Här följer en romananalys av Sir Arthur Conan Doyles detektivroman

"Baskervilles hund".

Denna roman räknas, trots att tiden gått ifrån den, som en utav litteraturhistoriens förnämsta detektivromaner. Den tar sin början på Baker Street 221b där mästerdetektiven, de ondas nemesis, Sherlock Holmes blir uppsökt utav en viss Dr. Mortimer. Denna Mortimer bodde granne med en viss Sir Charles Baskerville, som har gått en tidig död till mötes på ett både mystiskt och förskräckligt sätt. Han är även orolig för den åt hädanstignes yngre släkting, och tillika arvtagare, som är på väg hem för att ta över familjens gods. Detta på grund utav en förbannelse som vilar över familjen. Sherlock Holmes åtar sig givetvis fallet, och tillsammans med sin outtröttlige kompanjon Dr. Watson tar dom glada i hågen itu med mysteriet.

Inledningsvis utspelar sig handlingen i London, och det är ett London man som läsare känner igen, trots att handlingen utspelar sig i slutet av den Viktorianska eran. Skillnaden märks främst i beskrivningar av karaktärerna uppträdande och klädsel. Vidare tar man givetvis heller ingen taxi utan en hästdroska, istället för att ringa skickar man telegram. Och dunklet som lägger sig tillsammans med smoggen över detta London på kvällstid, mattas försiktigt av med hjälp av gatlyktor eldade med gas.

Huvudhistorien utspelas under loppet av några veckor, till största delen på och omkring familjen Baskervilles gods, som är beläget på den mytomspunna Dartmoorheden i Devonshire.

Trots att tanken med se beskrivningar av heden, landskapet och de närliggande myrarna antagligen var menad att skrämma läsaren, så finner jag dem väldigt tilltagande. Ta till exempel beskrivningar som: ”Dimman som sprider ut sig över det karga moränskulpterade landskapet”, läste man något sådant i en resebroschyr skulle det inte vara svårt att välja destination. Kanske var det lättare att skrämma läsarna runt sekelskiftet.

Själva förbannelsen som bokens mystikdel bygger på hämtas från en legend från mitten av 1700-talet. Detta har antagligen gjorts med syftet att ge historien en mer urtida, och därmed skrämmande inramning, då det urtida ofta ses som dunkelt och svårt att förklara.

Sherlock Holmes tar itu med fallet med samma metoder som man känner igen från tidigare historier. Han engagerar sig till 100 % i det fall som för tillfället fångat hans uppmärksamhet, samtidigt som han stänger ute allt annat som inte har någon relevans för tillfället. Man kan också säga att han är något av en dubbelnatur, kanske till och med manodepressiv. Antingen sitter han på sin kammare och röker opium och spelar fiol, eller också är han i full fart 24 timmar om dygnet jobbandes på något mysterium. Då han också missbrukar centralstimulerande medel är ju detta i och för sig inget att förvånas över. Han beskrivs vidare som ett geni i kriminologi, som genom endast en snabb blick på någons kvarglömda käpp kan berätta nästan hela personens levnadshistoria, så som beskrivs i bokens allra första kapitel.

Sen har vi givetvis också Dr. Watson, som lydigt delar sin ”husbondes” iver. Men trots detta verkar han mest gå omkring och se förvånad ut. Här får man nog anse att Doyles personbeskrivningar haltar lite, för trots att Watson är en högt utbildad läkare, med familj och egen praktik, så framställs han mest som ett efterblivet viljelöst fån. Så fort herr Holmes kallar på honom släpper han allt han har för händerna för att göra honom till viljes. Man kan undra vad det egentligen är för bakomliggande mekanismer i hans inre som får honom att gladeligen överge sin stackars fru och sina patienter för att tillbringa veckor i sträck med denna minst sagt besynnerliga person. Men trots alla dessa svagheter i karaktären kan man inte för ett ögonblick påstå att Watson är att betrakta som någon fegis. Ta till exempel han och Sir Henrys våghalsiga attack (sid 96) mot den förrymde mördaren Selden som utspelar sig en mörk natt mitt ute på heden.

