i Italien. Vilket gjorde honom till en national hjälte. Eisenhower och Mongomery stod mycket nära varandra när det gällde deras arbete, detta gav upphov till missförstånd, och i ett brev till Mongomery skriver Eisenhower: "Jag anser det inte nödvändigt att de brittiska och amerikanska armégrupperna har var sin befälhavare under de första skedet av "Overlord". I själva verket skulle en sådan organisation kunna föranleda störningar i det mycket viktiga samarbetet mellan landstigningskrafterna och flyget." Eisenhower lät Montgomery få befälet över både de brittiska och de amerikanska trupperna. Montgomery var en ärelysten person och önskade att han fick fria händer med den efterföljande operationen, den som skulle få Tyskland på fall men här satte Eisenhower stopp. Han tog själv på sig rollen som befälhavare över de Amerikanska trupperna medan Mongomery fick befälet över de brittisk-kanadensiska trupperna. Mongomery tyckte sig vara för mer än Eisenhower och såg ner på denna, detta var han inte ensam om. En brittik fältmarskalk vid namn Alan Brooke såg Eisenhower som en person utan energi och utan visioner, men Eisenhower var omtyckt bland de vanliga soldaterna.

Från början skulle raiden mot Dieppe vara ett kraftprov ifrån de allierades sida, de skulle försöka knäcka Luftwaffe och locka till sig tyska trupper ifrån Ryssland. Detta lyckades man inte med, en tysk handelskonvoj upptäckte styrkan till havs och hela operationen blev försenad och trupperna, som bestod av 5 000 Kanadensiska infanterister, 1 100 brittiska kommandosoldater, 50 amerikanska kommandosoldater och 15 franska soldater ur Fria Franska styrkorna, landsteg i dagsljus så de redan förvarande tyska trupperna låg uppe på klipporna som omger Dieppes hamn och sköt ihjäl över 1 600 soldater och tog över 2 000 till fånga. Det var bara på en flank den högra som anfallet gick enligt planerna, medan huvudstyrkan som gick rakt på hamnen blev totalt nerskjuten, nederlaget gav tyskarna mycket information om både de allierades stridsvagnar och deras landstigningsbåtar, eftersom flera landstignings båtar gick på grund, var de helt intakta. Direkt efter raiden såg den bara ut som ett totalt fiasko, men som Churchill senare sade: "Taktiskt sett var det en rik källa att ösa erfarenheter ur. Det kastade ett avslöjande ljus över många brister i vår planering. Det lärde oss att i god tid bygga många nya typer av fordon och utrustning för senare bruk. Än en gång lärde vi oss vikten av starkt artilleriunderstöd från flottan, när en landstigning möts av motstånd, och vår bombningsteknik, både till sjöss och i luften, förbättrades. Framför allt visade det sig att individuell skicklighet och mod inte håller utan noggrann organisation och samträning och att lagarbete är nyckeln till framgång."Strategiskt sett fick raiden till följd att tyskarna blev mer medvetna om att faran hotade längs hela det ockuperade Frankrikes kust. Tyskarna band större trupper och resurser i väster, vilket i sin tur lättade trycket mot Ryssland i öster. Ära åt de tappra som stupade. Deras offer var inte förgäves."

Cossac (Chief of Staff to the Supreme Allied Commander) var de allierades överkommando, det var COSSAC som arbetade för SHAEF (Supreme Headquaters of the Allied Expeditionary Force). SHAEF var där överbefälhavaren, Eisenhower och den övriga ledningen satt. SHAEF bestod av Eisenhower, Montgomery, Flygmarskalk Leigh-Mallory, Flygmarskalk Tedder, Generallöjtnant Smith, General Bradley och Amiral Ramsay. Alla hade de betydande arbeten och hjälpte till stor del till med arbetet. Amiral Ramsay var den som hade ansvaret för flygfotograferingen och hade 1944 en sammanhängande bild över hela invasionsområdet. Detta bildades för att kombinera de allierades stridskrafter för man visste att varken amerikanarna eller britterna skulle klara en invasion på egen handledare för COSSAC var Fredrick E Morgan en brittisk generallöjtnant, som tidigare varit med i Nordafrika och varit med i planeringarna inför invasionen av Sicilien. Han fick sitt uppdrag med orden: "Här får du, det kommer inte att gå men du måste ändå klara det" det var general Alan Brooke chef för generalstaben som sa de orden. COSSACs uppgift var att planera och utforma en plan för en invasion av de tyska riket under 1944. De började med att bestämma ett slutmål, att besegra Tyskland på tysk mark, operation Overlord var grundlagd. Viss hjälp hade man tagit ifrån Combined Commands som tidigare haft uppgiften att få fram en plan. Man behöll valet av mål: Normandie. I augusti 1943 fick operation overlord klar tecken ifrån president Roosvelt och Churchill. Nu var det full fart på planeringen, datum blev satt till den 1 maj 1944, och tre viktiga punkter kom upp:

