Sonett Nr. 1
Tills det är dags, och jag får vila i jord,
jag när en stark och svårförstålig längtan.
Som om livet blott vore en slags väntan,
jag finner det svårt att förklara med ord.
Tillvaron är endast ett felstämt ackord,
som ger ett uttryck för allas vår trängtan.
Är det i graven man får del av räntan,
kanske utvägen endast kan bli självmord.
Nu tycker ni kanske jag är pessimist,
men betänk om det jag säger är sanning.
Och vardagen endast är en illusion.
Att allting som nu redan känns ganska trist,
i själva verket betyder ingenting.
Men jag hoppas att ni inte tappar tron.