Tunga vita flingor singlar sakta ner från skyn. Jag följer deras färd med blicken och väntar mig nästan att få se varje snöflinga borra sig in i det decimeterhöga snötäcket. Snö! En befrielse från mörkret som rått. Mörkret, kanske var det Fenrisulven som slukat solen.

Husen blickar tyst ner på mig där jag vandrar ensam fram i natten. Det är förvandlingen jag inte vill missa. Förvandlingen då världen sveps in i vitt. Ett lager av vitt som isolerar och lyser upp.

Så tyst! Allt är tyst i vinternatten. Det enda ljud som hörs är knarrandet från mina skor. Jag försöker sjunga för mig själv, men tystnade är all för stor. Jag nöjer mig med att le. Husen ser på mig, ler mot mig. De suckar nöjt när deras tak täcks av snö och vinterklädseln fullbordas. Snöandet tilltar, men jag fortsätter vandra. Jag har världen för mig själv här i natten. Ingen att dela den med. Världen är min.

Jag vänder mig om och studerar mina fotspår i snön. Det är något visst med fotsprå i snö. Tomtar! De får mig att tänka på tomtar. Jag ser mig nyfiket omkring. Skulle tomtar finnas här? Eller finns de bara i skogen? Jag ser frågande på husen som nickar bifall. Visst finns de här, och i skogen. De finns överallt. Jag skrattar lätt och stryker mitt hår ur ansiktet. Jag följer mina spår tillbaka en bit och tar sedan in på en sidoväg. Höljet av snö värmer, befriar. Snön fortsätter falla. Natten igenom faller den. Snö! Jag vet hur det är, att ha en känsla av snö.