1. anfallskapaciteten skulle höjas med 25% 2. en avledande invasion skulle utföras som en diversionsmanöver på den franska medelhavskusten 3. beslöjade operationer skulle utföras för att styrka tyskarna i tron, att Normandie inte var någon tyngdpunkt i de allierades landstigning, utan att den verkliga faran hotade vid Pas de Calais; de allierade kunde därmed kanske vinna att tyskarna höll sina förband kvar vid Pas de Calais och inte satte dem i ilmarsch mot Normandie

Men visst hade en invasion av Pas De Calais varit uppe till debatt men det var flera nackdelar med ett sånt ställe. Inte nog med att det var en hårdast befästa delan av atlantvallen, det var nästan bara här den höll vad Hitler hade lovat i sin propaganda. De höga klipporna var nästa problem, att ta sig uppför dem samtidigt som man slås mot ett mycket starkt försvar är nästan omöjligt. Tillsist var de engelska hamnarna på motsatt sida alldeles för små för att rymma den planerade invasions styrkan. Normandie hade inga klippor att ta sig upp för. Där fanns stora hamnar i närheten. COSSAC lär ha sagt: "och stränderna har hög kapacitet och är väl skyddade från de förhärskande vindarna. Terrängen inåt land är lämplig för flygfältsbygge och för konsolidering av de inledande brohuvudena". Man började även fotografera hela Normandie för att få en bra bild över invasionsområdet, men man gjorde ett misstag, man koncentrerade fotograferingen för mycket och detta blev både Montgomery och Eisenhower mycket förargade över, men deras vilja gick igenom och hela den nordfranska kusten fotograferades mycket noga. Men vädret och kanalen är två stora stötestenar som inte gick att förutsäga. Vädret runt kanalen är mycket växlande och är svårt att förutspå, sen var det tidvattnet i kanalen men detta fick man mycket fakta om, genom att studera sjökort och med hjälp av den mycket flitiga flygfotograferingen anledningen till att det var viktigt att ha kontroll över tidvattnet var av många anledningar, dels för att om man kom in för tidigt skulle soldaterna få passera en extra lång sträcka utan skydd mot fientlig eld. Dels för om man kom för sent skulle båtarna antingen sprängas av några minor eller rivas sönder på något av Rommels nya hinder, eller skulle de fastna på stranden och inte kunna komma tillbaka till de stora skeppen och hämta nya män. Genom Diepperaiden fick man viss kunskap om anfall mot hamnar, det var ide att inta en stor och befäst hamn från havet i ett frontangrepp så men beslöt att inte förrän D+14 skulle staden Cherbourg intagas, och det kunde dröja en till två månader innan alla minor och reparationer skulle vara klara och hamnen i fullt bruk. Detta fick nya problem för COSSAC gruppen, de nödvändiga förstärkningarna måste börja direkt, därför annars kunde tyskarna i värsta fall kasta tillbaka anfallet i havet. För att kunna lasta iland så mycket materiel och så många män måste man ha tillgång till skyddat vatten, detta blev ett stort problem, men en grupp engelska marinexperter kom fram till en lösning: konstgjorda hamnar som man skulle ta med sig ifrån England. Detta var från början en av Churchills idéer, COSSAC gick med på detta och två hamnar byggdes, deras kapacitet var mycket stor: 12 000 ton förnödenheter och 2500 fordon per dag. De fick namnen "Mulberry A" och "Mulberry B" den fösta till amerikanerna och den andra till Britterna, det var ett imponerande bygge Kasuner som var stora som femvåningshus byggdes, de var 60 meter långa 17 meter breda och 18 meter höga de vägde 6000 ton men det var inte bara nybyggda kasuner som skulle användas, man tog även till mer än 55 skepp däribland gamla slagskepp, kryssare och gamla handelsfartyg, som skulle sänkas vid hamnarna. Man beräknade att uppbyggnaden av hamnarna skulle ta 12 dagar men redan efter 5 dagar började de fungera, men detta blev mycket försenat och speciellt de amerikanska trupperna blev utan förstärkning de första dagarna, detta berodde på vädret som inte var för bra. När hamnarna var på plats var de lika stora som hamnstaden Dovers hamn. De bestod av över 6 kilometer pirer och nästan 10 kilometer av väg som ledde in till land. Man räknade med att varenda bogserbåtar i både USA och England behövdes för att transportera hamnarna över till Normandie. Det var inte bara på de marina områdena som utvecklingen gick framåt med rasand fart, radarn som varit stor hjälp vid slaget om Storbritannien, producerade man otaliga av bara till invasionen. De speciella landstignings båtarna var en nödvändighet när man skulle landsätta fordon på stränder som var starkt minerade och under hård fientlig eld.(För mer information om special utrustning se kapitlet om special vapen.) Tiden för anfallet var nästa problem, man hade bestämt att den skulle ske den 1 maj 1944, men man insåg att man inte skulle hinna klart med all utrustning till dess och man sköt invasionen en månad, men med hjälp av flygfotograferingen fick man fram att den närmaste tiden med rätt förhållanden av tidvatten, detta med tidvattnet är en svår nöt att knäcka i de två böcker jag har säger den ena att det var flod tiden mellan den 5 och den 7 juni medan den andre säger att det var ebb eftersom båda har vettiga förklaringar för sina åsikter kan jag inte se någon annan lösning än att presentera båda, i boken "Avgörandets Ögonblick" sägs det att det var flod för att landstignings båtarna skulle kunna gå över hindren och komma så långt upp på stranden som möjligt, i den andra boken "Landstigningen i Normandie" sägs det att det var ebb för annars kunde inte landstignings båtarna komma fram till stranden p.g.a. att hindren och minorna som fanns. Hade det inte varit för att jag läst om de tyska tankarna om en invasion, de trodde att invasionen skulle ska vid flod, så hade jag trott på att det var ebb tiden mellan den 5 och den7 juni, detta för att hindren på stranden skulle skydda mot en invasion och om man då kunde åka båt över den skulle de vara överflödiga, tyskarna tänkte på detta och hade hinder både för en flod invasion och en ebb invasion, om invasionen kom vid ebb skulle landminorna längre upp på stranden ta hand om soldaterna och vid flod skulle Rommels finurliga lösningar riva eller spränga sönder båtarna, an annan anledning till att det här är viktigt var att på t.ex. På Omaha var det en skillnad på över 250 meter, men efter studier av olika kartor har jag kommit fram till att det var flod dock ej spring flod men vanlig flod, detta gav ett nytt problem, den andra vågen måste landsättas innan vattnet drogs tillbaka, vilket gav fler tider att passa, men enligt andra källor (Landstigningen, av Douglas botting) säger att Mongomery tillämpade en kompromiss där han lät de Amerikanska styrkorna landstiga kort efter låg vatten detta för att deras stränder var översållade med hinder och minor, detta skulle ge de speciella förstörningsgrupperna tid att till hög vatten få bort de västa hindren. De brittiska och kanadensiska trupperna skulle gå iland när vattnet steg, detta medförde att han var tvungen att skicka pansartrupper i första vågen, man gjorde så kallade "funnies" som var olika ombyggda stridsvagnar, de som skulle med den först vågen måste tåla vatten och man konstruerade då DD(Duplexdrive) det var en Sherman stridsvagn som försågs med ett vattentät segelduk, vagnen drevs i vatten av två propellrar som drevs av samma motor som drev vagnen på land, DD fick en topp hastighet på 7 km/h i vattnet och man styrde den genom att låta propellrarna arbeta med olika hastighet. Andra vågen skulle även den innehålla pansar, då med fler "funnies" som exempel bör nämnas krabban, en Sherman-pansarvagn som försätts med en två långa skalmar som stack ut rakt framåt, mellan dessa fanns en rulle med tunga kedjor på när rulle sattes igång snurrade hela och piskade upp minorna, när man röjt klar kunde stridsvagnen användas som vanligt. Detta förhållande tillsammans med fullmåne skedde den 5 till 7 juni och det beslutades att invasionen skulle ske den 5 juni, nästa period med samma förhållande var en månad senare. Anledningen till dessa krav var dels som tidigare nämnt landstigningens krav på tidvattnet, men också de trupper som skulle landsättas ifrån luften, de behövde skydd av mörkret men ljuset ifrån en fullmåne skulle vara till stor hjälp. Att de luftburna trupperna skulle gå ner på natten, var för att invasions styrkan ifrån havet skulle gå mot den franska kusten i mörker och sen vid gryningen anfalla i ljus, detta p.g.a. att flottan behövde ljus för att kunna beskjuta kusten så effektivt som möjligt och för att flygplanens bomber skulle träffa rätt måste de se i dagsljus. Man beslutade att brittiska och amerikanska trupper inte skulle strida tillsammans utan var för sig, detta var för att deras utrustning och tillväga gångs sätt skilde sig åt. Man hade redan tidigare bestämt att de Brittiska trupperna skulle landstiga i öster om staden Bayeux och Amerikanarna väster om staden. En överblick av de konferenser som hölls under 1943

