Jag sitter vid mitt fönster och ser ner på gatan. Höstdiset sveper in kvällen i sin dystra tystnad. En gammal man tar sig långsamt fram med sin käpp. Hans långa slitna rock gömmer hans kropp, han blir till en oformlig fläck i den allt dunklare kvällen. I hans hållning syns den tröttsamma ensamheten, varje steg blir till en evighet. Det finns ingen som väntar, ingen som älskar och bryr sej om. Han stannar en stund, pustar ut och drar rocken tätare kring sej. Kölden slår mot hans ansikte, drar nästan med sej hans slitna keps. Jag ser ansiktet framför mej i fantasin. Han ser sorgsen och sliten ut.

Jag tänker på mej själv, som sitter vid mitt fönster. Jag blir till ett föremål i min tomma lägenhet. Min plats här på jorden är vid fönstret, fönstret är min kontakt med världen. Jag kan öppna, släppa in lite liv, lite skratt. Jag stänger det och sluter mej själv. Jag trivs med tystnaden, men den blir till ett hot. Hotet att förbli ensam, fast med mej själv. Mina tankar fylls av mej själv, av min sorg. Jag vill sälja min ensamhet, men det är ingen som når mej. Ensamhet, det har blivit en skam. Folk har sagt att det syns i mina ögon, de glittrar inte mer. Hjälper det mej? Ett par ord; ryck upp dej! Jag tvivlar på det.

Jag hör tystnaden, den omsluter mej. Jag känner den råa luften och dimman. Det blir till en värld utan gränser, inget liv, inget hopp. Jag kan öppna mitt fönster, hoppa och slå mej. Men, till vilken nytta? Det är ingen som ser mej.

Jag tvivlar på livet, på mej själv. Jag gråter, det stör min tystnad. Jag förlorade allt när jag ville finna mej själv. Nu har jag inget mer. Allt stämmer för en sista kväll. "Det var kvällen när diset blev till dimma. Det var då som världen rasade samman." Jag går till min säng, sväljer tablett efter tablett. Kölden har trängt in i mej, jag lägger mej ner och somnar.