|
Sidan 2
2006-06-30
Tja,
då skall jag väl göra en första sida då här. De
är ju en hel del man vill säga med runt om kring detta, Men
det är svårt att få hjälp. Jag
har alltså sedan 1994 fått andra problem. Dels
har jag kramper som egentligen ingen hundraprocentigt vill el kan säga
vad det är. Dels
blir jag väldigt nedsatt fysiskt över huvud taget. Dessvärre
vill bara folk blanda ihop dessa två saker. Om
nu inte alla, så finns det. Det
var en av grunderna till att det inte gick i Norge. Just
nu känns det som att det håller på att gå galet här med. Jag
får bara hoppas det reder ut sig i slutänden på något vis. Jag
klarar mig inte helt utan babyn inuti för då blir det som nu helt nere
i botten. Detta
har hänt så många ggr och effekten av att bara få det är så stor. Vem
som helst borde kunna se det. Till
och med utan utbildning eller något. Det
är också konstigt att vårt så kallade välfärdssamhälle Inte
ens kompromisser går. Då
tycker jag det har gått långt! I
Norge gick jag till slut till advokat och fick medhåll om sviktande
omsorg osv. Är
det inte konstigt att man skall behöva kämpa så när man är så som
detta. Dom
som är svagast råkar visst alltid värst ut. Har
man då fler handikapp, om så dolda, så blir det ännu värre! Och en sak är byråkrati och pappersarbete och sånt, men
man behöver väl inte gå till överdrift!? Men
det är visst så här! Ge sig på dom svaga bara, spec om man inte förstår riktigt hur viktigt något är, eller
om man blandar ihop saker. Som
jag nämnt har jag alltså förändrats en hel del. Jag
skruvade väldigt mycket på egentligen allt möjligt. Numera
är de väl nästan bara gränsfall att jag gör det med datorer ens. Om
jag har en väldigt bra dag och någon som lyfter och sånt. Detta gav jag inte upp så lätt, men efter ett x antal återfall i kramperna och sängliggande så… Dessutom utan hjälp förutom från släkt och vänner, så
att jag till slut bara hade en kompis kvar i Norge som orkade, så
flyttade jag hit. Och
upptäcker att frågan är om jag gått bara från ena ”askan ur
elden” till nästa. Så
illa som jag mår nu mådde jag nog 2003 ungefär sist. Allt
har alltså bara krånglat till sig värre än jag kunnat drömma om. Och
då inte bara ekonomiskt, vilket var de första slaget som kan räknas
till de större. Förutom att den funktion som jag aldrig riktigt förstått eller förstår
hur den fungerar, den kommer bara och går. Och
det är att babyn inuti liksom drar sig helt in i sig själv och är låst
där. Jag
har ofta undrat om de är fler faktorer till detta, men tror att de nog
är fler.. Det
är nog det med accept för den och hur jag är. Den
jag är, inte då bara kanske av mina närmaste. Jag
har i alla fall kommit så långt så de mina vet och min sambos nästan
alla barn vet. Bara
den äldsta kvar nu. Det
heter så fint att man kan få hjälp till skälig livsnivå och vad är
då det för mig? Att fullständigt vara utan babydelen helt, el ens bara för en tid om
min sambo skulle åka bort, skulle vara som att riva upp allt. Och
som nu fullständigt gå ner igen, . Även om jag fick bara något av det som tex i Norge så undrar man vad är skillnaden
på att ta hand om en rullstolsbunden eller så eller en gammal eller
det här?? Jag
vet att på det sjukhus jag varit så förstår de inte de problemen. Den
första, hon som började det hela, var ju faktiskt inom hemtjänsten. Och hon förklarade bara för mig innan hon sluta att
hon helt enkelt ställde om sig som när hennes barn var små. Eller
att det var en äldre eller svårt handikappad person som behövde hjälp. Som sagt så har jag ofta varit inlagd för det här i början och på de avd jag låg då, både i Norge och här, var det ingen som hade något problem med det, även
om det då var kramperna som var orsaken till det. Men för att få någon form för trygghet och inte tappa taget helt när dom gick på spec
i början när jag inte förstod vad som hände med mig, så låg jag på
mitt skötbord. Och
det var aldrig någon som sa något om det. Inte
heller ambulansen eller något. Även
om just det var i Norge. Men
är då svenskarna så mycket sämre komna, undrar ju jag då? I
Norge får jag höra tvärt om, och här tvärt om. Och
själv undrar jag för så här mycket på en gång tror jag inte jag
varit med om. Även om jag förstår det är svårt, så tycker jag att kan dom där, så
borde det gå här med på något sätt. Vad
är viktigast? Att
man överlever eller går under?? Tror
inte jag skulle vara den första som gjorde det. Kanske den första som dessutom är blind och har en del annat, eventuellt
adhd, vilket jag hoppas få utrett. Det
som är, är väl att allt man har är ju inte synliga saker. Kramperna
syns när dom är i gång ,men känsel och allt anat känner jag ju bara
själv. Men
förr kunde jag ju lyfta väldigt tunga saker. Nu
törs jag inte ens på en bra dag lyfta mer än något kg möjligen. Sedan detta började törs jag ju inte ens hålla eller i alla fall bära, eller leka med små barn längre, vilken är den värsta förlust jag gjort eftersom jag tycker så mycket om barn.
|
