|
- en apokalyptisk fotbollssåpa Av: Johnny Larsson
Del 12: "Svek" - Men Jerk-eh! Om jag springer mycket, som du säger jag ska, jag blir trött. Om jag är trött gör jag mindre mål. Det är mål vi vill ha - ja!? Vill du alltså jag ska springa…? - Jaaa, det vill jag! Vårt spel bygger på att ALLA i laget tänker framåt när vi har bollen, och att ALLA - även forwards - tänker bakåt när motståndarna har bollen. Vi måste hela tiden hålla laget kort och inte skänka bort några ytor mellan lagdelarna. När motståndarna har bollen är du Simon försvarsspelare lika mycket som någon annan i laget. Om du inte gör ditt jobb tappar resten av laget sina positioner och då får motståndarna oss precis dit dom vill. Täcker inte du av motståndarnas uppspelsmöjligheter på mittplan tvingas vi till att börja jaga boll och då ligger vi mycket illa till. Det är inte utan att Jerken börjar bli lite less på allt tjat. De fyra nyförvärven; Ade Boluma från Nigeria, Simon Ndah från Ghana och bröderna Edi och Wrehi Bahawo från Kamerun, är ytterst talangfulla spelare, men när det handlar om att följa taktiska direktiv har de allt att lära. Simon är en utpräglad forwardstyp och en mycket effektiv avslutare. Han är dock egensinnig och van vid att improvisera helt efter eget tycke och smak ute på planen. När Jerken påminner Simon om hans defensiva uppgifter ser han både lidande och oförstående ut på samma gång. Han försöker nog att efter förmåga följa de direktiv som Jerken och David ger honom, men när han jobbar hemåt finns inte det vanliga klippet i steget och via minspel och gester går det inte att missta sig på hans motvilja. Ade är också i grunden offensiv till sin läggning men han är betydligt mer intresserad av att utveckla sitt spel än vad Simon är. Under träning tar han - utan att gnälla - alla anvisade löpvägar och Jerken när ett visst hopp om att han ska kunna utvecklas till att bli en kantlöpare av världsklass. Bröderna Edi och Wrehi är mer allround och är påfallande lika i sin spelstil. De är båda fysiska praktexemplar, och hur de 1.95 meter långa och 90 kilo tunga bröderna kan kombinera snabbhet, smidighet och spänst med styrka och tyngd, är för Jerken en gåta. I nuläget kan inte David och Jerken bestämma sig för om de ska skolas till mittbackar eller centrala mittfältare, men det är bekymmer som de båda rutinerade tränarna gärna vill ha mer av. Det är mindre än tre veckor kvar till CLJ-slutspelet sätter igång, och det kommande dubbelmötet med Kista Kickers finns hela tiden i bakhuvudet hos alla på Farmen. Första matchen spelas i Kista lördagen den 2 augusti och det är UEFA:s sedvanliga regler som gäller. Mål på bortaplan räknas dubbelt och är det lika efter full tid i den andra matchen tillgrips 2 x 15 minuters förlängning. Och är det inte avgjort efter förlängning avgörs det hela på straffar. I och med att Vulture vann sin grupp får man förmånen av att börja borta och avsluta på hemmaplan, vilket Jerken är mycket tacksam för. Kistas spel är kartlagt in i minsta detalj. Det går inte en dag utan att Jerken sitter framför videon och tittar på olika sekvenser från Kistas tidigare matcher i grundspelet, och han har redan - i stora drag - taktiken klar. Från och med denna vecka tillåts heller inga besökare på Farmen och alla mediakontakter sköts av Jerken. Vultures fyra afrikanska nyförvärv är spelklara, men som det ser ut i nuläget är det inte troligt att någon av dom går direkt in i startelvan. Att debutera på bortaplan mot erkänt hårdföra Kista är inte att rekommendera, det är alla överens om. Att Jerken sedan går ut i media och spekulerar i möjligheten att Vultures nyförvärv mycket väl skulle kunna komma att spela en avgörade roll, är enbart för att ge Kistas ledare lite extra att fundera över. Från Kista-håll upprepas i stället ideligen det faktum att det är cup-spel som gäller, och att deras "överlägsna fysiska styrka" då kommer mer till sin rätt. Kistas manager Horst Weber kryddar sina uttalanden med termer som; "köra över", "mangla" och "krossa", och rubriksättarna är inte sena att hänga på. Publikintresset är redan nu; tre veckor före match, på topp. Biljetterna till båda matcherna tog slut redan veckan efter lottningen, och svartabörs-priserna stiger dag för dag. Det tycker Jerken är skönt. Han behöver nu inte känna några krav på att bidra med kontroversiella uttalanden för att trissa upp intresset, vilket