Ljudet av sång träffade honom. Ljudet av sång mitt där inne i den lummiga skogen. Ett ljud så underbart. Ett ljud som av hundratals sjungande älvor. Han såg sig om bland träden. Solens arla strålar bröt mörkret och kastade skuggor vida kring. Han hade aldrig fruktat mörkret och skulle aldrig så göra, men  sången som nådde honom fyllde honom med en förundran så stark att han plötsligt fann sig själv med att välkomna morgonen. Varifrån kom denna sång?

Han lade huvudet på sned och började sedan vandra i riktning mot ljudet. Skogen slöt sig kring honom. Han fick slå sig fram genom snår och axelhöga buskar. Skogen verkade tävla mot honom om att komma fram först. Buskar och träd lutade sig förnöjsamt mot ljudet. De långa grenarna strävade framåt för att få så stor del som möjligt av det klingande ljudet. Djur stannade upp, lyssnade och letade sig försiktigt fram åt samma håll som han själv utan att reagera på hans närvaro. Som förtrollad rörde han sig fram genom vegetationen. Där glesnade träden! En glänta skymtade fram. Som vatten, porlande från en springkälla, spred sig ljudet av en sjungande kvinnoröst ut från gläntan. Gryningens ljus bar honom de sista oändligt långa metrarna fram. Bakom ett träd stannade han och kikade från sitt gömställe in i gläntan.

Hon rörde sig i mjuka rörelser. Hon nästan svävade fram över gräsets tuvor. Hon sjöng. Det var en underlig melodi, magisk på något vis. Hon rörde sig fram och tillbaka. Armarna fördes i gungande, vågliknande rörelser genom luften. Hennes händer. De långa smala fingrarna smekte himmelen. Morgonrodnaden färgade hennes långa, mörka hår till blänkande koppar. Håret böljade som fisknät för vinden. De stora ögonen såg rakt ut i intet. De såg något som inte fanns där i den jordliga världen. Hennes vita dräkt lindade sig runt hennes kropp. Hon omfamnades av det tunna tyget. En känsla av övernaturlighet flödade i gläntan och pulserade ut till skogens alla delar. Träden glödde i soluppgångens färger.

Hans händer tog ett stadigare tag om trädgrenen. Han kippade efter andan. Vem var hon? Han önskade att han kunde dra sig bort från gläntan, bort ur skogen. En trollkvinna! En häxa! Orden ekade genom hans hjärna, men hans kropp vägrade lyda förståndets varningar. Så många gånger hade han hört berättas om skogens trollkvinnor som förtrollar och sedan aldrig släpper sitt grepp. Men Gud! Hur underbart var det inte att stå där och låta sången och kvinnan strömma in i sitt blod och spridas i kroppen som vin. Förundrad kände han något vått snudda sin mun. Tårar! Tårar droppade ner från hans kinder. Han var förlorad. Aldrig någonsin hade hans känslor vidrörts så starkt. Han skälvde till då en vind kylde hans nakna rygg.

Hon kände hans blickar, hur de följde henne fram över den daggvåta marken. Han stod tryckt intill en björk och iakttog henne med ohöljd beundran. Hans händer kramade hårt en gren. Den bara överkroppen var djupt färgad av solen. Hans bröstkorg höjdes och sänktes i djupa andhämtningar. De slitan byxorna avslöjade hans kamp mot skogen. Här och var sipprade blod fram ur revor i tyget. Över ena axeln hängde en pilbåge vars storlek fått en vekare man att falla. En jägare var han. Det korta ljusa håret krusades av vinden. Den stålgrå blicken stormade våldsamt. Skogen omgav honom, hörde samman med honom.

Solens strålar träffade honom med oerhörd kraft i ögonen. Förblindad slog han händerna för ansiktet. När han åter var i stånd att se var hon borta. Borta som om hon aldrig varit där.