Sitter här i min ensamhet. Fredagskväll, det är det det är. Kan inte hjälpa att jag som så många gånger förr tänker "Livet, var det inte mer?". Jag har flytt spänningar, oro och stress. En öl och ett glas rom är tillräckligt för mig. Varför blir det så här? Varför behöver vi människor fly från tillvaron lite då och då? En del flyr med flaskan, en del med jobb. Inget är rätt och inget är fel. Jag har flytt, så länge jag kan minnas. Passar inte i världen. Är inte som alla andra, eller kanske är det det jag är? Kanske att jag ser livets galenskap och inte vill dras in i det lustiga skådespelet som kallas mänsklighetens livsprocess? Vad det än är så sitter jag här och tänker på tider som varit och tider som komma skall. Mycket har hänt. En hel del mindre trevligt, men ändå skulle jag inte vilja vara utan de erfarenheter jag fått. Jag har sett en hel del i mitt tjugofemåriga liv. Jag har känt en hel del känslor. Känslor som brunnit som eld inom mig. Jag vill likna mitt inre som en brunn. En gammal, hederlig vattenbrunn. Oändligt djup och fruktansvärt mörk. Jag har varit i den. Långt ner mot botten, den botten som inte finns. Jag har klättrat uppför de fuktigt, slippriga väggarna. Jag hivade mig upp över kanten, försökte rusa bort från brunnen av rädsla att falla tillbaka ner i djupet. Men brunnens makt är stor. Jag drogs tillbaka mot den. Nu står jag och tittar ner. För rädd att kliva tillbaka ner och för rädd att vända helt om. Brunnen var min styrka, min trygghet. Brunnen var min vän. Jag behöver min brunn att ösa ur. Det måste funnits någon mening. Det bara MÅSTE funnits någon mening. Min brunn har ett namn. De kallar den anorexia nervosa.