|
- en apokalyptisk fotbollssåpa Av: Johnny Larsson
Del 5: "Bortamatch" På andra sidan viken hänger maj-månen ovanför grantopparna. Det dröjer ännu några dygn innan skivans rundning antar sin mest fulländade form, men ändå räcker dess lyskraft mer än väl till för att lysa upp vikens blåsvarta krusiga yta. Det var länge sedan klockan passerade tolvslaget men Jerken känner ingen längtan till sängen. Strandkantens melankoliska kluckande färgar hans tankebanor och han brottas med bluesiga funderingar. Sittande på sin speciella invanda välslipade favoritsten följer han månglittrets bana tills den tynar bort och uppslukas av havsbandets möte med horisonten. Sören Elkjaers bekännelse ligger och sprattlar som en halvdöd mört i hans mage. Ensamheten är iskall med vassa hörn och giftig doft. Jag är allt en pinsam djävla looser, slår han fast för fyrtiofjärde gången, och för fyratusenfyrahundrafyrtiofjärde gången rannsakar han det livsavgörande vägval som en gång fick honom att följa fotbollens väg genom livet. Han vill så innerligt gärna finna ett stråk av ånger; han söker förtvivlat efter en snuttefilt len av självömkan, men som så många gånger förr finner Jerken inga förlorade möjligheter att sörja över. Konsten att tycka synd om sig själv har han aldrig lärt sig, och det lider han av. Min torra positivistiska saklighet är min stora olycka, funderar han och blir nästan förbannad när han kommer på sig med att "analysera" i stället för att hänge sig åt läkande sorgearbete. Det är inte konstigt att jag är en ensam djävel, muttrar han tyst och smeker symboliskt sin sten, det är ju för faan mitt eget val.  På vägen hem från sjukhuset hade de suttit tysta mest hela tiden. David hade tagit hand om ratten även på hemvägen, och när de parkerat hade han gäspat och med trötta förarögon släpat sig direkt i säng. Jerken däremot insåg att hans natt skulle bli lång och rent automatiskt styrt sina steg ner mot stranden. Det hade börjat ljusna ute vid havsbandet innan Jerken kommit sig för att gå och lägga sig, och när han nu sent om sider lyckas kravla sig ur sängen beslutar han sig för att börja dagen med en stadig lunch. Maten var som vanligt mycket god, men av ren lathet avstår Jerken från sin obligatoriska andra portion. När han kommer upp till sitt arbetsrum stänger han för ovanlighetens skull dörren och med kaffemuggen bredvid sig lutar han sig bakåt i stolen och fokuserar sina tankar på morgondagens match. Framför Jerken ligger pappret med spelartruppen. Det är faxet som han skickade iväg till Ajax kansli i morse. Spelare, ledare, tröjnummer, licensnummer; allt är sammanpressat och bildar en massiv fyrkant mitt på papperet. För att bringa lite ordning på sina tankar ställer han upp startelvan på ett nytt blankt papper. När det gäller förberedelserna inför match är han mycket noggrann - på gränsen till pedantisk - och som vanligt går han igenom spelarna, en efter en, och friskar upp sin minnesbild av deras svagheter, starka sidor, allmänna personlighet och specifika egenheter. Under den sista genomgången, innan de springer ut inför avspark, ägnar han alltid mest tid åt individuella direktiv, och då är det ett måste att hans bild av varje spelare är uppdaterad, strukturerad och klar.  