Skikt 4: Allra innerst.

Jag hörde ett program på radio om människans olika skikt. Till min häpnad var det en yrkesfilosof som på allvar hävdade att längst inne i oss finns ett ödsligt tomrum.

Enligt mitt sätt att se består vårt innersta av ett heligt rum, där det bortom livets alla strider råder frid, ro och glädje. En innersta fast grund att stå på. Där finns den del av oss som är evig, vårt högre jag.

Det är där själva livsgnistan/gudagnistan finns.

Det är där som vårt undermedvetna formar våra drömmar allt efter våra behov.

Det är bara det att många människor aldrig har fått uppleva eller snarare stängt av, inte velat kännas vid, detta sitt innersta skikt.

För min del är det speciellt två upplevelser som hjälpt mig att få upp ögonen för detta innersta rum.

Den första var när jag var liten och upptäckte att de vuxna inte förstod mig. I mitt innersta hade jag en känsla av att vara mycket gammal, ja, uråldrigt vis, medan alla runt omkring mig bara såg ett litet barn, som bar sig konstigt åt. Jag resignerade och insåg att de aldrig skulle begripa.

Den andra upplevelsen är de gånger då jag kommer in i ett tillstånd av outsäglig frid. Det känns som att sitta vid en källa i skogen och dricka av dess rena, klara vatten. Som om jag aldrig skulle kunna få nog. Som att jag vill stanna där för evigt.

Den indiska hälsningen "Namaste", med handflatorna tryckta mot varann framför bröstet, kan översättas med:

”Jag hedrar den plats inom dig där hela universum finns. När du är på den platsen inom dig och jag är på den platsen inom mig, så är vi tu ett.”

Tillbaka till Innehåll