Konferens Kodnamn Datum Beslut

Casablanca ANFA 14 Januari COSSAC bildas

Washington TRIDENT Maj Datum för d-dagen beslutas till den 1 maj 1944

Québec QUADRANT 14 Augusti Beslut om att Mulberry hamnarna sak byggas

Kairo SEXTANT 22 November Det beslutas att Eisenhower får uppdraget som överbefälhavare

Teheran EURKA 28 December Man slår fast att Overlord ska genomföras som planerat

Ett problem som man visste om tidigt var hur man skulle får plats och hålla operationsstyrkorna gömda i södra England innan invasionen. Men redan innan de problem såg dagens ljus kom ett annat, USAs industri var inte inställd på krig utan på civila produkter, de som verkligen kom ut på havet till England blev även de reducerat av de tyska ubåtarna som ständigt vakade i och utanför engelska kanalen. Men i maj 1943 vände det hela tyskarna började förlora sitt herravälde över Atlanten och den amerikanska industrin gick nu för högtryck. Man kunde knappt ta emot allt i England, man byggde själv upp en egen armé och man hoppades att ha en armé tillsammans med amerikanarna på 3,5 man samlad i Storbritannien detta tillsammans med allt material som en så stor samling skulle gjorde att man sa på skämt att det var alla de spärrballonger som ständigt svävade över de Brittiska öarna gjorde att de inte sjönk ner i havet. Ett annat problem blev att allt material som kom till England kvävde landets hamnar, man kunde inte underhålla alla soldaterna, varor som skulle komma till England låg och väntade i New York. Detta rådde Churchill bot på, han stoppade landets egna import och lät allt gå till Overlord. 7. Var och hur?

De allierades anfallsområde delades in i fem stränder varav två tillföll amerikanarna två till britterna och en till kanadensarna, namnen var i tur och ordning Utah och Omaha till amerikanarna de låg längst till väster, Gold och Sword till Britterna och Juno till kanadensarna. På Utahstranden skulle den 4:e amerikanska infanteridivisionen landstiga, de skulle få klara sig själv under själva d-dagen men under natten skulle de få kontakt med de luftburna trupperna, som ingick i den 82:e och den 101:e fallskärmsjägardivisionerna, vilka redan på natten skulle säkra de ända möjliga vägarna för fordon som fanns, för de fanns mycket få och om tyskarna skulle få full kontroll över dem under d-dagen skulle de bli kaos på stranden. De skulle också tysta kustbatteriet vid Merville. Stranden låg isolerad ifrån de övriga landstignings områdena. Målet för den 4:e divisionen var att inta staden Sainte-Mère-Eglise som låg precis sydväst om stranden. Utah var den strand dom kom till sist den var inte med i den egentliga planan förrän i början av 1944. Utah ligger på Cotentinhalvöns östra sida, halvön är till stora delar täckt av sumpmarker och träsk, och tyskarna hade dämt upp flera floder så att det var ännu mer vatten och sumpmarker runt Utah stranden. Den andre amerikanske landstignings stranden var Omaha, som ligger norr om staden Bayeux, här skulle den förnäma 1:e infanteridivisionen försöka skaffa sig ett brohuvud, stranden var mycket kuperad och de tyska trupperna skulle kunna skuta ner på angriparna, stranden var också så pass kuperad att det var omöjligt för fordon att komma upp. Om de tyska trupperna skulle kunna stoppa en invasion skulle det vara här, framför den 10 kilometer långa stranden var först en mellan två och tre meter hög länga av klappersten, denna stod i vattenbrynet, efter denna kom en ny rad av trä och sten som murats ihop, denna mur var mellan en och fyra meter hög, sten lagd väg sen ett antitank dike som var över två meter djupt. Hade man väl kommit så här lång in på land väntade ett område med sumpmark följt av en klippa på 50 meter, klippan kunde lätt bestigas av en man men inte av en tank, den ända möjligheten för tanks att ta sig upp på högplatån över stranden var igenom en av de fyra raviner som ledde upp. Stranden var ypperlig för ett bra försvar, det var inte möjligt för en angripare att sprida ut sig för de var klipper som omgav stranden där de försvarande kunde sitta och skjuta prick på de oskyddade infanteristerna. Inte nog med att de tyska trupperna hade möjlighet att skjuta på varenda bit av stranden, den var minerad också, det var visserligen en av de sämre tyska divisionerna som bevakade området, den 352:e infanteridivisionen. COSSAC avskydde Omaha för man visste mycket väl om dessa hinder, men man var tvungen att anfalla här eftersom annars skulle avståndet mellan Utah och Gold bli alldeles för stort. De Brittiska stränderna, med början i väst med Gold, detta är en mycket lång strand över 16 kilometer lång men hälften är omöjlig att använda för landstigning detta beror på de höga och brant klipporna, men på ett ställe bryts de höga klipporna och en fin sandstrand kommer fram, här skulle också den brittiske "mulberry" hamnen sättas upp, här skulle den 50:e infanteridivisionen försöka erövra staden Bayux, och slå ner den 352:e tyska infanteridivisionen och senare få kontakt med den 1:e amerikanska infanteridivisionen ifrån Omaha. Den andra brittiska stranden Sword där skulle den 3:e infanteridivisionen skulle ta sig mot Caen och där möta upp med den kanadensiske 3:e infanteridivision som kom ifrån väster och Juno stranden. Det var en stor skillnad mellan det amerikanska och det brittiske landstigningsområdet, britternas var nästan helt flackt och det var bara att köra fram med stridsvagnarna som skydd åt infanteriet, medan de amerikanska styrkorna fick skydda sig av sanddynor och buskage eftersom deras stränder var så kuperade. Det var naturligtvis inte så att det bara var infanteridivisioner som skulle säkra brohuvudena, med sig hade de dels enheter ur andra divisioner som t.ex. pansardivisoner och flottan, Pansardivisonerna var en nödvändighet för att kunna avancera in mot land, de gav skydd åt infanteristerna och så kunde de skjuta ner tyngre tyska pjäser. Flottan skulle dels innan trupperna kom fram till land skjuta mot de tyska batterierna som lätt kunde sänka de små landstignings farkoster som tog iland infanteristerna, dels skulle de luftburna trupperna redan på natten tysta flera tunga batterier som kunde ställa till problem. Av de 18 batterier som fanns längs den 200 kilometer långa kusten mellan Le Havre och Barfleur kom endast 6 st att avlossa några skott mot invasions styrkan, de övriga var antingen tystade eller utom räkhåll för stränderna.

