Dante (Tina under construktion)

      "Dante" är en stor blandrashund: 75% Schäfer, 12,5% Labrador, 12,5% Collie. Han är född 950105 och från början kallades han "Bengan". Hans mamma heter "Donna" och är ren Schäfer. Hans pappa heter "Sluggo" är 50% schäfer och 50 % Labrador/Collie. Uppfödaren heter Kim Stenånger och kommer från Norrköping. Han köptes av en flicka med reumatism och vid ca 1 1/2 års ålder klarade hon inte av den stora hunden. Därför fick "Bengan" en ny husse, Ola Svensson, i Vadstena, som även bytte namn på "Bengan". Nu var han plötsligt "Dante". Efter ett antal flyttningar kom de till Olas föräldrar i Stavershult. Där fanns även en annan hund, en 6 år gammal schäferhanne som hade pinkat in sitt revir, och inte välkomnade en annan hanhund på sina landmärken. Situationen blev snart ohållbar. Hundarna blev på skift inlåsta i en gammal bil för inte att äta upp varandra. En annons blev insatt i tidningen, om att en hund bortskänkes. En familj från Helsingborg, som bodde i lägenhet, svarade på annonsen, men redan nästa dag var "Dante" tillbaka i Stavershult. Familjen påstod att han hade gnytt på natten. Därefter kontaktade Olas pappa Djurjouren i Örkelljunga.

      Örkelljunga Onsdag 9/4 97, Svenn Erik:

      Jag var på väg hem från ett antal kundbesök, och på väg genom Örkelljunga, när jag såg en blivande kund, som stod på gården utanför sitt hus. Jag stannade till för att höra om han var mogen för ett kundbesök. Det var Gert Carlsson på djurjouren. Han sade att det kom att dröja ett tag innan det blev aktuellt, men han hade en kull valpar Labrador/ Golden retriver/ Gråhund som var så bedårande att jag stod kvar och pratade med honom och hans sambo. Jag passade på att fråga om de hade fått utplacerat den store blandrashunden som jag läst om i NST dagen innan. Då blev de eld och lågor. Kunde inte jag ta honom, snälla! Nå, det kunde jag så klart inte. Jag har familj i Danmark, och man kan ju inte ta med sig en hund över gränsen hur som helst. Jo, det går hur bra som helst numera, vi är ju med i EU, och det kräver endast två rabies sprutor och ett veterinärintyg, så det är ingen som helst problem, om jag bara ville ta hunden, sa Gert och Eva i munnen på varandra. Och hunden fanns bara ute i Stavershult, så vi kunna köra ut och titta på den med en gång. Nej tack! Båda Iréne och jag har visserligen haft hundar förut, och vi har ibland diskuterat att skaffa en, men det har varje gång stupad på svårigheterna med gräns passage. Jag fick tacka nej, och åkte hem.

      Väl hemma råkade jag nämna ett ord till Irene. Jag, mitt nöt! Hon tände till direkt! Vi åker ut och tar en titt, det är väl ingen fara, vi ska ju inte ha den i alla fall, och det är ju inte så långt, och vi har ju inte något viktigt för oss i kväll ändå, så snälla! Nå, va f.. Vi tog min son Brian och hans flickvän Sandra med oss och körde ner till Djurjouren. Där sa vi, att vi hade pratat igenom situationen (?), och gärna ville se hunden. De berättade om den stora blandrashund (läs: "gatukorsning"), lite mindre än Gerts och Evas schäfertik. Han var mest till besvär. Han var ilsken på andra hundar, och ägaren var på dem, för att bli av med den, snabbast möjligt. Gert skulle hämta en annan hund på vägen, så vi åkte i förväg till Stavershult.

      Vi hittade direkt. På gården blev vi mottagna av en ung kille, som presenterade sig som Ola. Han berättade om pappans schäfer hanne, som bestämde på stället, och hans egen hund, som inte kom överens. Det var därför han var tvungen att göra sig av med den. Vi pratade ytterligare en kort stund innan vi gick in för att hälsa på "vår" hund. Du milda. I dörren blev vi möt av en Hund med stort H. 70 cm över manken, ca 35 kg, påminde om en schäfer, men med slokande öron och varma ögon. Jag frågade Ola var "vår" hund var, och han sade, förvånat, att det var denne. Det blev en lång hälsnings ceremoni varunder vi alla blev luktade på, och i vad mån vi kom i höjd med hunden, slickad i ansiktet. "Dante" hette han och han var mycket vänlig och tillgiven. Vilken underbar hund. Jag föll direkt! Skulle jag ha en hund, skulle det vare "Dante".

      Vi blev bjudna på kaffe, och jag visade ett par korttrick, men mest blev det snack om "Dante". Jag glömde helt min fru och son, och hade bara tanke på hunden. Gång på gång var jag tvungen att stryka honom över huvudet eller ryggen. Det var, inom parantes, inte heller så svårt. Han låg under köksbordet och värmde allas fötter, och var så stor, att alla (vi var 8: Gert från Djurjouren, Ola och hans föräldrar, Brian och hans flickvän, min fru och jag.) kunde klappa honom samtidigt, utan att krocka. När det började att dra ihop sig för avfärd hade vi kommit överens. Olika omständigheter gjorde att vi inte kunne ta "Dante" med os direkt, men lördag kväll skulle Ola komma med "Dante". Då skulle "Dante" få stanna hos oss. Glada lämnade vi Stavershult, och gissa vad samtalsämnet var i bilen på hemvägen.