Skikt 3: Ditt ursprungliga jag. Ett skrovligt stenblock.

Innanför våra roller och våra delpersoner finns vår inre skattkammare, som kan sägas bestå av två olika skikt. Först kommer vi alltså på vår resa inåt till ett skikt som ser ut som ett skrovligt stenblock, och sedan till vår innersta kärna.

De flesta av oss har en väldigt bestämd, men tyvärr ganska snäv och orealistisk bild av vilka vi egentligen är.

Jag brukar tänka mig att vi föddes som runda skrovliga stenblock, fulla av möjligheter och förmågor, ur vilka våra föräldrar och lärare skulpterade fram en liten staty efter sin smak. En oftast smal och spinkig liten figur. Så som de tyckte vi skulle vara för att klara oss bra i livet.
Bort med alla skrovligheter och ojämnheter! Ju mindre avvikande från samhällets normer, desto bättre. Vi skulle bli släta, finputsade pusselbitar som var lätta att passa in och som låg kvar där de en gång placerats. För det var väl deras avsikt med den uppfostran de gav oss? Att vi skulle lära oss hur vi skulle ta oss fram i livet utan att ställa till med för mycket rabalder. Så att de skulle kunna vara stolta över oss.

Naturligtvis har det funnits föräldrar av annan kaliber också, sådana som älskat sina barn så som de var och inte för vad de presterade. Men det är antagligen inte de barnen vi möter som vuxna på personlighetsutvecklande kurser.

Våra föräldrar gjorde i de flesta fall säkert så gott de begrep och ändå märker vi, att vi många gånger måste ha farit väldigt illa när vi var små.

Men i motsats till en verklig skulptur, så ligger de bitar av vårt ursprungliga jag som inte dög eller passade sig i föräldrarnas ögon i skuggan runt omkring oss och väntar på att bli återupptäckta och integrerade! Vi kan åter bli det som vi ursprungligen var, vårt fulla jag!

Många av våra sidor har fått ligga i träda utan en chans att vara till nytta och glädje för oss. Kanske hör du till dem som säger: "Det vore roligt att sjunga i kör. Men redan i skolan fick jag veta att jag inte hade någon sångröst.” Läraren lyssnade på dina tappra försök och utfärdade sin livstidsdom. Men som du säkert vet har man nu för tiden en annan syn på saken. Alla är musikaliska. anser man nu. Det är bara det att en del av oss tidigt berövats självförtroendet i detta avseende. Man kan alltså säga att din musikalitet ligger där i skuggan och väntar på att tas i bruk.

Du kan!

Det är härligt att upptäcka nya sidor hos sig själv! Ju mer medvetna vi blir om våra glömda och gömda förmågor, desto fullödigare blir vårt liv. Så länge du inte lärt känna dina dolda inre sidor är det som om du försökte spela på ett piano där bara ett par tangenter fungerar.

Kanske är du avundsjuk på någon annan och vad den personen kan. Sjunga, teckna, dansa, åka skridsko eller vad det nu är. Avundsjukan slår an en hittills okänd sträng i ditt inre. Du har faktiskt möjlighet att spela även den tonen på ditt instrument! Andra saker som folk kan är vi däremot inte alls avundsjuka på, antagligen för att vi inte har det anlaget i vår genuppsättning!

När du säger "Det där kan inte jag”, så innebär det ofta en grov underskattning av din verkliga kapacitet! Säg hellre: "Min inre kritiker påstår att det där inte är något för mig. Men jag har ändå god lust att försöka mig på det.”

I drömmen kan vi upptäcka våra okända sidor.

Så här drömde en av mina elever:

Jag upptäcker ett okänt rum där det står mycket små, men häftigt röda blommor. Jag tror att om jag tog mig an dem, skulle de kunna växa och utvecklas. De är lite köldskadade, men inte livshotande. Jag beundrar blommorna. De är nästan utmanande vackra. Men jag tycker inte riktigt att de passar in i den bild jag har av vem jag är!

OBS: Flexibilitet, identitet och roller.

Sedan min bok kom ut år 2001 har det varit mycket tal om flexibilitet och identitet, (som jag redan nämnt i Resan inåt avsnitt 1). Flexibilitet innebär tydligen att man ska kunna förändra sig själv, gå in i vilken som helst roll, som omgivningen begär av en. Man ska kunna skaffa sig en ny ”identitet”, sägs det, och detta lika lätt som om man bytte skjorta. "Identitet" har man kallat det som jag i min resa inåt har döpt till yttre roller. Inte konstigt då att människor ”går in i väggen” och ”bränner ut sig”.

Ett visst mått av flexibilitet bär vi på, men man kan inte gå utanför sina egna begränsningar. Man är så stor som sitt ursprungliga (skrovliga) unika, rikt utrustade jag. Men inte större!

Enligt mitt sätt att se är det detta vårt ursprungliga jag (det vill säga skikt 3 på vår resa inåt) som är vår sanna identitet, lika unik som vars och ens fingeravtryck!

Framåt till skikt 4: Allra innerst (eller tillbaka till Innehåll)