Aron Jerndahl

- Möklintasonen som blev lantarbetets konstnär

av Lennart Parknäs

Artikel ur katalogen
till utställningen
på Gammelgården i Möklinta
den 8 - 14 juli 2001.

Aron Jerndahl hade . Han hade en religiös vördnad för livet och det skapade. Han var vegetarian, sov för öppet fönster och ägnade sina sista år åt sin stora trädgård, anlägger blomterasseringar och ett stenparti där flera av hans skulpturer var uppställda. "Pappa hade en känsla för jorden och allt som växer" säger sonen Matts i en intervju 1987 och fortsätter: "Pappa hade mycket idéer om världsalltet. Han fantiserade ofta om nebulosor och andra himlakroppar ute i rymden. Och den sista tavla han målade hade just himlakroppar som motiv."

Aron Jerndahl tycks ha nått långt i sitt filosofiska tänkande och i sin andliga utveckling. I det avseendet synes han ha varit långt före sin tid och blir därför än aktuellare för oss människor på 2000-talet

Den svenska bondens
och det svenska lantbrukets skildrare

Aron Jerndahl blev den svenska bondens och det svenska lantbrukets store skildrare. Med få undantag har han hämtat sina motiv från bönders liv och lantarbetets vardag. Hör bara dessa titlar: Slåtter, Lantarbetare, Flicka med vanna, Obruten mark, Lantman, Gumma som bär en kruka, Stenbäraren. Även de som ha namn efter en situation har denna anknytning till bondens liv och gärning: Vårt dagliga bröd, Vid rågången, Det lider mot skymning.

Cecilia Bååth-Holmberg skriver år 1908 om Aron Jerndahl så här :

"Han hade förvisso icke svikit sin bygd eller sina fäders yrke. Han älskade det som förr och som än idag. För honom är arbetet på fältet skönt och stort; en lantman, som sysslar med gräs och växter, med det organiska livets milda krafter, är en lycklig man. Arbetet att tvinga jordens krafter att giva bröd åt mäJerndahl och hans konst är den inre frid, som vilar över hans verk och också över hans liv. Människorna är ofta djupt försjunkna i sig själva eller i det arbete, som sysselsätter dem. Det finns en meditativ ro och innerlighet i hans verk, som måste kom-ma från en stark egen integritet och själskontakt. Det omvittnas också av människor, som kände honom. "Det är hans kärlek till livet, den tacksamma och strålande livsglädjen, som gör det så intressant att möta den-ne för vänskap så öppna hedersman", säger Harald Billman efter ett möte med Aron 1927. Hans nya ateljé är stor och rymlig som en kyrka, all inredning gjorde Aron själv och där levde han - mestadels ensam, en konstnärseremit. Han hade en religiös vördnad för livet och det skapade. Han var vegetarian, sov för öppet fönster och ägnade sina sista år åt sin stora trädgård, anlägger blomterasseringar och ett stenparti där flera av hans skulpturer var uppställda. "Pappa hade en känsla för jorden och allt som växer" säger sonen Matts i en intervju 1987 och fortsätter: "Pappa hade mycket idéer om världsalltet. Han fantiserade ofta om nebulosor och andra himlakroppar ute i rymden. Och den sista tavla han målade hade just himlakroppar som motiv."

Aron Jerndahl tycks ha nått långt i sitt filosofiska tänkande och i sin andliga utveckling. I det avseendet synes han ha varit långt före sin tid och blir därför än aktuellare för oss människor på 2000-talet

Den svenska bondens
och det svenska lantbrukets skildrare

Aron Jerndahl blev den svenska bondens och det svenska lantbrukets store skildrare. Med få undantag har han hämtat sina motiv från bönders liv och lantarbetets vardag. Hör bara dessa titlar: Slåtter, Lantarbetare, Flicka med vanna, Obruten mark, Lantman, Gumma som bär en kruka, Stenbäraren. Även de som ha namn efter en situation har denna anknytning till bondens liv och gärning: Vårt dagliga bröd, Vid rågången, Det lider mot skymning.

Cecilia Bååth-Holmberg skriver år 1908 om Aron Jerndahl så här :

"Han hade förvisso icke svikit sin bygd eller sina fäders yrke. Han älskade det som förr och som än idag. För honom är arbetet på fältet skönt och stort; en lantman, som sysslar med gräs och växter, med det organiska livets milda krafter, är en lycklig man. Arbetet att tvinga jordens krafter att giva bröd åt mäJerndahl och hans konst är den inre frid, som vilar över hans verk och också över hans liv. Människorna är ofta djupt försjunkna i sig själva eller i det arbete, som sysselsätter dem. Det finns en meditativ ro och innerlighet i hans verk, som måste kom-ma från en stark egen integritet och själskontakt. Det omvittnas också av människor, som kände honom. "Det är hans kärlek till livet, den tacksamma och strålande livsglädjen, som gör det så intressant att möta den-ne för vänskap så öppna hedersman", säger Harald Billman efter ett möte med Aron 1927. Hans nya ateljé är stor och rymlig som en kyrka, all inredning gjorde Aron själv och där levde han - mestadels ensam, en konstnärseremit. Han hade en religiös vördnad för livet och det skapade. Han var vegetarian, sov för öppet fönster och ägnade sina sista år åt sin stora trädgård, anlägger blomterasseringar och ett stenparti där flera av hans skulpturer var uppställda. "Pappa hade en känsla för jorden och allt som växer" säger sonen Matts i en intervju 1987 och fortsätter: "Pappa hade mycket idéer om världsalltet. Han fantiserade ofta om nebulosor och andra himlakroppar ute i rymden. Och den sista tavla han målade hade just himlakroppar som motiv."

