Denna gång gick färden till Biliran, en liten provins strax norr om Leyte. Bilderna här nedan är kraftigt komprimerade för att få plats på denna webbsida, jag hoppas att de ändå är värda att se. Vi åkte med Qatar Airways och efter mellanlandning i Doha kom vi till Cebu.
Filippinska städer har enorma köpcentra. Det här heter Ayala och är väl ungefär 5 gånger så stort som NK i Stockholm.
Att handla i varuhus (supermarkets) är krångligt. Först går man till avdelningen där varan finns och säger till en försäljare vad man vill ha. Hon skriver en lapp som man får i handen. När man är färdig med allt man ska ha går man till kassan och lämnar fram sina lappar. Under tiden har personalen burit varorna till kassan. Där är det först en dam som slår in beloppen i kassaapparaten, sedan en annan dam som kollar att lapparna stämmer med varorna, och en tredje dam som håller ordning på de andra två. Det tar en förskräcklig tid. (Att köpa mat är enklare, där har man samma system som i Sverige med utgångskassor.)
Klädavdelningen i ett medelstort varuhus. Notera de inringade damerna. De är försäljare. Ofta är det mer personal än kunder! Så ser det ut när arbetskraften tjänar 1000-1500 kr i månaden före skatt.
Från Cebu åker man till Ormoc med en Supercat, katamaran-färja som gör ca 30 knop. Klart bästa sättet att ta sig mellan öarna. Biljetten kostar en hundralapp.
För några kronor extra kan man åka i Business class där det är mindre trängset och bättre service. Rekommenderas!
Här är vårt hus i Baso. Betraktas som lyxvilla av lokalinvånarna eftersom det har betonggolv, plywoodväggar, plåttak och takstomme av massivträ. Ja, det har till och med WC, fast inte rinnande vatten så man får spola genom att ösa vatten ur en tunna. Många bor i hus som enbart är byggda av bambu.
Utanför huset finns en liten samlingsplats, här tar man emot gäster, äter de flesta måltider och umgås. Alla känner alla och stämningen är god. Nästan lite Hobsala över det hela.
Detta är en sari-sari-shop. Dvs en liten butik som säljer mat, dryck och tobak. Filippinsk motsvarighet till Konsum. Utbudet av varor på landsbygden är ytterst begränsat.
Filippinsk standardhund modell 1A. Finns även i svartvit version (1B). Andra raser är ovanliga.
Gasolkök med två lågor, pris 250 kr. Vi gav detta till invånarna, och det betyder att de inte längre behöver laga mat över öppen eld, de slipper rök och sot. En jättestor förbättring av livskvalitén.
När det regnar på Filippinerna kallas det för "taifoon", det regnar mycket och länge. Samt blåser och åskar. Vår taifoon varade i 24 timmar, strömavbrott hela tiden, gatan förvandlades till en fors. En person omkom pga att ett fallfärdigt hus rasade samman. Grannarna sökte skydd hos oss.
När det är strömavbrott behöver man nödbelysning. Flaska med fotogen, veke genom korken.
Åska på natten.
Överallt står sådana här skyltar som berättar om vilka reformer den lokale guvernören eller borgmästaren håller på att genomföra. Och hur mycket pengar som spenderas på dem. Det står dock inte hur stor del av pengarna som förvinner ned i politikernas fickor.
Begravningsplatsen i Baso. Sarkofager och gravkapell utan inbördes ordning. Att ta sig fram här kräver god fysik och klätterförmåga.
Baso ligger nedanför ett berg, de som bor lite längre uppför backen köper "tuba", palmvin som fraktas i dunkar. Det är äckligt.
Uppe på berget ligger Canomay där det finns kokosnötsodlingar. Det är en timmes promenad i 33-gradig hetta att ta sig upp dit. Betongvägen går bara halvvägs, sedan är det motocrossbana.
Detta är den kommunala tvättstugan i Canomay uppe på berget. Vattenledningen går ända ned till Baso och vattnet rinner dygnet runt, man tappar i ett par sådana här bassänger.
Här skördas kokosnötter medelst uppklättring och nedkastning. Krasch!
Den här killen som bor på bergat har tama fåglar. Han släpper dem och de flyger omkring. Så visslar han, och då kommer de tillbaka.
En tam fågel.
De här frukterna, stora som äpplen, växer på berget. De smakar som ett mellanting mellan äpple och rädisa.
Detta är en annan lokal frukt, den heter jackfrukt och är visst världens största. Smaken är lite som ett mellanting mellan torkade äpplen och konserverad persika.
Den här mackapären växte på tomten. Det är en (omogen) kakaofrukt. Det vita går att äta och smakar sött, de blålila kärnorna är själva kakaobönorna.
Fisk är den vanligaste maten. Detta är en liten tonfisk, en ovanlig fångst. Annars är det mest små sardinliknande firrar man köper av försäljare som vandrar omkring i byn och har dagens fångst i en hink.
På söndagen besökte vi den lokala katolska kyrkan.
