Det finns huvudsakligen fyra angreppsvinklar: religiös, psykologisk, social och politisk.
Den religiösa kritiken kommer mest från pingströrelsen (tidningen Dagen) och församlingen "Livets Ord" (tidningen Magazinet). Från början angrep man från detta håll de fiktiva religioner som förekommer i rollspel, och menade att de skulle kunna tas på allvar och leda till ockultism med åtföljande psykiska störningar. Senare har den frikyrkliga kritiken nästan enbart hämtat exempel från spelet Kult, ett av de mycket få spel som faktiskt har ockulta inslag och därför tycks bekräfta de frikyrkliga invändningarna.
Psykologisk kritik har kommit från frikyrkor men även från dramapedagogen Didi Örnstedt och Björn Sjöstedt. Den går ut på att ungdomar med svag jagkänsla kan förlora sig i rollspelens fiktioner så att de inte längre förstår skillnaden mellan fantasi och verklighet. Det anses leda till förvriden verklighetsuppfattning, svåra själsliga kriser och risk för självmord.
Den sociala kritiken kommer bl.a. från länspolismästare Nils Holst i Västerbotten som menar sig ha konstaterat att vissa typer av rollspel har "funnits i bakgrunden" vid grova våldsbrott. Man börjar med att spela ett våldsfixerat rollspel, efter ett tag är man så avtrubbad att man - i en jakt efter ständigt häftigare upplevelser - övergår till att utföra våldsbrotten på riktigt.
Den politiska kritiken är mer suddig i konturerna men kommer mest från vänsterhåll, där man tycker sig ana ett övermänniskoideal bakom rollspelens hjältar. Det har också sagts att rollspelens värld är präglad av "manligt tänkande", och har "fascistoida förtecken". Någon mer precis redogörelse för vad som avses har jag aldrig sett.