|
- en apokalyptisk fotbollssåpa Av: Johnny Larsson
Del 10: "Surfin´ The Bars" När Jerken och Gerry efter mycket om och men krånglat sig ut från stadion lyckas de båda kumpanerna samtidigt; med en i det närmaste konstsims-liknande precision, peka ut en "möjlig pub". Det kan lika gärna vara bara ett vanligt skjul med några bord utanför, men det är en chans som de båda är mer än villiga att ta. Med händerna djupt nerborrade i khaki-shortsens fickor påbörjar de hjulbenta gamla fotbollskrigarna sin vandring. Dammet från parkeringsplatsens ockrafärgade grus fastnar på deras svettiga hud, tränger in i näsa och svalg, och med maltbegäret droppande ur mungiporna är de sparsamma med orden. Den tryckande eftermiddagshettan tynger deras tankar och frågorna får vänta. Väl framme visar det sig att "skjulet" mycket riktigt är någon form av inhemsk pub-variant. Att det bara serveras halvljummen söt inhemsk öl, och att deras välgödda västerländska tyngd får de hemmagjorda vingliga stolarna att knaka oroväckande, bekymrar dom inte det minsta.  Och tiden rinner mellan fingrarna som sand. Jerken har inte aning om hur många sejdlar han hunnit få i sig mellan alla de färgstarka historier, tragiska incidenter och hejdlösa gapgarv som avlöst varandra i en aldrig sinande ström. Att han däremot börjar bli lite mosig i de övre regionerna är han dock medveten om. Det är dags att bryta, bestämmer han sig för och reciterar högt Bellmans gamla devis: "Drick ej mer än du tål - tänk på dina göromål." De har båda ärenden som tyvärr inte kan uppskjutas till morgondagen, men när de skiljs åt kommer de överens om att fortsätta bar-surfandet till kvällen. Men då…!!! Hemma i hotellkorridoren ska Jerken precis sätta nyckeln i låset då dörren till rummet bredvid hastigt slås upp. Han gör sig beredd att byta några ord med Birger - det kan nog vara på sin plats med en liten nulägesrapport efter tre dagar, tänker Jerken - men tyvärr är det inte Birger som kommer utklivande. Det är Big Caterina. Jerken sväljer sin hälsning. Och två sekunder senare sväljer han igen, men denna gången är det ofrivilligt. Halvvägs över tröskeln böjer hon sig ner för att plocka upp något från golvet. När hon reser sig upp, och med en knyck på nacken kastar tillbaka sitt långa djupröda hårsvall, öppnar sig hennes slarvigt knutna antikvita morgonrock. I stället för att ordna rocken väljer hon att med båda händerna samla ihop håret i nacken, med den följden att rocken öppnar sig maximalt. Jerken har inte en chans att titta bort, och när deras blickar möts hoppas han vid allt heligt att hans ögon inte avspeglar hans tankar. Snabbt vänder han sig tillbaka mot den egna dörren och det är nära att han svär högt när han fumlar med nyckeln och behöver tre försök för att hitta rätt. Bakom sig tycker han sig ana ett undertryckt fniss. Han sjunker ihop i stolen bredvid dörren och sliter bokstavligt talat sitt hår. Aldrig, lovar han sig själv, aldrig ska han tillåta sig att sänka garden i hennes närhet en gång till. När man är på gott humör och lite lätt lullig är det så lätt att glömma vem hon egentligen är. Fasaden är ju så inihelvete grann. Bilden av henne naken, inramad av den vita morgonrocken, blir han inte kvitt. Men efter några minuter lyckas han i alla fall radera ut den farliga längtan som för en kort stund lurat in hans tankar i den mest förföriska av alla erotiska labyrinter. För en kort sekund hade han kunnat ge efter, det måste han erkänna, men må han aldrig, aldrig, ALDRIG blotta sig på detta viset igen. För att bli kvitt de alkoholfyllda procenten som tynger och irriterar hans hjärna beslutar sig Jerken för att ta siesta. Han sätter takfläkten på max och kryper ner under bara lakanet. Men det dröjer innan lyckas slumra till. Bilden av Big Caterina kommer då och då smygande och Jerken får verkligen jobba för att hålla ifrån sig de frestande fantasier som lockar i dess kölvatten. Till slut lyckas han i alla fall träda in