är en av de få uppgifter han verkligen avskyr. Truppen är skadefri, allt flyter planenligt och med en vecka kvar till match glider Jerken omkring och känner sig mest som en liten mys-farbror. Han gör allt som står i hans makt för att sprida lugn och tillförsikt omkring sig, men de stunder när han är för sig själv har han inga problem med att slita av sig sin påklistrade gemytliga mask. Han plågas nämligen av ett koppel med onda aningar som han inte på vis i världen lyckas göra sig av med. Att Jerken innerst inne bär på en vibererande oroshärd skulle han aldrig kunna tänka sig att erkänna för någon, då det sannolikt skulle inverka negativt på stämningen i laget, men det stör hans nattsömn. Han drömmer också mardrömmar om hur Kista-spelarna tillåts spela osannolikt fult utan åtgärder från domaren. Flera gånger har han vaknat upp mitt i natten med katastrofala slutresultat ringande i öronen. Och det är scenarior som inte helt och hållet är tagna ur luften. I en av sina gruppspelsmatcher på hemmaplan hade nämligen en Bulgarisk domare tillåtit Kista att spela i det närmaste hur fult som helst. Och skulle Horst Webers lag tillåtas spela lika brutalt mot Vulture skulle segersiffrorna lätt kunna skjuta i höjden och ge Kista ett i det närmaste ointagligt försprång inför returmatchen på Vulture Ground. Ett tvåmålsunderläge skulle de kunna vända, men mer skulle de sannolikt inte klara av. Det var Jerken ganska så övertygad om. 
Och som om det inte vore nog med motsättningarna på fotbollsnivå så drabbar Vulture Limited och Kista-konsortiet samman även på världsmarknaden. Via hätska reklamkampanjer med subtil anknytning till respektive fotbollslag utkämpar de båda globala aktörerna regelrätta marknadsföringsstrider runt om på alla kontinenter. Från motståndarsidan framställs den typiske Vulture-kunden som obeslutsam och mesig, medan Kista-kunden i Vulture-reklamen beskrivs som obegåvad och brutaliserad. Det satsas enorma summor från båda håll och Jerken tänker med fasa på vilka stämningar som dessa kampanjer skulle kunnat generera under fotbollshuliganismens guldålder på 1980-talet. Den här pajkastningen kan nog ställa till med lite oroligheter även i dag, tänker Jerken som dock inte orkar bry sig över hövan. Inte ens trippelbannern i Expressbladet; där Kista-annonsen i bild visar hur en mesig och hjälplös Jerk sparkas omkring av en muskulös Weber-figur, får Jerken att nämnvärt reagera. Reagerat har dock Peter som efter dagens allmänna informationsmöte ligger på sitt rum och deppar. På mötet hade Birger Jonasson närvarat och motiverat koncernledningens beslut; att från och med nästa säsong satsa på ett seniorlag och ett juniorlag. Några förändringar på personalsidan skulle det i stort sett inte bli tal om. "Vi kommer kanske att få en viss överkapacitet på tränarsidan", hade Birger lagt till lite i förbigående, och då hade Jerken noterat hur Peter ryckt till och blivit alldeles blek i ansiktet. Jerkens roll på mötet bestod i att förklara de rent sportsliga konsekvenser som beslutet kommer att få för verksamheten. Han hade betonat att förändringarna kommer att bli minimala och den mest märkbara skillnaden skulle bli en något högre medelålder bland spelarna.  Efter mötet hade Peter dragit sig undan till sitt rum där han nu låg och brottades med en bitter besvikelse. I mer än två år har jag har ägnat i stort sett all min vakna tid åt Vulture Football Experience och så får man - sådär bara i förbigående - reda på att man ska få sparken om några månader, tänker han bittert samtidigt som han önskar att: "hela skiten kunde gå åt helvete!". Tanken; att det skulle vara någon annan av tränarna som frivilligt - eller inte - skulle lämna Farmen, kommer inte för honom, och ju mer han ligger och ältar orättvisan desto argare blir han. Peters besvikelse över att inte få arbeta direkt med CLJ-laget var allmänt känd, men att denna besvikelse successivt legat och grott och efter hand utvecklats till en mental cancersvulst, var det ingen i hans omgivning som ens kunnat drömma om. När Jerken framåt kvällen gör sig ärende förbi och knackar på hans dörr, vägrar han svara. Efter ytterligare ett antal timmars grubblande och ältande har hans ilska förvandlats till hat. Och innan Peter släcker för natten har han avlagt ett heligt löfte om att hämnas på sina hänsynslösa arbetskamrater. Dagen efter tycker Jerken att Peter