Det finns ett brett persongalleri presenterat i boken, men de allra flesta känns endast som onödig utfyllnad. Några som är viktiga för historien, och därför värda att nämna är dock Sir Henry Baskerville och herr Stapleton. Den förstnämnde ger ett om möjligt än mer förvirrat intryck än Dr. Watson. Han verkar mest följa med strömmen, vart än den må honom föra. Hans hopplösa förälskelse i Stapeltons påstådda syster tyder antagligen på något slags underliggande Oidipuskomplex. Den sistnämnda däremot beskrivs som en kallhamrad kalkylerande yrkeskriminell, som inte skyr några som helst medel för att nå sina mål. Inte ens kvinnomisshandel är honom främmande. Vad jag däremot inte riktigt förstår är varför han, bevisligen också en Baskerville, inte helt enkelt ger sig till känna. Han skulle knappast bli lottlös, då Sir Henry inte har några andra släktingar i livet.

Historien, trots mord och mordförsök, handlar i själva verket endast om pengar; det arv som finns efter Sir Charles. Det är både lite märkligt och tråkigt att handlingen aldrig kan handla om något annat. Mordet och mordförsöken är trots allt viktiga för den här historien, för utan dem skulle det inte finnas någon berättelse alls.

Sherlock Holmes förnekar sig som vanligt inte, bit för bit nystar han upp mysteriet och löser fallet. Givetvis med en viss assistans av nickedockan Dr. Watson. De paranormala inslagen förefaller i mångt och mycket som ganska onödiga för den här historien. En stor ”spökhund” som hämnas gångna oförrätter hade egentligen inte behövts, då detta är att räkna som en renodlad detektivhistoria. Samma sak med bihistorien om de förrymde fången som mest känns som onödig utfyllnad.

Även om denna detektivroman även är lite av en rysare, har den som huvudsyfte att roa läsaren. Titeln är egentligen ganska missvisande, då hunden känns ganska oviktig för historien i stort. Det hade helt enkelt räckt med ett vanligt, hederligt gammaldags mord. Det som däremot verkligen är skrämmande i den här romanen är den rasism som så tydligt avspeglas i historien. T ex hänvisningarna till rasbiologi som inte riktigt känns riktigt trevliga. Det markeras också tydligt vem som tillhör ”herrefolket” och vilka som är av mer ordinär härkomst. Det kan i och för sig vara därför som Stapleton inte ger sig till känna, eftersom han är en bastard och detta inte sågs med blida ögon av samtiden.

Romanen berättas genom Dr. Watsons bleka ögon och är delvis skriven som korrespondens mellan Watson och Holmes. Alla Doyles Holmes berättelser är uppbyggda på den iden att han hela tiden väver in ledtrådar i historien som läsaren omöjligt kan missa om han har en intelligenskvot överstigande en urdrucken ölflaskas. På detta sätt ligger läsaren hela tiden steget före Dr. Watson, som framställs som lite väl enfaldig och korkad. Att på detta sätt få läsaren att känna sig lika intelligent och underfundig som Sherlock Holmes har antagligen bidragit till böckernas popularitet.

I min ungdoms glada dagar var jag en hängiven beundrare av Doyles romaner, men nu tycker jag att de känns väl olustiga. Just detta med den öppna rasismen och det kvinnoförnedrande språket, eller just avsaknaden av riktiga kvinnokaraktärer, gör att romanerna känns väldigt dammiga och förlegade. Jag antar att detta var den anda som genomsyrade samhället under denna tid. Detta är antagligen dock ingenting att bli särskilt upprörd över, då de här böckerna förhoppningsvis kommer att försvinna in i litteraturhistoriens dunkla vrår.

Jag tycker personligen att de här böckerna känns väldigt omoderna och onödiga. Det är i och för sig möjligt att jag har fel, men det är inte speciellt troligt. Det som jag fått ut mest behållning av i denna bok är den historielektion som man faktiskt får genom beskrivningarna av London och landsbygden.

Avslutningsvis kan man säga att den som är ute efter en fängslande och spännande detektivroman att ödsla bort sin tid på, kan hitta bra mycket bättre böcker än detta dravel.