1948 slog gruvan i Dalkarlsberg igen och många ställdes utan arbete. Nu 59-årige John Molin var en av dem. Han är känd vida omkring som Dalkarlsbergs "Döderhultare", skär alltså gubbar och figurer i trä – det klarar han sig fint på sedan han blev utan den stadiga lönen från gruvan där han arbetat sedan han var 16 år.

–Det var en ren händelse att just trägubbarna blev min förnämsta inkomstkälla, förklarar han. Redan tidigare hade jag pysslat med träarbeten på lediga stunder, jag gjorde fioler och rökpipor har jag tillverkat i 15 år. Att göra skålar av missbildade stubbrötter var också en hobby. Men så kom alltså 1948 då jag blev arbetslös. Vad skulle jag slå mig på ? Det blev brorsan Uno – droskchaufför i Karlskoga – som löste problemet. Han gav mig en trägubbe som han köpt och sa att han inte trodde att jag kunde göra en likadan. Jag tyckte at det var roligt och intressant och sedan gick det av bara farten berättar John.

Nu har han alltså gjort gubbar – gummor med för den delen – i trä på löpande band i 10 år. En figur blir klar på några timmar, först en grov tillskärning med bandsågen och sedan är det skomakarkniven tur. Putsen måste vara noggrann – John använder sandpapper och spån – och sedan målas figuren eller bränns, det sista är en ny idé.

Det finns två maskiner i källarvåningen: en bandsåg och en kombinerad slipmaskin och svarv. Den har John gjort själv.

–Rökpipor har jag som sagt tillverkat i 15 år. Hela tiden har jag gjort piphuvuden med koniskt hål. Nu ser jag att de stora tillverkarna i annonserna lanserar det senaste nya: Just piphuvuden med koniskt borrade hål!

Skålarna gör jag av stubbrötter, helst klibbal eller andra rötter med missbildningar och utväxter. Jag fräser ur själva skålen och putsar upp de »säljande» missbildningarna och stryker på cellulosa.

Det gäller alltså att ha ögonen med sig så att man verkligen hittar just det fula – missbildningarna – som kan bli så vackert efter bearbetningen.

Statyetter
I år har jag dessutom börjat med någonting nytt: Jag letar upp grova klykor, gärna lite böjda, och sedan hjälper jag naturen en bit på vägen med min kniv. Resultatet blir små trästatyetter, säger John. Johns statyetter får naturligtvis kvinnliga former i gymnastiska eller klassiska attityder. Grace, spänst och skönhet i underbart vacker förening.

–»Döderhultaren» är mitt ideal, förklarar John. Jag samlar på all litteratur om honom och bilder av hans arbeten. Jag var först lite kritisk mot hans sätt att arbeta, han tog ju »semester» när han gjort en bra försäljning för att börja arbeta igen först när pengarna tagit slut. – Nu gör likadant själv – livet blir gärna lite bohemartat i det här jobbet.

Om man tjänar bra ? Man klaras sig ju. Och det är »rotskålarna» som ger mest. Som den här till exempel, säger John och visar upp sitt största exemplar i klibbal. Den blev jag bjuden 5.000 kr för på en Örebro-Expo. Jag sa nej men lovade kontakta spekulanten när jag blev tvungen att sälja. Än har jag inte behövt göra det som tur är. Men visst knottrade sig skinnet på armarna när han gav budet..