Propaganda är mest effektiv när den presenteras i form av skönlitteratur eller spelfilm. Idéer som skulle falla platt till marken i en förnuftig debatt, kan vinna sympati och tilltro genom att vädja till känslorna i en skönlitterär historia. Philip Pullmans trilogi är ett skönlitterärt verk med ett budskap. Den återspeglar flera moderna tankeriktningar på det populärfilosofiska området och har fått många anhängare bland unga människor.

Den gröna texten nedan är en beskrivning av böckernas innehåll. Har du läst dem kan du skippa beskrivningen och gå direkt till den svarta texten längre ned.

Allmän beskrivning

Trilogin utspelas i ett universum med många parallella världar. Vi får följa flickan Lyra på hennes äventyr tillsammans med vännen Will. De kommer från olika världar men sammanförs av omständigheterna. Vi får också veta att vår egen värld är en av de många i berättelsens multi-universum. Will kommer härifrån. Det hela är en äventyrsberättelse skriven för barn och ungdomar från ca 12 år och uppåt. Den är spännande, full av överraskningar och oväntade händelser. Lyra och Will spelar en avgörande roll i en kris som har drabbat hela deras universum.

Fantasy och verklighet

Själva grunden för fantasy-genren är att författaren uppfinner sin egen sagovärld och befolkar den med de varelser han önskar. Det ger honom total frihet från alla historiska och vetenskapliga begränsningar. I en påhittad värld kan drakar och troll verkligen finnas, häxor kan flyga på kvastar och magi kan fungera. Sådan litteratur är inte på något sätt bedräglig eller skadlig. Läsaren är medveten om att det är en saga, och accepterar inom ramen för berättelsen saker som skulle varit orimliga i verkligheten. Ja, även om sagan förläggs till vår egen värld är läsaren klar över att det är en saga.

En liknande företeelse är den historiska spekulationen. Författaren frågar sig vad som kunde ha hänt om Karl XII hade vunnit slaget vid Poltava, eller om Napoleon segrat vid Waterloo. Då utspelar sig berättelsen i vår värld, fast en enstaka viktig händelse har ändrats och man fantiserar om hur det kunde ha gått. Även denna form av verklighetsförändring är helt okej. Läsaren känner till hur det verkligen förhåller sig och att det handlar om en alternativ, påhittad historia.

Min huvudsakliga invändning mot Pullman är att han anser sig beskriva verkligheten sådan den faktiskt är. Jag menar då inte att Pullman skulle påstå att allt i hans böcker bokstavligen existerar. Men det han säger om Gud och religioner i sin fantasivärld, menar han uttryckligen är sant också i verkligheten. Kyrkan är ond och Gud är ett elakartat hjärnspöke som bör förintas. I slutet av trilogin skildrar en av huvudpersonerna hur hon en gång var nunna men kom underfund med att allt hon trodde på var nonsens. "Den kristna religionen är ett starkt och övertygande misstag, inget annat", sammanfattar hon.

Vill man argumentera mot kristendomen finns det gott om verkliga problem i kyrkans historia och lära, som man kan använda. Men Pullman gör inte det. Han befriar sig från alla krav på saklighet genom att förlägga sin historia till en fantasivärld, och använder denna sin konstruktion för att argumentera om verkligheten. Hans bevis mot kristendomen ligger helt inom ramen för det fiktiva. Det skulle jag vilja kalla för en intellektuell ohederlighet, i synnerhet som det sker i böcker avsedda för barn.

Religionsbilden

Pullman sade i en intervju: "Guden som dör [i böckerna] är den gud som dykras av dem som bränner kättare, hänger häxor, förföljer judar, och de myndighetspersoner som nyligen lät piska en stackars flicka i Nigeria därför att hon hade blivit med barn efter en våldtäkt. Alla dessa människor påstår sig veta att Gud vill att de ska göra detta. Jag tar dem på orden och svarar att en sådan gud förtjänar att dö." De flesta av oss instämmer antagligen i det. Om det verkligen fanns en sådan falsk, förtryckande gud, skulle det vara rätt att förkasta honom. Om religioner stöder ondska måste vi bekämpa dem, precis som vi bekämpar onda politiska eller filosofiska ideologier. Men Pullmans skildring är inte invändningsfri:

• Han tycks anse att religioner, oavsett deras idemässiga innehåll, alltid leder till förtryck helt enkelt därför att de påstår att det finns en Gud vars vilja vi måste underkasta oss. Med hans egna ord: "I stället för att vara beroende barn till en allsmäktig konung är vi medarbetare och jämlikar med den Mörka Materien i det stora arbetet på att hålla universum vid liv." Oavsett om en religion skildrar Gud som kärleksfull och god, eller som en himmelsk diktator, blir resultatet detsamma: slaveri. Enligt Pullmans åsikt bör människorna vara sina egna herrar, vilket är motsatsen till att föreställa sig oss som undersåtar eller av Gud skapade varelser.
  