LCS, London Controlling Section, denna inrättning användes för att skapa olika skenoperationer och lura tyskarna med falsk information. En medlem i LCS sa: "Dess mål var att få Hitler att springa omkring som ett skållat troll." Man sände olika meddelanden på flera olika sätt, falska radiomeddeladen , dubbelagenter och fiktiva arméer. Det var bara de falska enheterna som fick använde radio i England alla andra trupper iakttog radiotystnad. Detta skyddade de egna trupperna från att bli avslöjade. Dessa hade två syften: det första var att få Hitler och hans mannar att tro att den planerade invasionen skulle ske på annan plats och vid annan tid än den verkliga, den andra var att skapa en oordning i det tyska underrättelse systemet och samband. Man hade 36 olika operationer som man sände ut information om, detta höll de tyska trupperna isär. Man sände även ut information om olika radier och sabotage. Den viktigaste av alla falska operationer vad "Fortitude". Dess mål var att hålla så många divisioner som möjligt borta ifrån Normandie, man skulle försöka hålla 27 divisioner kvar i Skandinavien, detta lyckades man med hjälp av falska radio meddelanden, man meddelade om olika övningar med bergsguider och att man måste ha fler skidor till 80:e divisionen. Men huvuddelen av Fortitude var att få tyskarna att tro att invasionen skulle ske vid Pas de Calais och att Normandie bara var en skenmanöver. Man skapade en falsk armé, kallad FUSAG, i södra England, den bestod av hela 50 divisioner dessa skulle gå med i huvudanfallet mot Pas de Calais. Men tillverkade hela soldatläger, landstigningsbåtar av plast låg i Themsen, flygplan av trä stod uppställda på olika fält och allt annat som en invasion skulle behöva. Allt detta skulle få de tyska flygplansfotograferna att tro invasionen skulle ske här. Man lyckades även få tyskarna att tro att det fanns 97 divisioner i södra England, det fanns 35. Vädret var en faktor som både gav problem och nytta till de allierade, eftersom tyskarna visste att man inte kunde anfalla i vilket väder som helst gav väderprognoserna viktig information, men detta var det snart slut med, eftersom luftwaffe inte kunde ta några uppgifter ifrån sina flygningar, och eftersom de allierade förstört tyska väderstationer på bl.a. Island och Grönland kunde de tyska trupperna aldrig ville de måste hålla full beredskap hela tiden, detta slet mycket på manskapet. En ytterligare anledning till att det falska spelet fungerade var att RAF skapat ett totalt herravälde i luften över Europa, Luftwaffe som var rejält vingklippt vid den här tiden kom helt enkelt inte i över England. Även flera dagar efter invasionen av Normandie trodde OKW att den egentliga invasionen skulle ske vid Pas de Calais, detta är ett bevis på att LCSs arbete fungerat utmärkt och att Hitler hade svalt betet med hull och hår. Eisenhower var å andra siden fullt medveten om alla tyska posteringar och försvarsanläggningar, han var så pass underrättad att om en tysk stridsvagn flyttades visste han det inom kort. Ett tag, i mitten av april, trodde man att Hitler fått nyss om den riktiga planen, han flyttade sina trupper på ett skrämmande sätt, den 21 pansardivsionen flyttades till Caen, den stad som de Brittiska trupperna skulle inte, fler divisioner flyttades mot Normandie, detta fick men reda på var bara rena gissningar ifrån führerns sida. Man fick problem med den 82:a luftburna divisionen som skulle land sättas innanför Utah , ditt flyttade Hitler en infanteridivision och ett fallskärms regemente, man fick så sent som i maj ändra på den 82:e divisionens landnings områden.

