Som kristen vill jag gärna tro på vad andra kristna säger. Därför tog jag deras misstänksamhet mot Harry Potter på allvar. Men efter flera brevledes diskussioner och besök på åtskilliga webbsajter måste jag tyvärr konstatera följande:
Mattias Agnesund som studerar litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet skrev i Nya Dagen den 10 april 2001:
"Man måste se till sammanhanget, inte bara när man läser Bibeln. Rowling har en hälsosam distans till sin magiska värld. Ibland driver hon rentav gäck med företeelser som spådom och astrologi, men det som verkligen desarmerar de ockulta kopplingarna är att på Hogwarts läroverk är trolldom inte något övernaturligt - det är en naturlig del av villkoren i denna fiktiva fantasivärld. När Harry, Ron och Hermione lär sig att trolla sätter de sig inte i förbindelse med demoner. De lär sig bara använda sin egen intelligens, ungefär som vi lär oss skriva eller räkna. Att vi, som står utanför sagan, skulle kunna göra samma saker som Harry är en vanföreställning som böckerna på intet sätt uppmuntrar till. Nej, om någon verklig ockultism finns med i Harry Potter är det bara genom ett ytligt samband som saknar relevans för berättelsens egentliga innehåll. Jag läser Harry Potter som en tydligt moralisk saga om vänskap, trofasthet och hjältemod. Klassiskt kristna dygder framställs som attraktiva. Sanning och lögn hålls åtskilda, liksom verklighet och fantasi."
Min slutsats blir alltså att jag inte hittat minsta grand som stöder de framlagda anklagelserna. Anti-potteristerna har fel. Harry Potter är bra barnlitteratur, som även kristna föräldrar med gott samvete kan ge sina barn.
Antipotterismen började med en skräckvision: världen skulle drabbas av en ockult våg till följd av Potter-böckerna. Barn skulle förledas till satanism. Men inget av detta skedde. Det är nu sju år sedan den första boken publicerades, och det går inte att se någon ökad tillströmning till vare sig nyhedniska religioner eller ockulta samfund.
Kanske det är därför som kritiken på senare tid har ändrat karaktär. Allt fler antipotterister menar nu att Potter-böckerna inte kan förväntas orsaka några mätbara effekter. Däremot utgör de, påstår man, ett led i en "inskolning" av barn och unga i ockult tänkande, som de onda makterna bedriver för att människorna ska bli mer villiga att ta emot Antikrist när han kommer.
Alltså har man gått från konkret moralpanik till en konspirationsteori som knappast låter sig vare sig bevisas eller motbevisas. Man tänker sig nu att den som läser Harry Potter påverkas på ett övernaturligt sätt, utan att man själv märker det. Man blir mer mottaglig för den onda makt som snart kommer att ta över världen, enligt bibliska profetior. Därmed har kritiken fått en form som är komplett fristående från vad det faktiskt står i böckerna, vad läsarna säger och vad som med förnuftet kan inses. Faran med Harry Potter ligger nu på ett andligt, övernaturligt plan som bara kan inses av den som har den Rätta Tron och en övernaturlig förmåga till andlig bedömning.
Men även en sådan teori behöver, för att bli det minsta trovärdig, påvisa något samband mellan böckerna och de antikristna tankar eller makter man hänvisar till. Om det inte finns någon förbindelse mellan idéinnehållet i böckerna och det som kännetecknar Antikrist, kunde man lika gärna påstå att vi "inskolas" i antikristet tänkande av sagan om Bullerbybarnen eller Mumintrollen. En sådan "övernaturlig" påverkan som man här hänvisar till vittnar också om en människosyn som är klart obiblisk: enligt Skriften har vi alla frihet att välja vem vi vill följa, Kristus eller någon annan. Människor som läst Harry Potter förblir lika kristna som de var förut.
Talar vi om Antikrists välde, tror jag snarare att vi kan få en viss hjälp till att stå emot det, genom att läsa "Fenixorden" som ju på ett träffande sätt beskriver tyranniets mekanismer.