Aron Jerndahl tycks ha nått långt i sitt filosofiska tänkande och i sin andliga utveckling. I det avseendet synes han ha varit långt före sin tid och blir därför än aktuellare för oss människor på 2000-talet

Den svenska bondens
och det svenska lantbrukets skildrare

Aron Jerndahl blev den svenska bondens och det svenska lantbrukets store skildrare. Med få undantag har han hämtat sina motiv från bönders liv och lantarbetets vardag. Hör bara dessa titlar: Slåtter, Lantarbetare, Flicka med vanna, Obruten mark, Lantman, Gumma som bär en kruka, Stenbäraren. Även de som ha namn efter en situation har denna anknytning till bondens liv och gärning: Vårt dagliga bröd, Vid rågången, Det lider mot skymning.

Cecilia Bååth-Holmberg skriver år 1908 om Aron Jerndahl så här :

"Han hade förvisso icke svikit sin bygd eller sina fäders yrke. Han älskade det som förr och som än idag. För honom är arbetet på fältet skönt och stort; en lantman, som sysslar med gräs och växter, med det organiska livets milda krafter, är en lycklig man. Arbetet att tvinga jordens krafter att giva bröd åt mäJerndahl och hans konst är den inre frid, som vilar över hans verk och också över hans liv. Människorna är ofta djupt försjunkna i sig själva eller i det arbete, som sysselsätter dem. Det finns en meditativ ro och innerlighet i hans verk, som måste kom-ma från en stark egen integritet och själskontakt. Det omvittnas också av människor, som kände honom. "Det är hans kärlek till livet, den tacksamma och strålande livsglädjen, som gör det så intressant att möta den-ne för vänskap så öppna hedersman", säger Harald Billman efter ett möte med Aron 1927. Hans nya ateljé är stor och rymlig som en kyrka, all inredning gjorde Aron själv och där levde han - mestadels ensam, en konstnärseremit. Han hade en religiös vördnad för livet och det skapade. Han var vegetarian, sov för öppet fönster och ägnade sina sista år åt sin stora trädgård, anlägger blomterasseringar och ett stenparti där flera av hans skulpturer var uppställda. "Pappa hade en känsla för jorden och allt som växer" säger sonen Matts i en intervju 1987 och fortsätter: "Pappa hade mycket idéer om världsalltet. Han fantiserade ofta om nebulosor och andra himlakroppar ute i rymden. Och den sista tavla han målade hade just himlakroppar som motiv."

Aron Jerndahl tycks ha nått långt i sitt filosofiska tänkande och i sin andliga utveckling. I det avseendet synes han ha varit långt före sin tid och blir därför än aktuellare för oss människor på 2000-talet

Den svenska bondens
och det svenska lantbrukets skildrare

Aron Jerndahl blev den svenska bondens och det svenska lantbrukets store skildrare. Med få undantag har han hämtat sina motiv från bönders liv och lantarbetets vardag. Hör bara dessa titlar: Slåtter, Lantarbetare, Flicka med vanna, Obruten mark, Lantman, Gumma som bär en kruka, Stenbäraren. Även de som ha namn efter en situation har denna anknytning till bondens liv och gärning: Vårt dagliga bröd, Vid rågången, Det lider mot skymning.

Cecilia Bååth-Holmberg skriver år 1908 om Aron Jerndahl så här :

"Han hade förvisso icke svikit sin bygd eller sina fäders yrke. Han älskade det som förr och som än idag. För honom är arbetet på fältet skönt och stort; en lantman, som sysslar med gräs och växter, med det organiska livets milda krafter, är en lycklig man. Arbetet att tvinga jordens krafter att giva bröd åt människors barn är för honom skönt. Ingen torde hittills som han ha tolkat detta i ädla skulpturverk. Han återger i varje sådant verk, stort eller litet, detta arbetes energi, verksamhet och kraft, men ock dess fridsälla vila, det sinneslugn det skänker, den välsignelse det bereder. Den svenske lantarbetaren har med ens, framförd med Jerndahls starka och kärleksfulla hand, vunnit en hög plats på det område, där han självskulle tro sig passa minst."

Och 80 år senare skriver Elisabeth Haitto om honom:

"De skulpturer och personskildringar som Aron Jerndahl skapade, präglas av social realism parad med ett stänk humor. I samklang med tidens anda intresserade han sig för det provinsiella, det folkliga och hans skildringar av landsbygdens folk, bönder i arbete och i vila, var något nytt inom svensk skulptur."

Vi har sagt att Aron Jerndahl var före sin tid. Det kan också uttryckas så att vi idag har kommit fram till det som han för hundra år sedan stod för. Vad allt fler upptäckt är att vi behöver landsbygdens folk, människor som hjälper "jordens krafter att ge bröd åt människors barn". Att det arbetet är skönt. Att vi beundrar detta "arbetes energi, verksamhet och kraft". Och till och med våra storstadsbor har upptäckt detta arbetes "fridsälla vila, det sinneslugn det skänker, den välsignelse det bereder".

På det viset har Aron Jerndahl - Möklintasonen - blivit det svenska lantarbetets konstnär.