Detta är Tunafors skola. Här började min skolgång, 25 aug. 1950.

Så annorlunda skolan var då jag var barn mot nutidens skolor. Det var väl bra, som det var, tycker vi som var skolbarn på den tiden. Det blev ju folk av oss och visst lärde vi oss det väsentligaste. Vi är undrande och lite "anti" mot dagens alla (vad vi kallar) konstigheter och nymodigheter. Men då vi tänker lite djupare och en aning mer realistiskt, så förstår vi ju ändå, att det inte kan vara som förr. Tiden och samhället har ju förändrats och det gamla skolväsendet passar inte in i dagens värld.

Ibland är jag en "sån där" gammalmodig tant, som säger: "men det gick ju bra då ... varför ändra på det ..." o.s.v. Vid diskussioner med min son och hans sambo, får jag oftast ge mig. De båda läser till gymnasielärare och tar snabbt ner mig till verkligheten igen. Jag förstår ju då, att som det var på min skoltid, det går inte att ha idag. (Fast lite trotsigt brukar jag säga: "ja, ja, men det var alla fall bra då ...". Det är väl så, att man inte hinner hänga med i utvecklingen. Jag är ju trots allt av en annan generation.)

Det var omkring tjugofem pojkar och flickor, som började i ettan. Vi satt i två-mans-bänkar, pojke-flicka, pojke-flicka ... Jag minns att jag satt i andra raden till vänster och min bänkgranne hette Uno. Framför oss satt Anita och Lars-Åke. Att jag minns hur vi satt, det beror på en viss episod ( om det nu var i första eller andra klass). Vi hade fått räkneuppgifter ( nåt slags provräkning) och ingen av oss fyra barn var väl så "haj" på detta med matematik. Anita och Lars-Åke räknade ... och titta på varandras uppgifter. Uno tittade på Lars-Åkes och jag på Unos räknetal. Jag minns, att vi sen fick förklara oss för fröken. Hon var naturligtvis misstänksam, då vi hade exakt samma fel och rätt ... just vi fyra.

Så många minnen finns inte från de första skolåren. Det dyker upp några "strötankar" då och då. De är svåra att fånga i ord. Det är mest en känsla inom mig, en hastig minnesglimt, som snabbt drar förbi. Kanske en glimt från skolvägen eller skolgården, från klassrummet. En minnesbild från den gamla gymnastiksalen, som inte alls var min favoritplats. Det fanns en matsal på översta våningen. Den kommer jag ihåg. Jag minns inte något om hur vi åt eller så. Men en sak kommer jag ihåg...då vi ätit klart och innan vi gick ut genom dörren, skulle vi vända oss in mot mattanterna och säga: "tack för maten". Det gick inte att slarva med det, för det stod en lärare på vakt vid dörren.

Så här skrev jag mitt namn i andra klass.

Om jag säger examen i dag, så innebär det inte för mig detsamma nu som på min skoltid. Nu går barnen till kyrkan där det delas ut premier, prästen talar, skolkör sjunger och anhöriga har kommit dit, för att delta. För mig börjar ordet examen redan innan det var dags. I skolan övade vi på teater och vi fick små uppgifter, som t.ex. att lära in en dikt utantill. Hemma talades om inköp av examenskläder. Mamma köpte tyg och vi skulle välja modell till klänningen hon skulle sy. Examen är också ett ord, som det finns syrener i. Syrenerna brukade blomma precis då. Examen ger mig minnet av att vara fin i mina nya kläder, att se sig omkring och titta efter vad de andra hade för fint på sig.

På examensdagen var det många, som hade med sig blommor till fröken. Dom ställde hon på katedern och på svarta tavlan hade fröken målat en vacker sommarbild. Där stod också: "TREVLIG SOMMAR!" I klassrummet fanns föräldrar och småsyskon. Vi sjöng naturligtvis "Den blomstertid nu kommer" och vi bad "Fader vår". Sen hade fröken ett litet förhör med oss, för att visa anhöriga lite hur det går till i skolan. Efter detta var det dags för oss elever att uppträda ... sång, spel och teater. Våra betyg delades ut och ... sen var det sommarlov.

Nästa
Menyn

©Birgitta Magdic