Min bror har blivit lika nostalgisk som jag. Vi pratar mycket om vår uppväxt
och jämför dåtid med nutid. Vår uppväxt har varit rikt på alla sätt utom ekonomiskt.
Nu sitter vi och pratar om smådetaljer såsom t.ex. på vilken sida av dörren satt egentligen nyckelhängaren.
eller om hur det såg ut i vedkällaren. Vi försöker minnas så tidiga minnen som möjligt.
Från vilken ålder kommer man egentligen ihåg händelser? En del saker har jag
diffusa minnesbilder av och andra minnen kan nog bara vara vad jag har fått berättat för mig.
Många småsaker har fallit på plats alltmedan min bror och jag diskuterat. En del minns
han bra och annat minns jag.
Men en sak är säker...vi har så trevligt vid våra nostalgiska samtal.
Nu, då mamma är borta, så är det ju bara min bror och jag som har denna bakgrund tillsammans.

Då min bror och jag fick veta, att kiosken var kvar...kiosken vi handlade i varje sommar som barn...
ja, då blev vi alldeles till oss. Den måste vi bara se och fotografera. Kiosken är förknippad med en
hel del minnen från våra barndoms somrar.
Jag minns inte denna gula färg, utan jag minns kiosken som grön. Vad liten den såg ut nu!
Varje sommar var kiosken öppen som en riktig affär. Luckan öppnades och vi minns tanterna, som stod där inne.
Jag minns, att jag var lite imponerad av att tanterna vågade stå där...det brukade vara mycket getingar där inne.
Lite vid sidan av kiosken fanns en isstack. Den ersattes väl senare av isskåp och sen av ett kylskåp.
Utanför kiosken, vid ena sidan, fanns ett grönt träskåp. Där förvarades fotogen och rödsprit.
En del varor, som t.ex. kött, fick kunderna beställa någon dag i förväg. Vi hade en liten bok,
där mamma skrev upp inköpen. Så kunde min bror eller jag gå till kiosken och handla. Där skrev
tanten upp vad det kostade och sen betalade mamma då hon kom nästa gång.
Följande sida från vår lilla bok är från 1954.

Det finns en del att jämföra från förr och nu och här är några:
Det var ganska många, som ibland åkte skidor till skolan på vintern (och vi bodde inte på landet).
På skolgården fanns en ställning där vi kunde ställa upp våra skidor. Tänk er idag en massa skidor, okättjade,
och utan tillsyn, stå på en skolgård. Hur länge skulle de få stå där utan att bli stulna eller förstörda?

På landet kom bryggarbilen (jag minns inte hur ofta). Många sommargäster fanns
i området och ganska många fasta boende. Bryggarbilen stannade på enstaka bestämda platser. Mamma lade flaskor
i en kasse och en skriven lapp på vad hon ville ha för dricka. En portmonnä med pengar
la hon också i väskan. Sen ställde hon väskan på platsen där bryggarbilen skulle stanna. Senare på dagen gick
hon och hämtade sin väska med de nyinköpta dricksflaskorna. Så här gjorde de flesta boende.
Kan du tänka dig...kunna ställa ut en väska med en portmonnä med pengar och låta den stå i flera timmar.
På 20 år försvann det pengar en eller ett par gånger. På 50-talet gick det att göra så.


Detta är en bok från mitt föräldrahem.Och vad kan väl detta ha med nostalgi att göra?
Jo, att det var på detta sätt vi fick höra talas om sådant, som barnen idag ser på TV.
Min bror och jag hade ju ingen aning om hur världen såg ut. Jag minns så väl hur jag satt mycket länge och
studerade bilderna. För mig var det så fashinerande, att läsa om något så ofattbart som en
värld långt borta, så helt främmande min egen lilla stad. Så de såg ut! Så de levde!
Barnen idag kan ju på TV få se och höra om hela vår värld. De kan se program om alla världens
djur, kan se krigsscener på Nyheterna, kan se hur folk svälter och har det illa i sin tillvaro.
Vi visste inget om sådant. Det var nyheter på radion och i tidningarna. Jag minns faktiskt inte
om jag under mina första år visste något om krig, elände etc. Så förskonad man var från allt hemskt!
(Författaren hette Sten Bergman, zoolog, biolog m.m. känd för sina expeditioner
till Asien och Nya Guinea. Boken "Vildar och paradisfåglar" från 1950, var en otrolig skildring
från Nya Guinea och för den fick författaren Nils-Holgersson-plaketten 1952.)

Det är liknande jämförelser vi ofta diskuterar om, min bror och jag.
Jag får väl återkomma med liknande nostalgiska tankar senare. Detta får räcka just nu.

Julsidan
Startsidan

©Birgitta Magdic