Det hade kommit mer snö där ute än hemma. Kliaryds ladugård avtecknade sig mörkt rödgrå, nästan svart, mot den distäckta snön. Snön som fallit på grusvägen skiftade i beige och grå nyanser. Små, spetsiga flingor fnykte i luften och stack mig i ansiktet. Genom det magra snötäcket stack beige grässtrån och svart-bruna frökappslar upp, som kärvar på pinnar. Skogen var tyst. Inga djur syntes ute, förutom fåglarna som flög upp när de skrämdes av den ensamma vandraren. En bit från Nisse på torpet hördes skrina. De ekade i vinterns vakuum. Bars fram av den kyliga luften. När jag hunnit en bit upp för backen såg jag hur de två hästarna kom travande fram mot vägen. Jag stannade upp och såg hur de banade sin väg genom snömodden mot taggtrådens rand som uteslöt dem från friheten. Först kom den bruna. Det var ingen vanlig brun nyans utan en ljus brun, som kolasnören. Karamellfärgad. Efter kom den vit-grå, lite spräckliga. Mer försiktig, men nyfiken. Min hand undersöktes av mulen. Värmdes av andedräkten. Kittlades av det fina skägget. En blöt, långhårig päls, rustad att klara kylan som vintern spridit ut över markerna. Den andra mulen, samma procedur. Den andra pälsen med kortare hår, men lika blöt. Tysta och stilla stod de när jag gick. Vakade vid taggtråden. Väntade på att vandraren skulle omslutas av skogen.