Det var Hitler som beslutade allt inom det tredje riket, han lät inga beslut gå förbi hans bord. Detta var ett problem för de andra i OKW (Oberkommando der Whermarcht), överkommandot i Tyskland, han lyssnade visserligen på sina medarbetare men han följde sällan deras råd. Men sin propaganda ministers råd om att försöka stärka folket inom landet var han med på, det var Joseph Goebbels förslag om "Festung Europa". Han ville se Tyskland som ett citadell, men ett citadell måste ha ett försvar, en vall som skulle sträcka sig ifrån nordkap i Norge till Pyrenéerna i söder, en kustlinje på över 4000km. Men hans dröm kom för sent, "Festung Europa" vacklade ordentligt nu, röda armen drog fram mot Dnepr och atlantvallen var inte klar. Ett annat problem för führern var att hans armé inte var inställt på försvar utan bara snabba anfall mot ett mål, nu fick han ett fler fronts krig som inte heller passade hans armé. Under 1941 drog Hitler bort sina arméer ifrån Frankrike för att försöka knäcka ryssen, kvar i Frankrike stannade bara en armé. Detta var också en anledning till att Tyskarna såg Europa som avklarat och att "det riktiga kriget" på gick i öst. I öst gick kriget till en början snabbt fram, tyskarna dödade och tog tillfånga över 5 miljoner man under 1941 men detta hindrade inte den stora ryssen ifrån att resa sig Röda Armen växte sig allt större torts de stora förlusterna, under 1941 hade man rekryterat nästen 1,3 miljoner man, även om Sovjet led stora förluster så drabbades även Hitlers anfalls armé både soldater och materiell, detta var ett problem för Hitler, tidigare i kriget hade han bara vunnit snabba blixtanfall utan att lida några förluster men nu när ryssarna hade hämtat sig och gick till motanfall blev Hitlers armé överraskad och eftersom den inte var tränad till försvar så led den stora förluster. Dessa förluster kunde man inte ersätta p.g.a. att Tysklands industri fortfarande gick på civil produktion, inte förrän 1943 var hela Tysklands industri omställd för krigs produktion. Organisation Todt började bygga upp kustbatterier och ubåts hamnar längs den franska nord kusten, organisation Todt började som en arbetarorganisation för att bygga upp autobahn men nu stod den för all offentlig uppbyggnad inom riket. Dess grundare var Dr. Fritz Todt, han tog även till slavar till sina arbeten, män ifrån de ockuperade områdena fick tjänstgöra som arbetare och bygga upp ett försvar mot de som de hoppades skulle befria dem. Det var inga små kustbatterier som byggdes, de skulle användas vid den tänkta operation sjölejon, den operation som skulle få England på fall, de kunde skjuta över sundet vid Dover - Calais, de var också de här batterierna som skulle stå som exempel på vad Hitler och Goebbel menade med Atlantvallen. Atlantvallan skulle inte vara någon vall i vanlig mening utan ett sammanhängande linje av bunkrar men detta var omöjligt att producera av den tyska industrin som dagligen bombades av allierat flyg, Hitler beslutade i mars 1942 att "atlantvallan skulle vara ett omfattande kustförsvarssytem som kombinerade fasta befästningar med rörliga styrkor. Bara de kuststräckor som löpte största risken att bli attackerade skulle vara kraftigt befästa; sådana som omfattade större hamnar, ubåtsbaser och de viktigaste flodmynningarna. I december 1941 kom en ny överbefälhavare till området det var den kände fältmarskalken Gerd von Rundstedt som tidigare hade lett anfallet mot Frankrike i början av kriget och senare befälhavare över en av arméerna som ingick i operation Barbarossa, men Hitler lätt förflytta honom därför han inte ville ha samma strategi som Führern själv. Rundstedt fick fart på arbetet med atlantvallen och ville ha mer folk att försvara den. Det fick han också, den 19 augusti 1943 skulle 300 000 soldater understöda av 150 000 man bemanna 15 000 försvarsanläggningar, kort därefter kom raiden mot Dieppe. Här har jag förvisso hittad en motsägelse, i boken Avgörandets Ögonblick sägs det att denna förstärkning skulle vara en följde av anfallet mot Dieppe att Hitler skulle känna sig hotad av denna. Dessa skulle vara uppbyggda enligt ett visst mönster. Detta såg ut som följer, man hade två försvars områden, ett främre och sen en stödjepunkt, den främre försvarslinjen var ända framme vid stranden och bestod av stridsvagnshinder, skyttegravar och fördämningar. Medan stödjepunkten låg flera hundrameter upp på land och bestod av taggtrådshinder, kulsprutevärn och