|
- en apokalyptisk fotbollssåpa Av: Johnny Larsson
Del 4: "Med Maradonas misär i minnet" Matti Kuustolas påstående; att han befarar att Sören Elkjaer börjat använda otillåtna preparat, ligger oavbrutet och mal i bakhuvudet på Jerken. När Peter, TA och David kommer för att återuppta gårdagens avbrutna laguttagning slinter hans koncentration och för en gång skull är Jerken själv den som minst deltar i diskussionen. Men när de kommit till beslut och är klara, beslutar sig Jerken för att det är dags att informera de tre om vad Matti berättat: - Jo, det är tyvärr så att vi kanske har fått ett allvarligt problem på halsen. Ett problem som hänger ihop med gårdagens incident nere i Home: 3, men som är betydligt mer komplicerat och till med skulle kunna utvecklas till ett hot mot hela vår verksamhet. Jerken har nu gruppens fulla uppmärksamhet men deras ansiktsuttryck antyder en viss misstro. - För att gå rakt på sak: Matti Kuustola är övertygad om att Sören Elkjaer går på otillåtna preparat; att han medvetet dopar sig kontinuerligt, och som jag ser det finns det ingen anledning till att inte ta Mattis påståenden på fullaste allvar. Jerken tar paus för att ge hans ord möjlighet till att sjunka in innan han fortsätter: - Visserligen bygger mycket av vår verksamhet på att vi ska höras och synas varthän det bara är möjligt, men, som jag ser det, är detta en fråga som kan få svåröverskådliga djupgående negativa effekter på verksamheten om det läcker ut i media. Med Maradonas tragiska levnadsöde i färskt minne kan en sådan här historia orsaka oss så stora skador att de blir i det närmaste omöjliga att reparera fullt ut. De tre runt bordet tycks, var och en för sig, ha fullt upp med att få ordning på sina tankar och i avvaktan på att de ska kunna gå vidare behåller Jerken ordet: - Enligt min mening måste någon av oss snarast åka in till Regionsjukhuset i Linköping och pressa Sören till att berätta allt - precis allt - och ingenting annat. Jag föreslår att vi behåller den här informationen för oss själva, syr igen käften på Matti och lägger locket på tills vi har lyckats få ur Sören vad det egentligen handlar om. Är det någon som har något att invända mot detta? De tre tränarna tycks fortfarande inte ha lyckats smälta all information och i brist på andra alternativ ger de Jerken sitt stumma medgivande. - Som huvudansvarig för verksamheten anser jag mig nödd och tvungen till att göra den här Linköpingsresan, men jag skulle uppskatta om även någon av er kunde göra mig sällskap. Inför denna enkla och vardagsnära förfrågan lyckas David ruska liv i sina förlamade tankebanor och erbjuder sin medverkan: - I och med att det är jag som står grabbarna i CLJ-laget närmast är det väl naturligt att också jag gör dig sällskap. Jag föreslår också att vi; Jerken och jag, ger oss iväg snarast möjligt, och att Peter och TA tar genomgången vid 20.00 och presenterar laget. Eller?  Efter en snabb kvällsfika - klockan i matsalen visar redan 19.45 - gör sig Jerken och David redo för avfärd. David erbjuder sig att köra. När de passerat bron och accelererar uppför backen visar klockan på instrumentbrädan i Farmens minibuss 19.56. Det är inte mycket till trafik. På den nya fina motorvägssträckan mellan Linköping och E22:ans avfart vid Björnsholm rullar milen snabbt undan. Efter en lång tankfull tystnad börjar David fundera högt runt Maradonas tragiska levnadsöde: - När man ser på hur det gick för Maradona; hur snabbt han dekade ner sig och hans allmänt tragiska privatliv, så…, jag blir ledsen ända in i själen! De djävlarna i Neapel som fick honom att torska dit på kokain - dom - dom har sannerligen gjort sig förtjänta av en riktigt lång och plågsam död. Eller hur!? Jerken, som var inne på ett liknande tankespår, hummar och håller med: - Uhum, men det mest tragiska är nog ändå att han inte är den ende firade fotbollsstjärnan som trillat ner i missbruk av någon form. Faan, raden blir ju i det närmaste oändlig om man börjar tänka efter. Och nu menar jag inte enbart stora firade stjärnor. Det är ju likadant på lite lägre nivåer. Det räcker med att du frågar runt lite i vilken liten stad som helst - eller mindre samhälle också för den delen - du hittar det överallt. När spelaren står på topp är han firad, hyllad - kalla det vad du vill - och då blir han bjuden, och frestelserna är så många, och så svåra att stå emot, att det inte krävs mycket