Önskar att du hade varit här. Att vi fått dela dagarna tillsammans. På vägen ut stannar jag för korna som bonden föser över vägen. En pittoresk sommarbild. En lantlig idyll. Bonden som bredbent står med ryggen mot mig, liksom bildande en levande barrikad, en skyddsmur åt sina kor. Kornas sakta lunkande. Ett graciöst rörelsemönster där muskler speglar under brun hud som glänser i solen. Pojken, säkert bondens son, går efter korna och föser dem framför sig från den ena sidan av vägen till den andra. Så är alla över. Några stannar för att beta så fort de hunnit över vägen, men blir fösta framåt igen då de har en bit kvar att lunka innan de når nästa betesmark. Du hade gillat den synen.

När jag stiger ur bilen hör jag tystnaden. Den tystnad som kännetecknar landet. Drillande fågelsång, det dova surret från humlorna som sävligt förflyttar sig mellan rödklöver som kantar vägen där jag står, brisen från en sommarhimlen som söker sig ner mot marken och sipprar fram mellan trädens gröna lövverk. Jag tar ett djupt andetag och drar in sommaren i mina lungor, tänker att jag aldrig vill andas någon annan luft än luften här ute. Vi skulle känt oss starka och friska tillsammans här ute.

Går en vända i skogen efter lunchen jag snabbt värmt till i micron. Känslan av sommaren mot min hud. Min kropp känns aldrig så underbar som när solen och vinden smeker min hud. Värmen från solen studsar upp mot mina bara ben från den dammiga grusvägen. Solens strålar tar vinden till hjälp för att leta sig in under shortsben och tröjslut. Jag låter mina armar höja sig för att dra tröjan över huvudet och låta solen smeka min mage. Vinden viskar kärleksfulla ord i mina öron. Jag erfar en känsla av fullkomlighet. Den fullkomliga människan där gränserna bryts och sinnet sträcks ut att njuta utanför kroppen. Skulle vi kunnat dela denna känsla, eller är den allt för intim?

Sitter vid kanten av sjön. Ser solens reflexer i vattnets krusiga yta. Känner med hela min kropp hur vågorna kommer och går trots att inga vågor finns att se. Hör hur vattnet ändå kluckar mot plastbåten som ligger halvt uppdragen på land för att inte slita på det magra rep som förtöjer den vid en gren. Blundar och tänker på delfiner. Delfiner som hoppar. Symboler för perfektion och smidighet. En smidighet vi inte har, men önskar att vi hade.

I skymningen sitter jag ensam på verandan. Snurrar mitt glas med iskall Martini. Läppjar på drycken och begrundar det faktum att just ensamheten lockar mig hit. Här finns inga krav och ingen som betraktar mig. Här kan jag låta mitt medvetande flyta fritt. Ändå, jag skulle vilja dela detta med dig. Dela daggen som vilar på gräset efter natten, ljudet av vind som sveper fram genom gräset och viskar våra namn. Dela tystnaden som finns där bakom alla ljud. Dela stillheten som famnar. Tillsammans, utan ord i onödan, skulle vi dela detta liv.

Jag vill spara alla minnen. Måla sommarbilder med ord. Till dig att ta fram en kulen dag då vemod tränger på. Men ord är inte nog att ge allt det jag vill ge. Att beskriva allt det jag upplever i min värld. Beskriva så du känner sommaren mot din hud, få doften av nyslaget hö att fylla din näsa, låta gyllene glitterkaskader av ljus som silas genom gröna lövverk träffa dina näthinnor, få din mun att känna smak av blåbär i iskall fil, låta tystnaden nå dina öron. Mina ord är inte nog.