ytterligare stridsvagnshinder. Sen hade man ofta en bunker med ett tungt batteri, dessa var inte små utan behövde mellan 100 och 150 man för att fungera. De områden som inte befästs med sådana här bunkrar, vilka var ganska långa, täcktes med observationsposteringar och några små bunkrar. Rundstedt menade att det inte räkte med detta utan en rörlig reserv av pansarförband. Han var heller inte nöjd med de män han hade under sig, på papperet hade han 58 divisioner men av dessa var många försvagade av krig på andra håll, Hitler skickade gamla divisioner som behövde villa upp sig till väst, andra divisioner var uppbyggda av pojkar och av krigsfångar som till största delan kom ifrån sovjet. Den materiella tillgången var inte heller något att skryta med vissa divisioner saknade helt möjlighet till att fördas med lastbil eller häst transport. Rundstedt klagade hos Hitler, han sa att han inte kunde slå tillbaka en invasion men Hitler ansåg att med lite mer personal och ammunition skulle det gå. Men tillslut gav sig Hitler han beslöt att merparten av alla nya vapen skulle gå till atlantvallen, Hitler höll också med Rundstedt om att en reserv styrka av rörligt pansar var nästan ett måste. En annan sak som Hitler gjorde nu var att förflytta General Rommel till OB väst, detta skulle trodde man oroa de allierade han hade inte fått sitt smeknamn för inte "Ökenräven" var ett bevis på den aktning som de brittiska trupperna kände för denna store taktiker och lugna de egna, för Rommel var en mycket berömd general. Rommels arbete var att se över försvarsanläggningarna, han blev mycket besviken på den så propagerande atlantvallen, han kallade den ett luftslott. Men han började genast att arbeta med vallen, han ansåg att både den tyska flottan och de tyska flyget var för svagt för att hjälpa till, han fick inrikta sitt försvar på ett stoppa invasionen på land. Men Rommel visste att han inte kunde bestämma över vad som skulle göras, det var OKW och Rundstedt som bestämde. Rommel fick vissa befogenheter då han blev chef över armégrupp B detta gav honom befogenheter över kusten mellan Hoek van Holland till Loires utlopp men han hade inget pansarföband som han ville ha. Men han började med att förbättra kustförsvaret vid Normandie. Han utvecklade många nya hinder däribland "Rommels sparris" som skulle hindra glidflygplan och fallskärmsjägare att landa, hindret bestod av tre meter höga pålar som var försedda med granater. En annan av hans idéer var att skapa ett fält som sträckte sig 1 km inåt land som han kallade "dödszon" här lade han ut minor, Rommel hann lägga ut ca 4 miljoner minor. Han utökade även många invasions skydd i vattnet de så kallade "Belgiska portarna" var en skapelse på ca 3 meter den liknade en port därav namnet på toppen av anordningen fanns minor, dessa var de första hindret som landstignings båtarna stötte på efter dem kom ett inferno av olika trä och stål konstruktioner som alla hjälpt till att förstöra landstigningsfarkosterna. Alla dessa fick namn som "Tjeckiska igelkottar" och "Tetrahyder" mm. Alla dessa hinder skulle sen sammanbindas med tagtråd för att hindra infanteristerna. Eftersom Hitler hela tiden var övertygad om att invasionen skulle ske vid Pas de Calais så gav han inte Rommel befälet över pansardivisonerna, men i mars 1944 ändrade Hitler sin mening och gick över till att en invasion troligen kommer vid Normandie eller Bretange. Man vet inte varför han ändrade sig så plötsligt, kanske hade han kommit på den Allierade fint som lurade tyskarna att tro att en invasion skulle ske vid Pas de Calais. Nu fick Rommel även befäl över pansardivisionerna som fanns i området, men Hitler ändrade sitt beslut efter påtryckningar ifrån Rundstedt. Men Hitler ändrade sitt beslut om var invasionen skulle äga rum igen han var tillbaka vid Pas de Calais, han trodde fortfarande att en liten invasion skulle äga rum vid Normandie men att huvudinvasionen skulle sättas in vid Calais. Hitler vägrade att som Rommel ville flytta den 15 armén. Rommel fick inte sina pansardivisioner förrän i mitten av maj och då fick han bara tre divisioner, av vilka bara en var på plats till den 6 juni 1944. Detta var p.g.a. Hitlers velande han visst inte vad han ville och Rommel lär ha sagt: "Den siste person som kommer ut genom hans dörr har alltid rätt!". Hitler visst visserligen vad han ville man han hade sina idéer och tankar och om någon sa något annat utan att ha belägg för de struntade han i den.