är sitt gamla vanliga jag igen, och med en viss lättnad förpassar han sina farhågor till papperskorgen. Ett beslut som Jerken inom en snar framtid skulle få all anledning att ångra. - Hey, Jerk-eh! Jag har brevet för dig! Det är Ade som kommer springande över gårdsplanen. Han har efter hand kommit att betrakta Jerken som en andra far, en roll som Jerken motvilligt tvingats konstatera att han faktiskt trivdes rätt bra med. Jerken antog att det hela till viss del hängde ihop med att Gerry och han själv tillbringat den där natten hos Ade och hans krogägande familj, men han kunde inte se något direkt fel i detta. Om det nu fick Ade att fortare känna sig som hemma på Farmen var det ju bara bra, resonerade Jerken. - Tjenare, grabben! Vad är det för brev du pratar om? Behöver du hjälp med att läsa det, eller? - Nej-nej, det är till dig! Jag har brev från Margreth - min syster - och i brevet ligger det brevet till dig. Jerken tvingas motvilligt erkänna att en viss känsla av skam kommer smygande, och han hoppas innerligt att poker-facet håller fullgod kvalité. Att han vaknat upp bredvid Margreth var en sak, att inte minnas vad som hänt - eller inte hände - var förknippat med skamkänslor för Jerken. Att han sedan - trots att hon redan hunnit bli änka - även var gammal nog att vara hennes far, gjorde inte det hela mindre infekterat. Margreths engelska är lika knackig som broderns, men Jerken har inga problem med att hänga med i texten. Brevet är allmänt hållet och det mest personliga är stycket där hon ber honom att hålla ett extra vakande öga på sin lillebror. Han kommer dock på sig själv med att fundera lite runt "qvinnan" bakom orden, men slår snabbt bort dessa, i hans tycke, opassande tankebanor. Och så var det då äntligen lördagen den 2 augusti. Som vanligt har Jerken sovit lite halvtaskigt natten före match, men han känner sig ändå pigg och fräsch när han kliver ur sängen. Vid frukosten noterar han att ljudnivån i matsalen är betydligt högre än vanligt. Att detta är en mycket speciell dag går inte ta miste på. Luften vibrerar av en nästan synlig magisk energi, och av morgontrötta ögon syns inte en skymt. Till och med bespisningspersonalen lyser av förväntan. Om två timmar beger de sig iväg mot Kista och timmarna fram till matchstart är noggrant schemalagda. Alla vet sina uppgifter och vilka direktiv som gäller. Det finns inga skador som oroar och alla i startelvan är hundraprocentigt friska och fräscha. Efter frukost har David och Jerken för säkerhets skull en extra genomgång av dagens rutiner, men det är mest för att hålla den egna inre spänningen i strama tyglar. Dagens viktigaste hållpunkter ser i stort ut som vanligt: Avfärd 10.00 - ankomst Kista Stadion 12.00 - lätt träning 13.00-13.45 - avslappning 14.15-15.30 och matchstart 18.30. De är noga med att följa sina invanda rutiner. En uppladdning utan rutiner skapar i regel mer problem än den gör nytta. Det är en odiskutabel sanning som de flesta idrottsutövare ställer sig bakom. Förberedelserna och ilastningen går helt enligt planerna, men de hinner inte mer än sätta sig tillrätta i bussen förrän orosmolnen tornar upp sig. Först ut är Paavo. Till att börja med gnäller han lite över magont, men snart ligger han och vrider sig i sätet. Efter en kvart börjar han kräkas. Och så visar Mattias samma symptom, och sedan Matti, Johan och Olav. När de kommit halvvägs är det bara Bengt, Juno och de fyra afrikanska spelarna som inte drabbats av magsjuka. Jerken och David hör till de av de drabbade som först börjar hämta sig, men då är de redan framme i Kista. För de magsjuka blir det ingen träning utan de får koncentrera sig på att försöka fylla på med vätska och om möjligt behålla den också. 16.30 är samtliga fria från värk och illamående, men det är en blek och slak trupp som kliver in i omklädningsrummet under södra läktaren på Kista Stadion. Vid en kontroll visar det sig att samtliga som klarat sig från magsjukan har det gemensamt att de alla har hoppat över frukosten. Jerken ringer hem till Farmen för att kolla om de har samma problem, och då visar det sig att de kvarvarande uppvisar exakt samma symptom; De som inte ätit frukost är hur friska som helst, medan de som ätit har haft svåra magåkommor…!? Men - när en märkbart medtagen Lena Dahl i förbigående nämner att Peter tycks vara försvunnen, grips Jerken av onda aningar… To be continued… |
