Jag sitter på min trapp och röker dagens sista cigarett. Tobaksröken slingrar sig upp mot septembernattens mörka himmel. En himmel så mörk, men ändå full av ljus. Stjärnorna gnistrar. De varskor om termometerns fallande kvicksilver.

Hösten. Dess soliga dagar med hög luft och blå himmel. Dagar då man kan andas. Dagar då promenader gör sig som bäst. Dessa dagar sörjs inte sommaren som gått. Den minns och tackas för. När trädens kronor sprakar av eldens färger, vem kan då förneka naturens storslagenhet?

Min trapp lyses upp av utelampans sken. Jag ser mig om i dunklet. Jag ser regndroppar som faller från taket. De faller mot marken som börjat täckas av gulnade löv. Idag har inte hösten bjudit på en av sina soliga dagar. Vinden har slitit i träden. Löv har slungats ut i luften och virvlande intagit sin plats på den regnvåta marken.

Hösten. Dess regniga, ruggiga dagar. Dagar då den råa kylan tränger in i kropp och själ. Dagar då tända ljus och varma drycker lämpar sig. Dessa dagar är sorgens dagar. Vi sörjer sommaren som gått. Dessa dagar är längtans dagar. Längtan efter ljusets tider. De tider som kommer med advent.

Hösten - förhoppningens tid. Allting blir bättre - någon gång.

Jag söker ljuset. Jag längtar ljuset. Med ljuset kommer stillhet. Med ljuset kommer frid.

Hösten - Du behagliga tid.