i någon slags dvala, och väl där dröjer han sig kvar…  Han hade gjort upp med Gerry om att träffas 20.00 i Sheratons pianobar. När Jerken anländer sitter redan Gerry i den runda vita lädersoffan borta i hörnet. Jerken ryser lite när han tänker på hur han - med all säkerhet - kommer att må i morgon bitti, men slår raskt alla sådana tankar ur hågen och beställer på studs en sexa singel malt. När det är bar-surfing på gång duger det inte med öl, eller att blanda drickat med sockervatten, då är det bara "renbete" som gäller. På soffbordet framför Gerry står det redan två stycken urdruckna whisky-glas. Jerken sätter upp drickat på rumsnotan och på väg över golvet funderar han på vad det kan vara som Gerry sitter och fokuserar sin uppmärksamhet på. Han hinner nästan sätta sig innan Gerry noterar hans närvaro. - Nä-men-tjenare! Läget? Jerken mår bra inombords när han noterar Gerrys oförfalskade glädje. - I feel good, småtrallar Jerken och bestämmer sig i samma ögonblick för att satsa allt i kvällens bar-race, cheers mate! De båda medelålders herrarna stramar upp anletsdragen och rätar på ryggarna innan de med förenade krafter utbringar kvällens första skål. Sedan blir det inte mycket sagt på ett tag. Bredvid soffan inne mellan bladväxterna finns nämligen en TV dold. Gerry har givetvis rattat in Football Internation Channel (FIC) och som av en slump visar de en repris på Vultures senaste hemmamatch mot Sporting. Gerrys sparsamma kommentarer avslöjar att han är mer besviken på Sporting än vad han är imponerad av Vulture, och när matchen är slut och TV:n avslagen är de hopplöst fast i den obligatoriska diskussionen runt för och nackdelar med olika typer av grunduppställningar. Gerry visar sig fortfarande vara en traditionalist utöver det vanliga och har ingen som helst förståelse för varför Jerken väljer att spela med trebackslinje och femmannamittfält: - Det går väl an i lite lägre sammanhang, men på högsta internationella nivå blir man för sårbar längs kanterna. Det blir alldeles för enkelt för motståndarna att lyfta in på ytorna och på så sätt sätter du dig själv i en situation där du ofta hamnar onödigt långt tillbaka i plan. Trebackslinje passar bara för den medelmåttige och tyskar, de riktigt stora grabbarna kräver - och ska ha - fyrbackslinje, hävdar han med samma gamla högfärdiga ton som han alltid haft när det handlar om att diskutera fotbollstaktik. Jerken väljer att göra tvärt om. Efter alla år vet han det aldrig finns några vinnare i en taktikdiskussion - bara överlevare och mållösa. Han spelar i stället överdrivet ödmjuk och dribblar med långa omständiga utläggningar kryddade med akademiska uttryck blandat med extremt "folkliga" förklaringsmodeller typ:"Enkelt är vackert", sannolikheten för att du ska få ett utfall i paritet med…, en organisation med klart definierade ansvarsområden är en flexibel, effektiv och lätt-administrerad organisation, hjärta är lika viktigt som hjärna osv. Samlingen med urdruckna whisky-glas växer framför dom och plötsligt bryts förtrollningen. - Hon är ju för tusan redan 22.30, utbrister Gerry, och vi som avtalat träff med bar-surfin´- gudarna ikväll! Let´s get serious, man. Det är dags att öka. Och det är också hög tid att byta till lite mer passande dryck. För att inte tala om att byta ställe! Gerry meddelar direkt bartendern att han är strängligen förbjuden att servera dom mer Tallisker (Gerry) och Lagavulin (Jerken). Från och med nu är det inte njutningen som ska sättas i centrum, utan mängden. - Tequila och inhemsk rom, fem mittfältare på död mans bräda. Här ska surfas och livet ska levas på en bärvåg som de aldrig tidigare har skådat i denna lilla stad, ylar Gerry mot pianobarens tak, samtidigt som Jerken tyst konstaterar att: Om de snart inte byter hak själva så lär de nog få hjälp med den saken. Borta vid kolonnen vid ingången till baren står det nämligen en uniformsklädd gentleman i deras egen ålder och han tycks redan