När frimureriet blev populärt på 1700-talet, gav det upphov till en stor flora av "hemliga sällskap" och det blev högsta mode att vara med i sådana. Dessa sällskap hade alla möjliga mål och metoder -- allt från dryckeslag och porrklubbar till fromma samfund och ockulta sekter. Eftersom de ofta lånade en del yttre former från frimureriet, gjorde åtskilliga av dem anspråk på att vara frimurarloger. Därför blev det snart uppenbart för frimurarna att de måste avgränsa sig från ordnar och sällskap som hade ett annat innehåll än det verkligt frimureriska.
Detta sker genom ett system av "landmarks", gränsmärken, som utgör kriterier på äkta frimureri. Gränsmärkena innefattar både logens "härstamning" och innehållet i de tre grundläggande graderna. En storloge är fri att erkänna eller inte erkänna andra storloger beroende på hur de uppfyller kriterierna. Ett sådant erkännande innebär att man kan ha utbyte av besökare. Det är förbjudet för enskilda frimurare att besöka loger som inte är erkända. Mer konkret betyder det att om en svensk frimurare ska resa utomlands och vill besöka en loge i ett annat land, måste han först kontrollera vilka erkända loger som finns där.
Detta system tillämpas alltså fortfarande. Ingen har upphovsrätt på beteckningen "frimurarloge" och det går inte att hindra vem som helst från att bilda en förening med valfritt innehåll och kalla den för frimureri. Erkännanden eller frånvaron av sådana är det enda sättet att skydda det verkliga frimureriet från missbruk.
Det mest uppmärksammade fallet av missbruk i vår tid är den italienska herrklubben "P2" som rekryterade sina medlemmar från frimurarloger men var en täckmantel för maffian. (P2 var alltså inte en frimurarloge utan en fristående klubb.) När brottsligheten uppdagades uteslöts alla P2s medlemmar ur det italienska frimureriet. P2 erkänns inte av någon frimurarloge i hela världen. Vi tar avstånd från dem och alla andra som kallar sig frimurare utan att syssla med frimureri, eller som sysslar med kriminalitet av vad slag det vara månde. Likaså erkänns inte loger som ägnar sig åt politik, vilket tyvärr varit vanligt i t.ex. Sydamerika.
Historiskt sett har frimurarna visat en nästan otrolig laglydnad. När frimureriet förbjudits, som t.ex. i Ryssland under sovjetepoken, lade man helt enkelt ned sin verksamhet och upplöste sina loger. Man kanske skulle förväntat sig att frimurarna skulle fortsätta i hemlighet, men det har man alltså inte gjort. Först idag efter kommunismens fall, har man åter bildat loger i ett flertal f.d. östblocksländer. I några fall har flaggor och andra utensilier legat undangömda i många årtionden, för att nu plockas fram igen. Samma sak gällde Norge och Danmark under den tyska ockupationen -- frimurarordnarna upplöste sig själva och all verksamhet upphörde tills den åter blev laglig.
Redan under 1700-talet kan man säga att frimureriet delade sig i tre riktningar. Den största är det engelska systemet, som accepterar medlemmar från alla gudstroende religioner. Vid sidan av det finns det svenska systemet, som är uttalat kristet. Dessa har goda relationer. Den tredje riktningen var det "rationalistiska" frimureriet som uppstod i Frankrike i revolutionens tidevarv. Det bekände sig endast till det mänskliga förnuftet, frihet-jämlikhet-broderskap, och blev på den tiden en maktfaktor i politiken. Denna riktning finns fortfarande, särskilt i latinska länder, och brukar kännas igen på att storlogerna kallas "Grand Orient". De erkänns inte av vare sig det engelska eller det svenska systemet, eftersom de bryter mot flera viktiga gränsmärken.