Efter timmar av letande i bibliotekens långa hyllor och långa nätter över böcker och framför datorn har jag nu äntligen kommit fram till mitt mål, mitt arbete är klart. Min första fråga är inte så lätt att kort på även nu efter långt sökande, men vad jag kommit fram till är att inget företag av den här storleken klarar sig utan problem och hinder, de fanns som ett tungt åskmoln över hela planeringen och slog ner överallt. Även in i det sista hade man problem, vädret, ett problem som man visste om, men inte kunde göra något åt, den 5 juni som var satt till invasionsdag stormade det något fruktansvärt ute på kanalen och Eisenhower lät flytt operationen en dag till den 6 juni, denna dag visade det sig också storma men efter många råd beslöt man att låta invasionen gå av. Många fler problem kantade vägen mot invasionen, vissa av dem finns återgivna i mitt arbete men jag är säker på att ännu fler problem fanns än de som jag har tagit upp. Atlantvallen som den såg ut innan Rommel kom dit vinter 1943, var inte det minsta av vad Goebbels propaganda sa, det var bara vid Pas de Calais som den höll vad den lovade, men detta räckte inte, Rundstedt och Rommel såg båda att de trupper som skulle försvara vallen inte var i bästa form, de var sjuka, skadade eller "frivilliga" ifrån de ockuperade länderna. Vallen var ju inte ens någon sammanhängde vall eller skydd utan hade sina brister, på flera ställen, som gjorde att "Festung Europa" inte var annat än en dröm. De stränder man landsteg på var noga utvalda, de var här kusten var någorlunda platt, inga klippor som man skulle över förutom på Omaha men där var det speciellt, de var tvungna att ha med Omaha för att binda ihop de amerikanska och de brittiska stränderna, för om man hade kommit för långt bort ifrån varandra skulle tyskarna lätt kunna spränga brohuvudena. De låg taktiskt bra till, eftersom Hitler hade den starka 15:e armén vid Pas de Calais och där fanns inte heller några stora hamnar som kunde hålla en så stor styrka. Så det var uteslutet. Normandie var under planeringen väldigt svagt bevakat, det var inte förrän i maj 1944 som Hitler flyttade nya trupper dit. Detta oroade visserligen SHAEF, men man beslöt att fortsätta som planerat, de allierades bombningar underlättade, och man fortsatte även bombningarna av de tyska fabrikerna som producerade flygplan. Att Hitler och hans medarbetare trodde att invasionen skulle ske vid Pas de Calais är inte helt galet, eftersom de matades med falska radio meddelanden och kontraspionage, kunde de inget annat än att gissa sig till var den troliga invasionen skulle komma, att sen luftwaffe nästan var utslaget gav inga fakta om var i England som den stora invasions styrkan fanns, fick man utgå ifrån den fakta som man trodde sig uppfatta av de falska radiosändningarna.

