En konst- och litteraturhistorisk sensation
på utställningen om Aron Jerndahl på Möklinta Gammelgård

 

Aron Jerndahl har gjort en förtjusande liten statyett Jag reder mig nog. En bondflicka knyter sin schalett med spotsk min.

Det märkliga med den är att inte mindre än två svenska författare har skrivit var sin dikt om den lilla flickan.

Anders Österling - under lång tid Svenska Akademiens ständige sekreterare - hade ett exemplar av Jag reder mig nog på sitt skrivbord. Han skrev en dikt om henne. Den är inte publicerad någonstans. Österlings handskrivna manuskript till dikten har just återfunnits och visas i uppförstorad kopia på utställningen i Möklinta. Detta är något av en konsthistorisk sensation och det är en fjäder i hatten för Möklinta att kunna visa denna för första gången.

EN STATYETT

Till Aron Jerndahl

 

Du lilla kvinna som rätar rygg

och knyter din duk under hakan fast

där mitt på åkern du dröjer trygg

och tar dig några minuters rast ---

i brons du står framför mig nu:

"nog reder jag mig", så säger du.

 

Du bär ej fägring i bruk och hull

men huvudet högt och pannan klar

och den magra gestalten av livsmod full.

Du är som gåve du just ett svar,

ett svar på tyngande mödors hot

och trotsigt redo att ta emot.

 

Du lilla hjälte i arbetsdräkt

som möter så frankt all världens blick,

jag ville vara med dig i släkt

och äga ditt starka, raka skick

med huvudet högt, med pannan käck,

och viljan härdig och utan fläck.

 

Jag ser på dig som en syster min

och smeker din bronskalla, unga gestalt.

Din bild vill jag bränna i hågen in

och vända ditt trotsiga mod mot allt.

Vill säga med dig i våndans dag:

" nog reda väl vi oss, du och jag".

Anders Österling

 

Den andra dikten heter Bordskamraten och är skriven av författaren Gustaf Ullman.

BORDSKAMRATEN

 

I nattens stillhet jag betraktar

en liten statyett som står

framför mig på mitt bord och vaktar

min arbetsfrid sen tjugo år -

ett minne från min ungdoms vår.

 

Det är ej någon skön gudinna

i brons min kära statyett, -

en lantligt enkel arbetskvinna

som stadigt knyter sin schalett

och småler trotsigt rätt och slätt.

 

Den lilla käcka bronsfiguren

har tiden spårlöst gått förbi.

Men fastän jag ej haft den turen

vid arbetsbordet enas vi

av samma tysta trolleri. -

 

Den modiga och stolta lära

hon skänkte mig i unga år

i ensamheten än mig når

och hjälper mig att bördan bära

på trots mot allt -- hur än det går!

 

Gustaf Ullman