2c:Inre små barn

Pappa-mamma,-barn är den ursprungliga miljö de flesta av oss växt upp i. Den som i årtusenden varit barnens första erfarenhet av att leva i grupp. Det är inte konstigt att pappa och mamma hela vårt liv fortsätter att dyka upp i drömmen. Och att man när man börjat förstå sina drömmar även börjar lägga märke till små barn i dem, barn som till att börja med brukar må dåligt. Så var det också för mig:

Ett gammalt par hittar en liten gosse som kråkorna har tagit hand om. Han är i mycket dåligt skick. Huvudet vinglar och han är väldigt smutsig. Gamlingarna vill att jag ska ta mig an honom. Så jag tar honom en stund. Han gnider sitt lilla leriga huvud mot mig.
Jag badar honom och tittar lite närmare på honom. Han har ett långt blått märke längs ena tinningen och nedåt halsen. Det ser ut som om kråkorna rispat honom med näbben, men kanske är det någon sorts brock.
Jag vill ta hem honom och visa för min man och fråga honom hur jag ska göra. Ska jag verkligen ta hand om honom?
Pojken, som föddes i en snödriva och kom med våren.

Sedan råkade jag få John Bradshaws Frigör barnet inom dig i min hand och slukade den från pärm till pärm. Och därefter stod det klart för mig, att jag själv är den enda som kan ta hand om detta inre lilla barn. Den som både i dröm och vaket tillstånd ska stödja, trösta och hjälpa detta barn, den jag var som liten. Jag är faktiskt den enda, vars kärlek detta barn kan lita på.

Jag bestämde mig alltså för att i andanom bära med mig mitt inre lilla babybarn vart jag gick. Detta var på den tiden jag var ensamredaktör för en liten tidskrift, ett arbete som krävde alldeles för mycket av mig. Jag satt och slet vid min dator från morgon till kväll. Fick ont i axlar och nacke. Fast det märkte jag knappt. Jag stängde av känslorna och jobbade på.

Men sedan jag börjat uppmärksamma mitt inre barn tog jag mig en minipaus då och då och lyssnade inåt mig själv. Det märktes tydligt att den lilla babyn for väldigt illa av stress.

Barnet behövde verkligen de här små pauserna för att bli omskött, få mat, något att dricka, tid att leka och att umgås. Och samma sak gällde naturligtvis mitt vuxna jag. Men det var lättare att se till barnets behov än mina egna. Ett litet barn får bara inte fara illa.
Jag började också, när jag var nervös för något, i andanom ta upp mitt inre lilla barn i knät och ge det trygghet. Och det hjälpte även den vuxna Ulla!

Märkligt och underbart är det med både inre och yttre små barn: När man tar sig an dem och ger dem trygghet och kärlek, så får man minst lika mycket tillbaka! Att ta hand om sitt inre barn är alltså inte betungande när man väl kommit igång, utan väldigt positivt för en själv.

Arbetet med mina egna inre barn har också lett till att jag numera kommer på mig med att njuta ohejdat av små barn i min vakna omgivning, vilket jag faktiskt inte gjort tidigare.

I Bradshaws bok får man rådet att söka kontakt med sitt inre barn i olika åldrar, börja med spädbarnet och arbeta sig uppåt steg för steg. Så för några år sedan var jag färdig för att kontakta mig själv i sex-sjuårsåldern. Jag bad en kurskamrat hjälpa mig med detta. Jag fick slappna av och för min inre syn försöka se mig själv i den åldern. Man kan säga att jag ställde en fråga om detta barn: Hur hade jag det i den åldern? For jag illa på något vis? Hur kan jag idag hjälpa detta inre förskolebarn?

Sedan for jag iväg på semester i Norge och glömde bort alltihop. Men när jag efter hemkomsten tittade i min drömbok, såg jag att jag natten efter det jag sökt kontakt med min inre förskoleflicka haft tre drömmar, som måste ha med henne att göra.