Bänk: Mv: Bror Gurrasson (S), försvarare: Fred Munk (S), mf: Steffen Borgström (N) och Jan Erik Nilsen (N), fw: Lars Larsen (N) och Erik Olofsen (Dk) När det gäller den något flegmatiske Johan i målet är det alltid på sin plats med lite extra upp-peppning och en påminnelse om att han inte får glömma sig och bli stående inne på linjen. Han är annars i det närmaste självgående. Detsamma gäller för trebackslinjen. De är så pass samspelta och känner varandra så bra att de tar ansvar för varandra. Mest tid och kraft går det åt för att preparera de fem på mittfältet. Oavsett vilka som spelar för dagen har Jerken alltid en känsla av att han borde ha hunnit ägna dom mer tid. Löpvägar, ansvarsområden och utgångspositioner bildar ett finmaskigt nät som ständigt behöver ses över, korrigeras och förklaras. Det är också just det dynamiska och flexibla mittfältsspelet som lagt grunden till Vultures framgångar. Oavsett hur motståndarlagen formerar sig och försöker hitta på motdrag är mittfältets grundorganisation så okomplicerad och flexibel att Jerken sällan eller aldrig behöver disponera om laget. Däremot finns det alltid detaljer som hela tiden kan slipas till och förbättras. Sina forwards behandlar dock Jerken med största försiktighet. Inför övriga spelare kan han ibland vara både hård, högljudd och diktatorisk, vilket är något som han noggrant undviker när han vänder sig till utpräglade toppforwards. För sina kollegor brukar han ofta och gärna påpeka att: "Forwards är sköra och känsliga instrument och bör också behandlas som sådana. Dessa primadonnor ska alltid få maximal uppmuntran, deras lekfullhet och spelglädje får inte hämmas av detaljerade direktiv och som tränare får vi aldrig säga eller göra något som kan riskera att nagga deras självförtroende i kanten. Det är okey att försiktigt påminna dom om att de tjänar på att arbeta tillsammans, och att det också gäller för deras defensiva arbete, men inte mer."  Efter två timmars meditation ögnar Jerken igenom sina minnesanteckningar och stryker under orden koncentration och fokusering. Han är lite orolig för att de senaste dygnens incidenter ska störa spelarnas uppladdning och bestämmer sig för att lägga lite extra tid på att försöka motverka detta. Då öppnas plötsligt dörren och in kliver Sigge med en osedvanligt gladlynt uppsyn. - Du, jag tänkte bara rapportera att det funkade faktiskt! Jerken, som ilsknat till, beslutar sig för att inte låta Sigge komma undan och spänner blicken i honom: - Men knacka, det fungerar inte tydligen. Hur faan kan du bara klampa in så där? Sigges nöjda anlete tappar nu sin lyster. Han flackar med blicken och kommer sig inte för att svara. Jerken tar ett djupt andetag, tänker att Sigge är Sigge, och försöker en gång till: - Okey, nu skiter vi i det. Vad var det du ville? - Mnjaa, jag tänkte bara att du var intresserad av hur det gick med experimentet? Jerken anstränger sig för att inte se oförstående ut. - Jaa…? - Det gick jättebra! Jerken kan inte för sitt liv komma på vad det är som gått så jättebra, men han har ingen lust att erkänna det. Sigge tycker ju tydligen att det är viktigt…så han besluter sig för att hålla masken: - Hur jättebra då? Sigge lyser av entusiasm och vandrar otåligt fram och tillbaka i rummet. - Jo - ska jag ta det från början? - det gör jag. Jo, jag gick länge och funderade på hur jag skulle bära mig åt, men när jag satte igång så funkade det direkt. Janne och Mika är ju flockens ledare så jag beslöt mig för att koncentrera mig på dom. Och… Nu faller poletten ner för Jerken. Sigge har alltså lyckats med att dressera flocken till att flyga till Vulture Ground. Inte för att de i dagsläget led någon brist på uppmärksamhet i media, men det skulle med all sannolikhet bli användbart i framtiden. Helt klart! Han hade under de senaste dagarnas uppståndelse helt glömt bort Sigges projekt. Jerken låter Sigge prata av sig den värsta entusiasmen och när han börjar mattas bryter Jerken in och meddelar att: - Du Sigge. Det låter som om det här skulle kunna fungera. Vi prövar nästa helg när vi spelar hemma mot Sporting. Okey?  