Särskilt från frikyrkligt håll menar somliga att frimureriet
är oförenligt med den gemenskap som man anser bör råda
i en kristen församling. Hur skulle en kristen kunna hålla saker
hemliga för andra kristna? undrar man, särskilt om det handlar
om sådant som hör till den kristna tron.
Frimureriet ersätter inte församlingen eller de troendes gemenskap
i Kristus. Tvärtom utgår det från att varje medlem tillhör
en församling. Ej heller skiljer frimureriet ut någon från
sin församlingsgemenskap. Det förkunnar inga andra läror
och kräver ingen trohet eller solidaritet som kan komma i konflikt
med den enskildes församlingsgemenskap.
Men det är tillåtet för en kristen människa att ha
ett liv vid sidan av församlingslivet. Jag kan engagera mig i fritidsaktiviteter
av skilda slag; idrott, studiecirklar, föreningsliv som är alldeles
separat från församlingen. Vi kristna är olika och har olika
intressen.
När jag nu väljer att bli frimurare är det inte konstigare
än att jag kan välja att spela fotboll. Att jag också står
med i en annan gemenskap (fotbollslaget eller frimurarlogen) konkurrerar
inte med församlingens gemenskap. Vi ägnar oss åt en annan
aktivitet, en som vi är intresserade av men som det inte är nödvändigt
för alla kristna att vara intresserade av.
I Svenska kyrkan är det ofta svårt att finna en djupare gemenskap
(orsakerna till det är intressanta men för komplicerade för
att behandlas här). Att svenska män i medelåldern har få
kompisar och ofta känner sig instängda i arbets- och familjelivet,
är också ett sociologiskt faktum. Frimureriet erbjuder då
en förtrolig gemenskap på kristen grund. Medlemmar rekryteras
inte genom annonskampanjer utan från vän till vän. Det är
inte särskilt svårt att bli med om man är intresserad och
har en vän som är frimurare. Endast tack vare denna vänskap
och tystnadslöftena, kan förtroligheten bevaras.