hålla båda ögonen på de högljudda herrarna i soffan vars dyrbara kostymer passar så illa ihop med deras uppträdande. Det blir inte helt oväntat Gerry som bestämmer när och vart de ska gå härnäst. Nästa anhalt blir en bar med endast inhemska gäster. Sheratons absoluta motsats, konstaterar Jerken och lyckas sånär missa stolen när han ska slå sig ner vid bardisken. Gerry, som satt sig bredvid, har lagt sig till med ett löjeväckande pillemariskt uttryck och vänder sig mot Jerken och viskar hemlighetsfullt: - Och vad tror herrn att jag har i kavajens högra innerficka? Kan du gissa det så har du vunnit en brödrost. Jerken känner sig inte upplagd för någon barnslig frågesport utan nöjer sig med att lite överseende skaka på huvudet. - Jamen gissa då, tjatar Gerry vidare. Jerken inser att han inte kan komma undan och krystar pliktskyldigast fram ett antal gissningar tills Gerry blir nöjd. - Jo, det ska jag säga till dig Jerken, att…jaa, dehär kommer du att gilla. Jag garanterar! Efter lite misslyckat fumlande plockar nu Gerry fram en gammal kassett; en musikkassett av den typen som var populär på 1980- talet. Jerken suckar och befarar det värsta. Men när Gerry håller fram kassetten och sakta smyger med den handskriva texten, fattar plötsligt Jerken: - Det är vår gamla Best Of Nomads-kassett! Din förbenade gamla nostalgi-nörd. Det visar sig snabbt att Gerry tidigare varit ute och rekat lite och vet att dom på just den här baren har ett gammalt fungerande kassettdäck. Och när bartendern med ett lyckligt flin petar i Gerrys kassett visar det sig att den är framspolad till just rätt låt. För när de första ackorden skorrar till i högtalarna känner Jerken igen den direkt; Surfin´ The Bars, deras gamla röjarlåt! Spåret som de en gång gjorde till sitt eget…!? Jerken uppfylls av en i det närmaste religiös känsla. Den andliga dimensionen ersätts sedan tvärt av den gamla bekanta galenskapen - redan mitt i låten är de två medelålders herrarna uppe på bardisken - och de släpper nu loss som aldrig förr. Som om patetisk vore synonymt med potent. Som om Jante-lagen inte har hänt. Som om ljuset inte var bränt… "… Nästa intro nästlar sig in, förenar sig med tequilan och blir till en blandning som vållar Jerkens balanssinne vissa problem. När "Wasn´t born to work" tar fart på allvar trampar Jerken i jordnötsskålen och sladdar av disken…// //…"Han har ont och han vet inte var han är. Han första kontakt är Jungfru Maria; den halvmeterhöga ikonen som stirrar tillbaka på honom från sängens fotända, och för en microsekund känner Jerken det som om han äntligen hamnat rätt." Men när ikonen tappar sin magi, förlorar också Jerken sin. Och berövad sin nyvunna salighet slappnar han av och förlorar åter medvetandet. "Det blev en kort runda." Det krävs betänketid, men när Jerken slår upp ögonen har han identifierat rösten. Gerry sitter bredvid hans säng och rent automatiskt försöker Jerken dölja sin förvirring. - Hur länge har jag legat här? - Ska du inte fråga: Var? Typiskt Gerry att svara med en motfråga i en sån här situation, tänker Jerken som bra gärna skulle vilja veta hur hans "en sån här situation" verkligen såg ut. Men det vill han av någon anledning inte erkänna, och då kan han ju inte heller fråga rakt ut. Han väljer medelvägen: - Vadå: "Var?"? - Undrar du inte var du är? framhärdar Gerry som trivs utmärkt bra i rollen som Mr. Pain In The Ass. De fortsätter att munhuggas och till slut får Jerken veta att han befinner sig i krogvärdens dotters säng. Under samtalets gång söker Jerken försiktigt, försiktigt efter den blixtrande huvudvärk som han reflexmässigt tagit för given. Och han blir brydd när han inte finner det han söker. Men, när han ska till att lyfta högerhanden för att känna efter, kommer i stället den befarade smärtan. Från högeraxeln strömmar det reptilsnabba strålar som exploderar när de träffar hjärnbarkens smärtcentrum. - Ont i axeln? undrar Gerry. Det är i så fall inte