Sedan jag gick upp idag har jag bara haft tankar. Tankar som rört det jag i min strävan försöker undvika. Tankar på det som är förbjudet. Förbjudet och frestande. Det började inte ens från den stund jag slog upp mina ögon och vaknade från nattens vila. Det följde med mig från nattens dröm in i dagens verklighet. Vaknade och fann en lust efter mat. En naturlig upplevelse. Frukost är dagens första stopp utefter vägen mot nästa natt. Fåfängt försök till vila på maten. Oro som drev mig ur sängens mjukhet in i duschens strålar.

Oro, rastlöshet som inte leder någon vart. Vad skall jag göra? Jag bäddar, klär mig och blir sittande. Kanske måla, men handen är inte stadig och blicken kan inte se mer än det som tankarna vill. Tar en bok, läser några sidor, sneglar på klockan och ser att än är det länge till lunch. Läser några sidor till. Tänker att om jag tar min efterrättsglass som förmiddagsfika kanske tankarna klarnar och lusten dämpas. Stillar begäret för stunden.

Väljer en CD. Beethovens femma. Lyssnar till tonerna. Hör hur de dränks av ljudet som väller fram från tankarna. Överallt är de. Tar boken igen. Läser. Ett kapitel känns som en evighet. Låt det bli lunch! Ger upp och beslutar att låta lunchen inträffa en halvtimma för tidigt idag. Klarar inte laga mat. Vågar inte chansa på annat än fil och flingor. Och kaffe. En stor mugg kaffe. För att fylla ut och döva. En lunch som är över på en liten stund.

Ser ut. Sommarens himmel som vanligt täckt av en gråtung jämn hinna. En hinna över vilken vattnet verkar ligga och avvakta. Avvakta rätt sekund för att sippra genom och väta jorden. Gråtungt och trist. Molnhinnan har ringlat sig runt mitt hjärta. Åskkvav och hotande.

Chopins pianokonsert nummer två smeker sin väg fram genom luften för att träffa mina trumhinnor och locka till njutning eller gråt. Drar för min persienn. Orkar inte med himlen utanför.

Kan knappt andas av hettan i lägenheten och oron tankarna skapar. Tankar som blir till imaginära upplevelser av min kropp. Känner hur magen läggs i veck där jag sitter och knapprar på min dator. Veck som hettar som piskrapp i min själ. Dubbelhakan som börjar växa. Grotesk och förhatlig.

Saknar tårarna. De förlösande tårarna som ger uttryck för all sorg och hopplöshet som finns där bakom lugnets rökridå. Är trött på den ständiga kampen mellan lugn och känslor. Vill få visa att inte allt är så bra. Att inte allt är så lätt. Vill få skrika och gråta att jag både vill och inte vill. Vill få tröst och närhet, men det finns ingen här. Kapslar in mina känslor. Som så ofta förr. Kapslar in och lagrar. Tills fördämningarna brister.