  Men det finns inget som tyder på att gudlösa människor skulle handla bättre än religiösa människor. Det finns inte heller något som tyder på att religiöst troende skulle vara oförmögna att tänka och handla fritt, ansvarigt, förnuftigt och moraliskt gott. Nej, snarare finns det en hel del som tyder på motsatsen: religiöst troende har stått upp mot det onda när icke-troende har tigit. Tänk på Karl Barth, Martin Luther King, Kaj Munk, ärkebiskop Romero, Maximilian Kolbe och oräkneliga andra. Med andra ord existerar inte den motsättning mellan religion och frihet som Pullman målar upp.
  
  
• En undersökning av kontexten visar att Pullmans ideer ligger mycket nära dem som propageras av den moderna satanismen, sådan den utformades av Anton LaVey. Denna satanism är inte djävuldsyrkan utan en ateistisk, rationalistisk filosofi som utformats i öppen opposition mot kristendomen. Dess fundamentala princip är att "det finns ingen gud utom människan". Mänskligheten bör kasta av sig religiösa skuldkänslor, gudar och andra självbedräderier, för att växa i kunskap och bli fria. Pullmans grundläggande invändning mot religionen är densamma som LaVey's, alltså själva tanken att det finns någon eller något som står över oss människor och hindrar oss från att vara våra egna gudar och herrar.
  
  Dessa idéer har oftast presenterats tillsammans med andra uppfattningar som är mer uppenbart destruktiva. Ledaren för upproret mot Gud i Pullmans trilogi är Lord Asriel, en man som ignorerar och föraktar sin egen dotter, som utan tvekan mördar ett oskyldigt barn och generellt handlar på ett förkastligt och hänsynslöst sätt för att uppnå sitt mål. Är detta den sorts människa som Pullman vill utmåla som föredöme? Tyvärr ser det ut så.
  
  
• Pullman påstår rakt av att religionerna är huvudorsaken till all mänsklig ondska. Mycket ont har gjorts -- och görs -- i Guds namn. Men med minsta psykologiska och historiska insikt vet vi att människor alltid söker rättfärdiga sina handlingar med hänvisning till någon högsta princip, i synnerhet när de gör något som kan ifrågasättas moraliskt. Eftersom de flesta kulturer i historien har varit religiösa, brukar det högsta värdet vara "Guds vilja". Men i en sekulariserad värld kan det lika gärna vara Friheten, Demokratin, Rättvisan, Förnuftet, Vetenskapen eller något annat icke-religiöst högsta värde. Pullmans tes är helt enkelt inte sann. Missbruket av ett värde ogiltigförklarar inte värdet. Missbruket av religion för att förtrycka människor visar ingalunda att religion, eller tron på en Gud, i sig själv leder till förtryck.

Slutsats

Trilogin om den Mörka Materien är antireligiös indoktrinering, förklädd till ett äventyr för barn och ungdomar. Författaren säger sig vilja slå mot förtryckande tankesystem, men gör det genom att ge läsaren en falsk verklighetsbild och en okunnig (eller avsiktligt förvrängd) skildring av psykologisk, historisk och teologisk verklighet. Hans knytnäve missar målet, men slår ändå hårt eftersom målgruppen är unga människor som saknar den kunskap och erfarenhet som krävs för att genomskåda böckernas känslomässiga vädjan.

I en sekulariserad västvärld där kunskapen om grundläggande religiösa idéer snabbt håller på att försvinna ur människornas medvetande och där nyheterna är fulla av onda gärningar utförda i Allahs namn (eller någon annan gudomlighets), är det knappast förvånande att Pullmans böcker fått ett varmt välkomnande av kritikerna. Låt oss hoppas att kristna författare med större visdom och ärlighet än Pullman tar upp den kastade handsken och skriver barnböcker med en mer balanserad syn på frågan om religion och förtryck.