En vis man

En gång bad mig en terapeut, som jag konsulterat, att ta kontakt med Den vise inom mig. Detta var för länge sedan och jag hade aldrig hört talas om någon sådan person. Jag undrade vad han egentligen menade, men så började jag leta i mitt inre, där jag låg på hans behandlingssoffa, och kom plötsligen på mig med att småle. För visst hade jag träffat honom. I en dröm jag haft:

Jag är bjuden på en fest och när jag kommer dit är den redan i full gång. Jag har alltid varit rädd för att stiga in så där i ett rum fullt med pratande och skrattande okända människor. Där står jag och tvekar på tröskeln. Då reser sig en gammal vänlig man upp och kommer mot mig. Han välkomnar mig med en kram, lägger armen om mina axlar och för mig in i rummet. ”Se, här kommer Ulla!” säger han till de andra med stor uppskattning i rösten. Och all min rädsla är som bortblåst. Jag känner glädje och trygghet.

Efter det började jag vända mig till Den vise även i mitt vakna liv när jag kände mig otrygg, t ex när jag skulle träffa människor som jag kände mig underlägsen i ett eller annat avseende. Jag föreställde mig att den vise mannen gick vid min sida. Att jag höll honom i handen. Och när vi var framme på det okända skrämmande stället, blev jag till en liten flicka som fick sitta i hans knä. Han viskade i mitt öra att jag inte behövde visa mig ett dugg duktig, utan bara kunde vara tyst och iaktta.

Och det hjälpte faktiskt!

På det viset kom jag underfund med att det var jag själv och ingen annan, som hade jättekrav på att jag skulle visa mig duktig.

Speciellt tillämpade jag den här tekniken i en förening jag "råkat" komma med i. I styrelsen satt ett gäng mycket framgångsrika och kunniga män – och så jag. Jag var inte hälften så påläst som de andra. Så jag hade inte särskilt mycket att komma med.

En av de där männen bodde förresten åt mitt håll. På tunnelbanan hem höll han en oavbruten monolog om allt möjligt svårbegripligt. Jag lät honom hållas. Satt tyst i Den vises knä och lyssnade. När vi kom till hållplatsen där han skulle stiga av, slog det aldrig fel att han sa: ”Tack för ett intressant samtal!”

Tillbaka till Innehåll