Lägg märke till fläktarna. Säkert 15 stycken runt hela kyrkan. Musiken spelades på elorgel av en 15-årig grabb, den var rytmisk och påminde nästan inte om någon annan kyrkomusik jag hört. Tyvärr hade jag inget att spela in den med.
I den här mässan gick det säkert fem barn på varje vuxen. Katolskt, inga kondomer och bara två TV-kanaler som är gratis. Då blir det väl så här.
Motorcykel är det vanligaste transportmedlet. Man bygger dock om dem för att kunna använda dem som lastfordon. På en sådan här 150-kubikare kan man frakta fem eller sex säckar ris, kokosnötter eller vad det nu är. Helt livsfarligt!
Sex personer på en hoj. Inga hjälmar, skinnställ, stövlar... Förmodligen inga bromsar heller.
På slättlandet nedanför bergen odlas ris. I torrare områden växer sockerrör. Av dem gör man en fullt drickbar rom som kostar 9 kr flaskan.
Vackert.
Vi fick för oss att åka till storstan, Tacloban City. Bussen på bilden är INTE full, det går in 20 personer till om det behövs. Den kör mycket långsamt. Vägarna är genomusla på de flesta ställen. Har man med sig grädde hinner den bli till smör innan man kommer fram...
Här är urmakaren i stan. Han sitter bakom en liten skärm ute på gatan. För 10 kr kortade han ett klockarmband som den svenske urmakaren ville ha 250 kr för att åtgärda.
Den här bankomaten käkade upp hustruns kort. Det var söndag och vi belv tvungna att stanna en dag extra för att få tillbaka kortet. Samma dag stal någon hustruns mobiltelefon medan hon provade kläder i ett varuhus. Dags att gå till polisen.
Här är polisstationen där en vänlig konstapel tog emot vår anmälan. Notera "mug shot corner" där man fotograferar förbrytare. Bilderna sätts sedan upp på väggen till vänster där det står "neutralized offenders". Lägg också märke till att det finns 9 skrivbord men bara en dator. Polismannen skrev för hand, sedan fick vi vänta till nästa dag för att hämta en engelsk översättning utskriven på matrisskrivare av en liten tant som skötte datorn. Det kostade dessutom 50 kr att göra polisanmälan, det fick man gå till stadshuset för att betala och sedan visa upp kvittot för polisen.
Den här skolan ligger i Bunga, rätt nära Baso. Den är byggd med klassrummen i bungalows, i fyrkant runt en park (ca 100 x 100 meter) som barnen själva sköter. Varje del av parken har ett tema, detta är matematikparken.
Glada skolbarn tyckte det var kul när jag kom in med kameran.
Så var det dags att åka hem. Men aj! På Cebus flygplats fick vi veta att planet var sönder. Det skulle ta hela natten att tejpa ihop det så vi fraktades till ett hotell.
Fint hotell. Det hette Crown Regency och vi fick gratis mat & rum.
Nästa dag flög vi till Qatar. Men då hade vi förstås missat anslutningen till Stockholm så det blev att övernatta i Doha. Personalen på flygplatsen var från Pakistan, snart sagt varenda en.
Så här ser det ut i Doha. Bussar och taxibilar strikt målade i vitt och turkos. Reklam som täcker hela husväggar. Taxichauffören var från Filippinerna.
Så här der det också ut i Doha. Hela stan är en enda byggarbetsplats. Överallt rivs och byggs det. Enligt en broschyr på hotellet fanns tre sevärdheter: "Alladins World" som är en temapark, kamelsafari med barbecue under stjärnorna i öknen, samt den gamla marknaden i stadens centrum. Eftersom det var 46 grader varmt avstod vi från det.
Emiren av Qatar är utbildad vid Sandhurst, har tre fruar och 15 barn. Moskéer fanns överallt men inga böneutropare. Vi drar slutsatsen att islam i Qatar inte är av den fanatiska sorten.
På Filippinerna brukar det hänga helgonbilder och liknande från backspegeln i taxibilarna. I Qatar har taxichaffisarna tydligen en annan religion...
Hotellrummet vi fick i Doha var faktiskt en svit med vardagsrum och sovrum. Det fanns två platt-TV, tvättmaskin, mikro, vattenkokare, brödrost, kyl och frys med mera. Problemet var att alla eluttag var av den engelska sorten med tre hål, medan apparaterna var försedda med europeiska kontakter med två pinnar.
Det fanns gym och pool på hotellet, men att bada i 46-gradigt vatten lockade inte.
All personal på hotellet var från Filippinerna. Till och med den till arab utklädde dörrvakten som dock inte ville vara med på bilden.
I hotellets matsal kunde man välja mellan att sitta på stolar vid bord på västerländskt manér eller på kuddar enligt arabisk sed. Kaffebryggaren innehöll te, kaffe fanns i termos...
På flygplatsen i Doha kunde man köpa lotter och eventuellt vinna denna Aston Martin DB9, värd ett par miljoner spänn.
Denna flaska med 1,5 liter vatten kostade 8:50 på hotellet. Bensin i Doha kostar 1:30/liter.