God diagnostik är en förutsättning för god tandvård

De diagnostiska hörnpelarna bestar av:

Anamnes, kliniskt undersökning, mikrobiologiska tester och röntgenundersökning.

En stor del av den sjukliga förändringen som kan finnas i tänder och deras omgivande vävnader kan inte upptäckas enbart med ögats hjälp. Därför måste olika diagnostiska hjälpmedel användas. Av dem är röntgenundersökningen ett av de viktigaste.

För att en röntgenundersökning skall kunna bidra till god diagnostik, och därmed lägga grunden till en god vård, måste höga krav ställas på dess tekniska genomförande. En viktigt målsättning inom röntgendiagnostiken är att all nödvändig information skall erhållas med minsta möjliga stråldos. Stråldosen kan lätt bli onödigt stora om inte olika dosbesparande åtgärder vidtages. Stor diagnostisk nytta och låga stråldoser erhålls när röntgenundersökningen genomförs på ett tekniskt fulländat sätt. PERIO RAY ger bästa förutsättningar för detta.

Diagnostikens viktigaste uppgift är att med dess hjälp kunna välja den behandlingsmetod som på sikt har den bästa förutsättningen att lyckas. För många sjukdomar i tänderna och deras omgivande vävnader har röntgenundersökningen en avgörande betydelse för behandlingsvalet. Röntgenundersökningen har även en stor betydelse för kontrollen av behandlingsresultatet och kan ses som ett led i en förebyggande tandvård av karies och parodontit.

Bristande kvalitet i röntgenundersökningens utförande kan allvarligt äventyra diagnostikens möjligheter och kan även resultera i onödig stråldos för patienten. Med rätt val av hjälpmedel, röntgenteknik och utrustning minimeras risken för onödig stråldos.

Det tidiga approximalkariesangreppet är svårt att kliniskt diagnosticera, då direktsyn saknas och då angreppet är svåråtkomligt vid sondering. En röntgenundersökning med stående bite wing är det viktigaste hjälpmedlet vid diagnostik av approximalkaries. Genom tidig diagnostik, regelmässig uppföljning och profylaktiska åtgärder kan fyllningsterapi undvikas.

Den marginala benkantens utseende och läge i röntgenbilden påverkas inte bara av anatomin utan även av projektionsriktningen. För att erhålla en så bra bild som möjligt av den marginala benkanten bör projektionen vara vinkelrätt mot tandens längdaxel. Inom käkarnas sidopartier erhålls den bästa projektionen med vertikal bitewingsteknik. Om anamnes och den kliniska undersökningen visar att en parodontit kan föreligga bör bitewingteknik med vertikalt placerad film användas.

En noggrann filmplacering med hjälp av filmhållare med riktmedel och en standardiserad vertikal invinkling ger likartad projektion även om lång tid förlöper mellan bildtagningarna.

En modell för god diagnostisk uppföljning med hjälp av bitewingundersökning är