Den vackraste och tydligaste var denna:

Jag har en insekt fången under ett glas. Har haft den länge. Den är bortglömd, försummad, har ofta fått vara utan mat. Så kommer den loss i rummet och flyger ivrigt mot fönstret. Då kommer jag på att jag borde släppa ut den. Öppnar fönstret och insekten flyger ut. Då förvandlas den till en liten flicka i röd toppluva som stolt och rak i ryggen vandrar bort längs gatan med sin pälsfodrade kappa över armen. Jag ropar på henne. Hon stannar, vänder sig om och ser allvarligt och värdigt på mig, men fortsätter sedan sin väg.

Det instängda barnet var naturligtvis jag själv som liten. Min mor var överbeskyddande. Men även en sjuåring behöver ett visst mått av rörelsefrihet.

Barnet i den röda toppluvan kom mig att tänka på Elsa Beskow. Hon tycks ha älskat och respekterat barn och accepterat dem som de är. Och barnen i hennes berättelser står nära djuren och växterna. De är själva en del av det som växer och spirar.

Var och en av våra inre barn kan ha sina speciella problem att brottas med. Så småningom var jag mogen att ta kontakt med tioåringen inom mig. Jag väntade länge på att hon skulle höra av sig. Till slut fick jag denna dröm:

Jag står på en balkong. Strax under mig utbreder sig en sjö. Där seglar små flickor omkring i varsin optimistjolle. Plötsligt välter en av dem och flickan faller i vattnet. Det finns en uppenbar risk att hon ska drunkna.

När jag strax efter vaknar, tänker jag: Men varför hoppade jag inte i och räddade henne? Jag beslutar mig för att göra detta i en meditation. Sagt och gjort. Och nu ser jag den lilla flickan stå där framför mig genomvåt och huttrande. Precis så som det kunde kännas när man som barn stannat i vattnet för länge. Jag hämtar ett stort badlakan, sveper det om flickans magra gestalt och gnuggar henne varm. Och när jag gör så, vaknar min kärlek till den lilla flickstackarn.

Nu förstod jag varför just hon varit så svår att få kontakt med. Hon hade så låg självkänsla, trodde själv inte att hon var värd att älskas. Och nu kunde vuxna Ulla ge henne kärlek och trygghet.

Vuxna som spelar barn.

Det finns gott om exempel på vuxna människor som spelar barn i förhållande till sin partner. Eric Berne har skrivit mycket om detta i sin fina bok Så bär vi oss åt. Men man blir i längden grymt besviken om man litar på att någon annan ska spela rollen av den underbara pappa eller mamma man borde haft som barn. Det är alltså viktigt att man själv som vuxen tar hand om sitt inre lilla barn och inte inbillar sig att någon annan i ens omgivning ska göra det.

Öva dig i att uppmärksamma hur ditt inre barn har det. Och när det blir desperat och hotar att ta över, får du ta ett steg tillbaka, andas djupt och föreställa dig att du tar upp barnet i famnen och ge det kärlek och trygghet.
Annars kan det blir din partner som får både dina vuxna behov och ditt inre barns behov över sig. Det blir jobbigt för er båda. Han känner kanske att här är någonting som inte stämmer. Att det inte är honom desperationen egentligen skulle riktas mot. Han känner sig otillräcklig och tar kanske rent av till flykten inför denna obegripliga känsloflod, som hotar att dra honom med sig.

Det är först när man på allvar själv tagit ansvar för sitt inre barn som man blivit vuxen, mogen och självständig nog att kunna gå in i en jämlik, balanserad förbindelse med någon av motsatt kön.

Lika viktigt är det att inte projicera sina inre barns behov på sina söner och döttrar. Det är verkligen inte lätt att urskilja sina egna och andras barns verkliga behov, att se dem som unika, autonoma personer, om man inte först tagit hand om sina inre barn!

Framåt till skikt 3 av Resan: Ditt unika jag.(eller tillbaka till Innehåll).