Anledningen till att operationen blev så lyckad var det som hände när det andra meddelandet om operationen kom, så uppfattade man det i Tyskland, men trupperna i Normandie fick aldrig meddelandet. En annan orsak kan ha varit den att Rommel blev meddelad först 5 timmar efter de att de första luftburna styrkorna synts till på Normandies fält. Men Rommel kunde inte agera omedelbart eftersom han var i sitt hus utan för Ulm för att fira sin hustrus 50-års dag vilken inföll den 6 juni. Under veckan innan operation overlord iscensattes kom flera signaler till OKW och OB väst men de sa att det bara var rykten, även Gestapo fick genom att infiltrera sig i den franska underrättelsetjänsten signaler som de vidarebefordrade till sina överordnade men inget togs på allvar, vilket var tur för Europas framtid. Man ska aldrig säga OM när det gäller historia men OM nu invasionen skulle misslyckats hade det tagit flera månader att förbereda en ny och på den tiden skulle tyskarna och Rommel verkligen kunna få fart på bygget och en Atlantvall skulle kunna sätta ett totalt stopp för ytterligare försök att inta "Festung Europa". OM man tänker sig att alla dessa sker som gick snett för tyskarna tiden innan och under den 6 juni 1944 skulle fixat sig, skulle med all sannolikhet Europas karta sett annorlunda ut idag.