så underligt. Den fick sig en skaplig törn när du ramlade ner från bardisken. Det såg faktiskt rätt kul ut - he-he! Stumfilmskomik när den är som bäst. Jerken låter axeln vara i fred, och när han gått igenom resten av kroppen kan han lättat konstatera att det endast är höger axel som kommit till skada. Krogvärdens dotter Margreth, 19 år och ensamstående sedan hennes man dödats för två år sedan i striderna mellan militanta muslimer och fundamentalistiska kristna, fixar till en provisorisk mitella, och när axeln slipper armens tyngd känner Jerken sig riktigt pigg och frisk igen. Sittande på sängkanten känner han dock ett visst ytterligare behov av att orientera sig lite: - Vad är klockan? - Bara barnet, grabben. Skulle tippa på att hon är runt två eller något liknande. Hur så? - Mnjaa, då är alltså inte kvällen helt slut än då!? - Så ska det låta, skrockar Gerry och trollar fram en stor korthalsad flaska med någon brunfärgad vätska i. Utan att Jerken riktigt fattar hur det gått till är rummet snart fullt med hugade festdeltagare. Margreth, krogvärdens dotter, dansar vilt med Gerry som har fullt schå med att hänga med i svängarna, och Jerken själv har fullt upp med att hålla ifrån sig de fotbollsintresserade festdeltagarnas närgångna frågor. Det visar sig att George, krogvärden, har en son som heter Ade och som spelar i Nigerias juniorlandslag, och Jerken är nästan säker på att denne är en av de spelare som han tittat närmare på och planerat att kontakta efter turneringen. Det är bra tryck på tillställningen. För varje gång flaskan passerar Jerken känner han hur smärtorna i axeln tonas ner, och när Margreth kräver att även han ska upp och dansa är axeln i det närmaste bortglömd. Hon smyger sig intill honom, cirklar runt honom och när han är på väg att tappa balansen fångar hon upp honom, tittar honom djupt i ögonen och kysser honom sedan med en inlevelse som han inte upplevt på många år. Överraskad och överväldigad ger han sig hän. Det är åtskilliga år sedan han senast tillåtit sig att sänka garden i en kvinnas närhet, men med Margeth känns det bara så rätt! Visserligen känner han den kopparfärgade pendelns vibrationer mot skallbasen, men när han, utan att öppna ögonen, drar sig till minnes nattens excesser, finner han det värt sitt pris. Försiktigt kisande mellan ögonfransarna hittar han Gerry sittande och sovande i fåtöljen på andra sidan rummet. Han minns mycket väl var han befinner sig. Men när han sakta vrider sig i sängen hajar han till och blir med ens klarvaken. Bredvid honom under täcket ligger värdens dotter - det tar ett tag innan han kommer på hennes namn - men han kan inte minnas hur de hamnat där? Jerken är lite orolig för vad George ska tycka om att han tillbringat natten i hans dotters säng, men när Jerken och Gerry slår sig ner vid familjens frukostbord skiner deras värd som en sol. Gerry är i ett bedrövligt skick - allt han lyckas få sig är en sexa Fernet Branca som George smyger till honom med en förstående blinkning. Jerken har inga problem med aptiten, men däremot vet han inte riktigt hur han ska förhålla sig gentemot Margreth. Det är trångt runt bordet och så fort han rör på sig kan han inte undgå att snudda vid henne. Hon sitter vid hans högra sida och när hon undrar hur det är med hans axel är han så absorberad av sina egna tankar att han först inte märker hennes fråga. Annars är det bara gemytligt. George har förutom Margreth och Ade ytterligare två söner och de är alla samlade vid frukostbordet. Det är en helt igenom otvungen stämning. Det snackas nästan enbart fotboll, och den ende som inte deltar i diskussionerna är Gerry, men han tillåts vara i fred. När de båda herrarna ska ta farväl och tacka för sig, trippar Margreth fram och ger Jerken en hastig puss på kinden. Herr Tall noterar hur han smälter inombords men oförmögen att handskas med situationen får han bara till ett litet generat leende. Läs del 11: "Anfall är bästa försvar" |