Här kan ni läsa några helt och hållet oförståeliga dikter som jag skrivit.
Kedjad
Jag lever mitt liv i en fångenskap,
skapat av mina egna drömmar.
Jag är själv inte längre herre,
över min egen dag.
Det är nu andra som styr,
över vad som fordom var mitt allena.
Mina handlingar ger nu välstånd,
åt någon annan än jag.
Mitt eget liv och mitt välbehag,
är ej längre en prioritet.
Mina behov har fått stryka på foten,
för satisfisieringen av andras.
Men jag sår nu det som jag fordom sått,
och är fylld av en inre frid.
Jag ångrar blott en enda sak,
att jag inte tidigare blev far.
Undran
Det skulle va kul att få veta,
om det finns nån som har någon koll.
Jag börjar bli trött på att leta,
men det kanske ej spelar nån roll.
Finns det nån mening med livet?
Vet nån varför vi finns till?
Vi tar det för något givet,
och kanske är det vad vi vill.
Dom säger att upp i Guds rike,
det finns nån slags tanke och plan.
Att jag är skapt till hans like,
men jag tror nog hellre på Fan.
Det är nog helt enkelt så ledsamt,
att människan ej har något val.
Att livet på jorden är ensamt,
i skapelsens stora sal
Förlorat
Ditt vilda, eldsflammande hår,
jag ännu ej lyckats att glömma.
Trots att det gått så många år,
fortsätter jag alltjämt att drömma.
Att tiden ska läka mina sår,
det kan jag nog likaväl glömma,
för det verkar inte som det går,
att minnet av dig lyckas gömma.
Kan det verkligen finnas en mening,
att svettig vakna i sin säng,
och ännu känna så här?
Det kanske ens ej är nån rening,
det kanske ej finns nån poäng,
jag kanske blott ännu är kär.
Att ha en ettåring.
Den lilla hon somnar vid tio,
själv är jag uppe till tre.
Man måste ha kvar lite frihet.
Ford
Mitt ute på en öde äng
en sorgsen gammal bil.
Vilar i sin blomstersäng
den har nu gått sin sista mil
Utav sin fordom vackra färg
syns nu ej något spår.
Den har nu ersatts utav ärg
till följd av himlens tår.
Hej!
Plötsligt var du bara där.
Det här är väl inget märkvärdigt,
verkade du tänka.
Du såg dig förstrött omkring,
inte ett skrik
kom från dina läppar.
Man anade en skepsis,
kanske en fråga
i dina blåa ögon.
Kanske undrade du
ifall det fanns en chans
att du faktiskt kommit fel.
Att den här förskräckliga
iskalla platsen
inte kan vara rätt.
Alla månader av oro,
sömnlösa nätter,
försvann i ett nafs.
Slut
Nu får det faktiskt vara slut,
har inte längre tid.
Ska slå igen min stora trut,
så andra får ta vid.
Det finns ju ändå inget hopp,
ingen framtidstro,
på denna våran himlakropp.
Nu ska jag söka ro.
Det är blott bara krig och död
vartåt man än sig ser.
Se månen den är färgad röd,
och gubben i han ler.
Stackars de som födas nu
i denna vissna tid.
Det vet ju både jag och du
att ondskan tagit vid.
För livet är ju ändå kort,
och lyckan alltför rask.
Lika bra att multna bort,
och ätas utav mask.
Farväl nu fiende som vän,
på min resa nu jag far.
Jag får det ändå bättre än
er som jag lämnar kvar.
Stockholm
Ingen djävla medkänsla någonstans.
Bristen på empati formligen lyser
i ögonen på de djävlarna.
Stressar omkring som om självaste
livet hängde på en skör tråd.
Uteliggarna och tiggarna
stryker omkring längs väggarna.
Som något slags mellanting
mellan de levande och de döda.
I det närmaste osynliga för omvärlden.
Eller kanske genomskinliga?
Människors blickar ser rakt igenom dem,
som om de inte riktigt fanns.
Ingen litar på någon,
och det gör de förbannat rätt i.
Visar sig någon svag
får de faktiskt ta och skylla sig själva.
Lovligt byte skulle man kunna säga.
Som hyenor som kretsar
runt ett döende byte.
Redo att kasta sig över det,
och slita sönder dess strupe.
Alla dessa människor
och ändå all denna ensamhet.
Inte konstigt att folk tar livet av sig.
Du stolta stad
vad har du att vara stolt över egentligen.
All den forna storhet
som du en gång må ha haft,
är sedan länge som bortblåst.