Kanske ni blir trötta på mig och mina historier om förr i tiden. Men då behöver ni ju inte läsa eller kommentera. Det jag berättar är ju faktiskt ett stycke historia. Ni, som är väldigt unga idag, lever i en helt annan värld. Jag vet, att en del helt enkelt skiter i hur det var då jag var liten, men det finns även de, som vill höra sådant. Så nu är det så här … jag fortsätter att berätta och gör det för de som vill höra, jag tycker om er andra ändå *ler*.
Det var särskilda baddagar för damer och särskilda för herrar. I skolan på 50-talet fick vi ibland gå till badhuset (vi var bara tjejer i klassen). Först fick vi små, fyrkantiga tvålar och handduk samt nyckel till avklädningshytten. Det var då inte tillåtet att ha baddräkter i badhuset, alla var nakna. Efter avklädningen gick vi in i tvättrummet. Där skulle vi tvätta oss över hela kroppen. Innan vi fick gå igenom duscharna, skulle vi synas genom. Det stod en badtant där och kollade så vi var rena. Om någon hade slarvat med tvättningen t.ex. av fötterna, så skickades man in igen i tvättrummet. Så äntligen fick vi hoppa i bassängen.
Det var inte alla som hade badmöjligheter hemma. Man hade inget badrum och bara dass på gården. Att kunna duscha varje dag hade ingen en tanke på, för den möjligheten fanns inte.
Mamma och jag var till badhuset och badade karbad. Då fick man efter avklädning i hytten, krypa ner i ett badkar. Sen kom en badtant och hjälpte till med tvättningen, skrubbade t.ex. rygg och fötter med en badborste. Sen badade man i bassängen eller var i bastun.
På torsdagarna var bad för damer billigare. Då brukade mamma ta med mig till badhuset. Det här var på 40-talet. En färgad sångerska, som flytt från Norge undan kriget, kom till vår stad. Hon bodde här ett tag och sjöng på olika ställen för sitt uppehälle. Mamma har berättat, att denna sångerska var en mycket stilig kvinna. Nåväl, denna kvinna var i badhuset en gång då mamma och jag var där. Jag, som då kanske var 4 år, hade storögt stirrat på den färgade människan … jag glömde nästan allt annat. Det var mitt första möte med en människa av en annan ras. Jag berättade sen för min pappa om denna märkliga händelse med orden ”och det var inte sot”.
© Birgitta Magdic