för att personen i fråga ska skaffa sig vanor som han senare i livet bittert kommer att ångra. Jag menar; som uppmärksammad fotbollsspelare behöver man sannerligen inte ha någon dålig karaktär för att torska dit på nåt missbruk, det kan hända vem som helst. - Visst, absolut, helt klart är det så! David vänder sig mot Jerken och nickar ett kraftfullt medhåll. Han håller kvar Jerkens blick så länge att de är halvvägs över på motsatta körbanan innan han upptäcker det och lyckas vrida tillbaka bilen till rätt fil igen. Vid horisonten syns nu stadens alla gatlampor spegla sig mot kvällshimlen och tystnaden lägrar sig åter i bilen. De behöver inte köra in i city. När de når Linköpings utkant svänger de vänster och når sjukhuset via en tur genom stadens ytterområden. Innan de går in genom éntren enas de om att det är Jerken som i första hand ska leda samtalet med Sören. "Samtalet", tänker Jerken tyst för sig själv, "Vilket djävla samtal? Här ska inte samtalas, här ska det pressas och förhöras!"  Hemma på Farmen är spelarmötet på väg mot sitt slut. Inte ett ord har yttrats om varför Jerken och David valt att åka och besöka Sören i stället för att närvara vid veckans viktigaste samling. Inte ens själva slagsmålet lockade till något mer än några pliktskyldiga kommentarer. Men det var nog ingen som kunde undgå att känna de främmande och lite lätt hotfulla vibrationerna som genomsyrade salen. När TA, assisterad av Peter, drar laguppställningen inför lördagens bortamatch höjs det dock ett och annat ögonbryn när Mattis namn läses upp. Tydligen har de flesta förväntat sig någon form av bestraffning, typ; att Matti skulle få stå över nästa match, men det är ingen som känner sig manad att ifrågasätta hans uttagning. Den som visar mest förvåning är nog Matti själv. Antagligen har han för säkerhets skull ställt in sig på att bli petad så att han inte skulle riskera att schavottera med sin besvikelse inför lagkamraterna. TA undrar i sitt stilla sinne hur många fler än Matti som kan ha misstänkt att Sören börjat dopa sig? Matti hade inte gjort sig känd för att vara en av de mest lyhörda i CLJ-truppen, och hade han känt på sig detta - och det var sant - då bara måste det vara flera som gjort samma sak. Det är han övertygad om. Att besöka Sören skulle visa vara betydligt mer komplicerat än Jerken och David räknat med. Besökstiden (15-19) var slut sedan två timmar tillbaka och uppe på avdelningen härskade en "beslutsbenägen" sjuksköterska. När de båda släntrar genom avdelningens korridor och betar av patientrum efter patientrum i sitt letande efter Sörens säng blir de bryskt stoppade av denna "syster" som direkt motsätter sig allt vad undantag heter från den i hennes mening okränkbara stipulerade besökstiden. - Det får vara hur viktigt det vill. JAG godtar INGA undantag från besöksregeln. Förstått? Jerken, som - av födsel och ohejdad vana - aldrig lyckats begripa sig på dessa 50-åriga "beslutsbenägna" damer som så ofta dyker upp på "mellanchefsnivå", överlåter med lätt hjärta snacket till "Sweet Talking David". - Nej, men…det har aldrig varit vår avsikt att bryta några regler. Jag försäkrar. Vi blev ombedda av doktor…?, doktor…?/ - Sehlstedt? - …Selstedt. Helt riktigt. Tack! Doktor Selstedt anmodade oss att snarast hälsa på unge Sören. Han har - enligt doktor Sehlstedt - något mycket viktigt att berätta för oss. Något som han vägrar att tala med någon annan om. Och - det betonade doktor Sehlstedt speciellt - att det sannolikt är så att läkningsprocessen hämmas på ett oroande sätt av denna destruktiva oro som unge Sören med våld håller inom sig. Vi har nu åkt åtta mil för att unge Sören ska få möjlighet att lätta sitt hjärta. I morgon flyger vi från Arlanda 07.15 och.... Här anlade David en förvirrad och bottenlöst bedrövad uppsyn värdig en vegan med munnen full av varmkorv. Jerken har fullt upp med att hålla masken. När kommandoran sedan, med ett milt leende riktat ENBART till David, ber om ursäkt för sin okunnighet, och betonar att:"…visst ska vi ge unge Sören möjlighet till att lätta sitt hjärta när han har chansen…" är det nära att Jerken saboterar hela scenen genom att tappa ett flatskratt i golvet. Men han lyckas bita ihop, och klarar att hålla sig ända till det att Kommandoran försiktigt stängt dörren bakom sig för att, som hon uttryckte det: "…ni ska kunna bedriva er samaritiska gärning utan onödiga störningsmoment". Hade