Stämningen i omklädningsrummet känns något tätare än vanligt. David och de elva som ska spela från start är just inkomna efter uppvärmningen och härifrån tar nu Jerken över ledaransvaret. När alla har satt sig tar han till orda: - Kamp! Kamp och koncentration är dagens nyckelord. Våra motståndare är tekniskt och taktiskt jämbördiga med oss, men fysiskt är vi ett strå vassare. Och det ska vi också uttnyttja. Idag går vi till lite tuffare än vanligt i närkamperna, vi kliver upp och stör deras uppspel redan mitt på deras planhalva och så tar vi våra avgörande pass lite tidigare och går lite mer på chans än vad vi brukar. Varför? Varför ska vi frångå vårt grundspel just idag? Våra motståndare är mycket väl medvetna om att vi haft det lite stökigt i veckan och förväntar sig snarare att vi ska rulla boll och om möjligt spela mer vårdat än vanligt, allt för att motverka bus-stämpeln som media satt på oss. Vi vill alltså överraska våra motståndare lite. Att huvudorsaken är att ett rakare och mer fysiskt spel gör det lättare att hålla koncentrationen nu när det varit turbulens runt laget, vill Jerken inte ta upp. Man ska inte väcka den björn som sover, hade han påpekat för David då de kommit överens om att inte prata om den gångna veckans tråkigheter. - Vad innebär då detta i praktiken? För dig Johan medför det att du väljer snabb och lång utspark betydligt oftare än vanligt. Det för med sig att vi lyfter laget snabbare när vi erövrat boll och att Anders och Olav höjer sin beredskap för att chansa i djupled på nickskarv, främst då från Juno och Matti. Nu är ju ni två inga nickspecialister direkt men även om ni inte alltid vinner duellerna så måste ni ändå gå dit. Och gå dit rejält! Stefan och Pavo får en något högre utgångsposition än ni vanligtvis har på bortamatcherna, men det är inget problem. Vårt eget mittfältsspel är det som påverkas mest. När vi har boll går vi mycket oftare i djupled direkt. Våra patenterade spelvändningar via Garra ransonerar vi idag - i alla fall inledningsvis - vilket gör att vi genomgående kommer att få ett till två pass mindre innan vi går på avgörande. Där framme förväntar jag mig att våra toppforwards springer femtio procent mer än vanligt, och då tänker först och främst på det defensiva arbetet. Även om vi nu kliver upp och stöter en 15-20 meter längre in på deras planhalva gäller fortfarande den gyllene regeln: Inga uppspel i mittplan - tack! Ni skär av mittplan och styr ut uppspelen mot kanterna, precis som vanligt, och precis som vanligt jobbar ni i par. Ensam forward är ingen forward, och två är en armé…! Det är inget nytt. När Jerken fortsätter och går igenom spelare för spelare står David borta vid duscharna och ser fundersam ut. Visserligen förespråkar han ständigt större insatser i kampmomenten, men han är samtidigt lika tveksam till större plötsliga förändringar. Hans förtroende för Jerken är dock så starkt att det inte skulle falla honom in att ifrågasätta Jerkens idéer, men lite skeptisk tillåter han sig allt att vara. När han slänger en blick på armbandsuret ser han till sin förvåning att det redan är dags att gå ut. Traditionsenligt bildar de sedan ring och skriker upp adrenalinet innan de kliver ut i spelargången och radar upp sig i nummerordning. Hemmaspelarna står redan klara för utmarsch. Som vanligt studerar Jerken grabbarnas ögon och han tycker sig ana ett något svartare blänk än vanligt hos de flesta av dom. Juno och Matti har alltid ögon som potentiella mördare när de kliver ut på planen, men idag är de inte ensamma. När Jerken stegar ut ur spelargången och möter oljudet från publiken ansätts han plötsligt av tvivel. Det är ändå kanske bra korkat att ändra spelsätt så radikalt inför en bortamatch av den här kalibern, hinner han tänka innan hälsningsceremonierna får hans funderingar i andra banor. För att fördriva tiden ägnar han sig åt att meditera runt rådande tabellställning.  