Den psykologiska kritiken

Det har cirkulerat åtskilliga berättelser om ungdomar som tagit livet av sig efter att något gått snett i deras rollspel. Från branschens och rollspelarnas sida har man försökt spåra dessa berättelsers ursprung och kontrollera om de verkligen stämmer. Man har då funnit flera intressanta fakta:

• För det första är flera av de här berättelserna rena falsarier från början till slut, särskilt i USA - ingen av de anförda personerna existerar i verkligheten. En sorts frikyrklig variant av vandringssägen.
• För det andra har man funnit att de verkliga självmord som skyllts på rollspel alltid haft andra mer sannolika förklaringar - till exempel visade det sig i ett av de mer uppmärksammade fallen att det handlade om en 16-årig pojke som hade behandlats för psykiska problem vid flera tillfällen långt innan han började med rollspel. Han var homosexuell, vilket inte accepterades av hans familj.
• För det tredje vet vi numera att det i USA statistiskt sett är en lägre frekvens av självmord och självmordsförsök bland rollspelande ungdomar än i den totala populationen ungdomar.

Många har hört de frikyrkliga ryktena eller läst sensationsartiklar i tidningarna. När en familj drabbas av ett självmord söker man efter en förklaring - självmord hos unga kommer nästan alltid oväntat och man står handfallen inför det obegripliga. Då ligger rollspelandet nära till hands som förklaring, kanske i brist på annat. Det är naturligtvis tänkbart att rollspel kan ha varit den utlösande faktorn i något fall, eller tjänat som sjuklig verklighetsflykt för en psykotisk person; men det är stor skillnad mellan egentlig orsak och utlösande faktor.

Didi Örnstedts kritik har inriktat sig på de levande rollspelen, där hon hävdat att det är riskabelt att gå in i en roll så fullständigt som man gör vid ett "lajv". Man får till sist svårt att skilja mellan rollen och sitt verkliga jag. Hon säger sig ha haft kontakt med föräldrar till tonåringar som fått sådana problem. Det finns dock ingen dokumentation av hur många fall det handlar om, ej heller några läkarutlåtanden om de problem som sägs ha förekommit.

Det är möjligt att det finns något fog för Örnstedts kritik, men det hon sagt har blivit starkt överdrivet när det skildrats i pressen. Vem som helst skulle nog känna det påfrestande att gå in i en fiktiv roll och leva i den under flera dagar utan möjlighet att vara sig själv. Enstaka tonåringar med svag självkänsla kan antagligen få ångest och kanske andra problem i sådana situationer. Här har lajvrörelsen också tagit till sig av kritiken och ser numera till att det finns ett "undantagsområde" vid de flesta speltillfällen, en plats där man kan gå ur rollen.

Det kvarstår dock att Örnstedts kritik såvitt jag förstår mera är en fråga om farhågor än om dokumenterade fall, och att lajvrörelsen har tiotusentals medlemmar som aldrig haft några problem av den här arten.