När Dalkarlsbergs gruva för ett par sedan slog igen, blev de anställda utan arbete. Flera hade byggt egna villor och då var det ej så lätt att flytta från orten och söka sig arbete på andra trakter. En av dessa arbetare var herr John Molin, Dalkarlsberg. Vid sidan av sitt arbete i gruvan hade han dock som hobby sysslat med att tillverka pipor, fruktskålar av masurbjörk m. m. Ja även ett par fioler var han mästare till. Piporna tillverkade han av päronträ och masurbjörk och sålde till vänner och bekanta.

När arbetet i gruvan tog slut och Molin fick leva på de slantar han fick från arbetslöshetskassan, hade han god tid att syssla med sin kära hobby, under det att han såg sig om efter annat arbete. Men så en dag kom en av hans bröder på besök och visade honom en snidad trägubbe och menade att "en sådan kan du i alla fall inte göra, John". Detta yttrande kom att för Molin in på ett helt nytt verksamhetsfält, ty naturligtvis skulle han visa brodern att han även kund göra "gubbar" om han ville. Tydligen kunde han det också, ty i dag har herr Molin full sysselsättning med sitt träsnideri, och välgjorda och roliga träfigurer av alla de typer finns att beskåda i hans verkstad. Sin första "gubbe" har han ännu kvar, och när den blev till, hade han varken den bandsåg eller den lilla svarv som idag underlättar tillverkningen. Varje ny figur som Molin gör, brukar han låta stå några dagar, så att han hinner upptäcka och studera de detaljer som borde kunna förbättras. Goda vänner och grannar får då ofta vara bedömare. Det kan bli många ändringar innan typen befinnes vara lämplig för serieframställning. Träfigurerna utskäres i lind, som är det lämpligaste träslaget. Det spricker ej så lätt som övriga träslag och är dessutom lätt att skära i.

Kungen med tennisracket omtyckt i Hollywood
Men vart tar då träfigurerna vägen, när de lämnat Molins verkstad ? Ja, de flesta går till affärer, närmast då i Karlskoga och Degerfors, men den del har också fått den äran att bli ambassadörer i främmande land. Molin har nämligen en morbror i Hollywood, dit han skickat över hundra "gubbar" hittills. Morbrodern sköter om försäljningen där, och träfigurerna är mycket lättsålda. Mest eftersökt är kungen med sin tennisracket.

Förebilderna till sina figurer får Molin mestadels från bilder och teckningar i tidskrifter och från fotografier. Dessutom kan man också bland hans gubbar igenkänna profiler från orten. Döderhultarn, Axel Pettersson, är en man som Molin beundrar helt och fullt. Dit döderhultarn kom i sin konstart kommer ingen varken för eller senare, är hans mening som nog delas av mången. Allt som finns skrift och bild om denne man och hans verk studeras också omsorgsfullt av Molin. Han får där många tips för sin verksamhet

För Molins del blev alltså hobbyn hans levebröd i en stund då framtidsutsikterna var mörka. Att han inte saknar anlag för sitt nya yrke kan vem som helst se vid betraktandet av träfigurerna. Han förfärdigar i medeltal två stycken om dagen, och frun brukar då hjälpa till med att måla dem. Det är det minsta för att komma upp i hygglig dagsförtjänst. Men inkomsten blir då högre än vad gruvarbetet inbringade. Kanske arbetsdagen ibland blir längre, men vilken härlig känsla ligger det inte i att vara sin egen och oberoende.