Skikt 1, ytterst: Rollernas värld

Alla spelar vi mer eller mindre medvetet olika roller, beroende på vilken omgivning vi befinner oss i. Rollen som förälder, partner eller barn i den egna familjen,yrkesrollen på jobbet, rollen som granne där vi bor osv. Vi är som diamanter som kastar olikfärgade reflexer åt olika håll. Var och en i min omgivning ser bara en liten del av mig. Det är därför som ingen annan kan uttala sig om hur jag egentligen är.

Farligt kan det bli om vi identifierar oss helt med bara en av våra många roller. Vem har inte hört talas om den framgångsrike direktören, som dör strax efter pensioneringen. När han mister yrkesrollen, upplever han sig själv som "ingenting". Eller kvinnan, som identifierar sig som hjälpare, som aldrig unnat sig själv någonting. Hennes drömmar kan visa henne att det är hög tid att ändra på detta. Och hon får hjälp att upptäcka andra sidor av sig själv, så att hon inte, när ingen längre frågar efter hennes hjälp, blir helt "osynlig" i väntan på döden.
Många av oss får en del av sina viktigaste karaktärsroller redan som barn och nöjer sig med att spela dem hela livet.

Ett exempel: En familj har tre söner. Av en slump, någon obetydlig händelse, har föräldrarna tidigt kommit att bestämma sig för vad de väntar sig av sina barn.

Den äldste sonen utses till "han som ska göra’t", det vill säga studera, något som fadern aldrig fick tillfälle till. Och sonen axlar den förväntade rollen och får ett liv karaktäriserat av högt ställda ambitioner i intellektuellt avseende.
Mellanbarnet trivdes som liten i snickarboden. Alla, inklusive han själv, väntar sig att han ska fortsätta att utveckla sin händighet och praktiska uppfinningsförmåga. Så det gör han. Han blir snickaren-ingenjören. Han bygger hus och båtar och designar bruksföremål.
Den yngste sonen råkar som femåring ropa in ett gammalt slagbord för en spottstyver på en auktion. Föräldrarna blir mäkta imponerade. Och så har familjens affärsman sett dagens ljus. Och axlar den rollen för resten av sitt liv.

Kanske de tre bröderna faktiskt passade för yrkesrollerna de fick/tog. Men jag tror att de mått ännu bättre om deras föräldrar hjälpt dem, var och en, till en större mångsidighet.

Ett stelnat rollmönster i en familj kan förstöra samlivet mellan man och hustru. Den ena har kommit att utnämnas till familjens slarver. Den andra ska stå för ordningen. En till synes orubblig världsordning, en underskattning av bådas komplexitet och flexibilitet.

Eller du kanske känner igen följande replikskifte:
”Varför är det alltid jag som ska komma med förslag på vad vi ska göra på helgerna?”
Ja, varför ? Det kan man verkligen fråga. Pröva att spela varandras roller ett slag!

Vanligt är också att man skyller på sin partner, när något går snett. Till exempel: Om det inte vore för min make, så skulle jag… När det i själva verket handlar om att man själv inte törs eller ids göra det efterlängtade.

Det är väl i sin ordning att vi har våra roller att spela i vardagslivet. Annars skulle det bli kaos. Men om man helt går upp i det yttre rollspelet, tror att detta är allt, så blir man ytterst sårbar och därmed farlig för sin omgivning. Det blir en strid på kniven. Jag vill ju höra att just jag är världsbäst. Jag blir beroende av att andra ska tala om för mig hur underbar just jag är. Och jag försvarar platsen på min eventuella piedestal med näbbar och klor, medan andra klättrar och slåss för att i sin tur ta sig dit upp.

Att upptäcka sin och andras inre rikedom blir i förlängningen av detta resonemang, ett sätt att minska våldet och ondskan i världen.

Observera att jag inte menar att vi ska stänga in oss på vår kammare och strunta i vad som händer utanför. Tvärt om anser jag att ett etiskt grundat politiskt arbete för att minska orättvisorna i världen eller hindra miljöförstöring utmärkt väl går ihop med upptäcktsresan inåt. Om jag genom mina drömmar och arbetet med mig själv kommit att se jorden och universum som ett fantastiskt mirakel, hur skulle jag då stillatigande kunna acceptera att människor och natur far illa, ja, rent av hotas av undergång!

OBS: Går det att byta identitet?

Nu för tiden är det ett utbrett tänkesätt att ”identitet” är något som man kan skifta lika lätt som man byter skjorta. ”Flexibilitet” är ett annat mycket omtyckt modeord. Alla människor förväntas kunna förändra sig hur som helst allt efter vad näringslivet, samhället eller ens vänner kan tänkas kräva av en. Enligt mitt sätt att se, är detta sätt att använda ordet identitet helt absurt och är en av orsakerna till den tidstypiska sjukdomen ”utbrändhet”.

Den här Resan inåt som jag inbjuder dig läsare till, är bland annat tänkt som en motståndsrörelse mot ovanstående vansinniga sätt att resonera. Visst är vi människor förvånansvärt flexibla. Det vill säga så länge som vi ägnar oss sådant som känns bra för oss. Men det finns en gräns för vår flexibilitet. Det måste vi bli uppmärksamma på.

Jag vill visa på att identitet är något lika personligt som vårt fingeravtryck. Och att det vi sysslar med ute i världen inte är att byta identitet utan att gå in och ut ur olika roller.
Mer om detta oerhört viktiga kommer jag in på när vi nått skikt 3: Vårt ursprungliga jag.

Tillbaka till Innehåll. Framåt till skikt 2.