Sporting: Lilleström h 2-0, Newcastle b 1-0, Ajax h 2-0, B. Munchen b 0-0. B. Munchen: Sporting h 0-0, Lilleström b 1-0, Newcastle h 2-0, Vulture b 1-1. Vulture: Lilleström h 3-0, Newcastle b 2-0, B. Munchen h 1-1. Ajax: Sporting b 0-2, Newcastle h 4-0, Lilleström b 2-2. Lilleström: Vulture b 0-3, B. Munchen h 0-1, Sporting b 0-2, Ajax h 2-2. Newcastle: Sporting h 0-1, B. Munchen b 0-2, Vulture h 0-2, Ajax b 0-4. Ajax laguppställning bjuder inte på några överraskningar och när väl spelet är igång finns det inte utrymme för några grubblerier och tveksamheter. Hemmalaget ser faktiskt lite störda ut. De har inte väntat sig att gästerna ska stöta så högt i plan och satsa så hårt i närkamperna. Och redan efter tre minuter är det sånär att Olav rinner igenom i mitten på en snabb långboll från Leon. Men efter en kvart är överraskningsmomentet borta och i och med att Vulture stöter så högt har man svårt att hålla ihop lagdelarna. Hemmaspelarna börjar hitta uppspelsmöjligheter i mittplan och Vultures bollinnehav blir allt kortare och hemmalagets press allt mer hotfull. När Jerken slänger en sökande blick bort mot David får han omedelbart svar. Davids höjda ögonbryn ställer frågan och Jerken kan inte annat än hålla med. Det är dags att återgå till det vanliga grundspelet. Men Jerken hinner inte mer än resa sig från bänken innan hemmalagets ledningsmål är ett faktum. Vulture har pressats tillbaka alldeles för lång ner i eget straffområde och efter flera höga inspel på raken lyckas inte gästerna rensa och Johan i målet är chanslös på det hårda närskottet. Jerken passar på att kalla till sig Juno, som är lagkapten, och meddelar att de ska återgå till sitt vanliga grundspel. Avsparken drar ut på tiden när Juno låter meddelandet gå runt. Spelarna ser ut som om det var ett väntat besked och när nu Vulture spelar sitt vanliga spel; håller laget kort och vårdar boll på mitten, lyckas inte längre hemmalaget hålla trycket uppe mot gästernas bakre linjer. Spelet jämnar ut sig och trots att båda lagen skapar några halvchanser står sig 1-0 halvleken ut. Inför den andra halvleken förväntar sig Jerken att hemmalaget i kraft av sitt ledningsmål ska bli något försiktigare. I och med att ytorna på hemmalagets planhalva säkert blir både få och små byter Jerken in Erik Olofsen i stället för Olav. Erik är fysiskt starkare, kommer snabbare till avslut och har större möjligheter att ta för sig när det blir trångt och hettar till. Den andra halvleken blir en jämn och tät historia. Som väntat anfaller inte hemmalaget med så mycket folk som i första halvlek och gästerna får jobba hårt för att komma till avslut. Tiden rinner dock undan och när domaren till slut blåser av står det fortfarande 1-0. Ett resultat som måste betraktas som tämligen rättvist. Rättvis är dock knappast den behandling som Jerken får utstå vid presskonferensen efteråt. Han får utstå en svidande kritik för lagets uppträdande fram till segermålet. Hans omdöme ifrågasätts och när han inte kan göra annat än att hålla med löper några brittiska journalister amok och kallar honom för både det ena och det andra. Och frågorna blir inte direkt snällare när den gångna veckans händelser ska nagelfaras. Jerken kan inte minnas att han genomlidit en elakare presskonferens och när en italiensk reporter råkar träffa en av hans framtänder med mikrofonen tappar Jerken humöret. Han fattar tag i mannens enfärgade ljusblå sidenslips och sliter omkull honom med ett kraftigt ryck.. Att Jerken sedan också i den allmänna röran råkar vara en av flera som trampar den stackars reportern i bröstet - det är en ren olyckshändelse - men vad hjälper det… Läs Del 6: "Gilla läget" |