hon sett Sörens ansiktsuttryck, i stället för att ägna David all sin uppmärksamhet, hade hon kanske anat oråd. För Sören såg definitivt inte ut som om han längtat efter deras närvaro. Tvärt om. När även hennes kvardröjande ande lämnat rummet vänder de sig om och betraktar Sören under djup tystnad. En tystnad som succesivt förtätas och som Jerken bryter först när den antagit samma form som hans egna farhågor: - Och här ligger du med hjärnskakning och djupa skärsår i ansiktet. Hans ödsligt neutrala tonfall inbjuder till ny tystnad. Sören pendlar med blicken mellan de båda. Det krävs ingen längre psykiatriutbildning för att se att den här killen behöver lätta sitt samvete, tänker Jerken. David förstärker dödläget genom att gå bort till fönstret och studera hur skymningen tätnar över den gamla övergivna kaserngården på andra sidan parkeringsplatsen. Då orkar inte Sören stå emot längre: - Vad vill ni egentligen? Ny tystnad. - Kom igen nu! Jag har ont i huvudet. Jag mår inte bra. Jag behöver vara i fred. Och jag vet att det var inihelvete dumt att börja slåss med Matti. Okey! När nu Sören börjat prata är det väl lika bra att hänga på, tänker Jerken. - Jo, det var dumt……, men…du har väl gjort dummare saker än det!? Sören har nu lärt sig sky tystnaden och hans svar kommer snabbt - för snabbt. Han märker det själv men orkar inte bry sig. - Det har jag säkert. Men vad är det ni vill? Ni kan inte åkt hit bara för att psyka mig. Kom igen! Kort tystnad. - Käkar du stereoider,…eller har du börjat använda centralstimulantia,…eller har du tagit rygg på Maradona och börjat snorta? - Va! Sören har problem nu. Hans blick finner bara återvändsgränder, och ryckningarna i vänsterbenet är han knappast medveten om. - Lägg av! Jag är ingen jävla junkie. Mycket kan ni skylla mig för, men någon djävla junkie är jag inte. Var det därför ni kom hit! Sören lyckas avsluta med en halvhyfsad fnysning. Men vad hjälper det. De skorrande falska vibrationer hänger kvar som ett betongfundament över sängen och Jerken börjar nu nästan tro att Matti har rätt i sina antaganden. - Vi kom hit för att vi tror att du har en del att berätta för oss. Saker som skulle kunna skada alla oss som jobbar och lägger ner sin själ ute på Farmen. Om det skulle börja gå rykten om att det cirkulerar en massa skit hos oss, hur många spelare skulle då välja att komma till Farmen… Sören biter ihop. Blicken har nu slutat fladdra och efter en hastig titt bort mot fönstret och Davids ryggtavla klarar han att möta Jerken öga mot öga. Men rösten bär inte riktigt: - Om, hrum, …det nu hrum. Om det nu skulle ligga någonting i det ni påstår…? - …då ligger du djävligt risigt till. Och då är din enda chans att berätta allt - precis allt - och göra det NU! David vänder sig om och lutar sig mot fönsterbrädan med nollställt ansikte och armarna i kors. Men han förblir tyst. Ett tyst vittne i väntan på finalen.   Sören har nu börjat trumma med högerhanden mot madrassen och blicken vänder sig inåt. När hans seende kommer tillbaka har han fattat ett beslut. Undrar vilket? tänker Jerken hastigt. - Så här är det: När jag var hemma över jul och nyår hälsade jag på hos en gammal kompis en kväll. Hans brorsa dök upp och det snackades en massa fotboll och…ja. När hans brorsa fick höra att jag inte hade någon agent så…övertalade han mig att kontakta en kille som han kände - en agent som haft hand om flera kända danska spelare - och…så gjorde jag det då dagen efter. Jag skrev inte på något eller så, men så hörde han av sig lite senare och…jag berättade att jag hade lite svårt att hålla koncentrationen ibland på matcherna, att jag önskar att jag ibland kunde vara lite aggressivare och så…och…hur det var så slutade det med att jag lovade pröva ett preparat som han påstod att flera landslagsspelare använde för att bättra på just dom här sakerna och…så gjorde jag det då! Och jag tyckte att det fungerade rätt bra faktiskt, och så bad jag honom fixa mer så att jag skulle ha så det räckte under våren. Och - visst - det skulle han greja. Om jag skrev på, vill säga. Och så gjorde jag det då. Han skulle ha samma procent som jag hört att agenter brukar ta, och…jaa, på den vägen är det då…det skulle vara någon sorts specialblandning med lite amfetamin och lite kokain och något annat som jag inte hört talas om. Så - visst - jag visste vad jag gjorde. Nöjda nu? Läs del 5: "Bortamatch" |