en monolog för fem |
| -... |
| Michael i Alan Drury's pjäs gör sina val utifrån vad andra tycker och tänker. Han är så jagsvag att man blir förbannad på honom och detta gör att man har överseende med den hjälp han får av sin vän, även om denne visar sig ha väl extrema åsikter. |
| Och om man då ser på samhället i stort så finns det många människor i Michaels sits, personer som inte väljer själva, utan vill att andra ska ta betydelsefulla beslut åt dem. |
| Detta är pjäsens kärna enligt min tolkning; att visa upp en person som är oförmögen att ta egna beslut men som under pjäsens gång förstår att ett livsavgörande beslut är ett måste. Och under ett visst inflytande väljer att följa sin vän, som råkar vara högerextremist. |
| Michaels vilja i pjäsen, "nånting att tro på", blir central först då den är kopplad till samhället, d.v.s. oss. Därför har jag valt att på scen ha med de personer Michael pratar om: föräldrarna, hustrun och den nye vännen. Så blir detta en monolog för fem aktörer. |
| Om vi ärligt tittar på människorna runt omkring oss, så finns sådana personer som Michael där. Och frågan är inte vad de gör, utan vad vi gör för att hjälpa och stödja. Kan vi göra något? Allt för ofta blir det tyvärr så att vi vid ett möte på gatan byter trottoar. |
| -... |
| Per-Ola Nilsson, 2004-04-02 |
