"Spekulationsgrafikens förfall..."
Inlägg i en debatt på SDS:s kultursida jan-febr. 1984
|
Det är förvisso inte lätt att skriva om konst och konstupplevelser. Problemet ligger som alla förstår i det förhållandet att begreppen inte kan definieras i av alla accepterade termer. Svårigheten har nyligen övertydligt demonstrerats i artiklar på denna sida och på annan plats i tidningen. Ett av de senare bidragen kommer från Sven Sandström, professor i konstvetenskap i Lund. Han har tillkallats som expert i syfte att reda ut förhållandet mellan grafik och s.k. vanliga reproduktioner och sätta in begreppen i ett större sammanhang. Hans mångordiga artikel mynnar ut i frågan om det kan anses moraliskt försvarbart av konstgallerier att "erbjuda reproduktion som originalgrafik". I övrigt intar professorn ett estetiserande förhållningssätt i diskussionen om reproduktionstekniken som helhet. Han betonar särskilt att grafik är en "särpräglad konstart", som kan ha "härliga originalegenskaper" och ge rika konstupplevelser. Enligt professorn är således grafik inte bara en reproduktionsteknik, utan har även ett värde i sig. Ett dilemma, som för många konstnjutare framstår som allt allvarligare är att den nya förfinade reproduktionstekniken gör det allt svårare att avgöra om ett tryck är äkta vara eller ej. Ty en "äkta" konstupplevelse är ett mycket komplicerat och sammansatt psykologiskt och socialt fenomen, som endast till en viss del är avhängigt det utlösande objektet. Konstverket är bara stimulit, dvs utlösaren av responser hos mottagaren, som redan är väl preparerad av socialt och kulturellt betingade antaganden och förväntningar. För enkelhetens skull kan vi kalla sådana antaganden om vad konst är eller skall vara för konstmyter. Föreställningen att grafik har ett värde i sig är en typisk sådan konstmyt. Sven Sandström tycks bortse ifrån att västvärldens nuvarande konstupplevelser, konstskapande, konstdistribution m.m. är kulturella, sociala och psykologiska fenomen existerande i marknadsekonomier och får sin inriktning, energi och objektiva förutsättningar ur dessa. I marknadsekonomier är konstverket och framförallt den grafiska produkten en vara och får sitt kvantitativa värde efter markandsmekanismer. Handeln med grafik och reproduktioner börjar mer och mer ta formen av handel med värdepapper. I den handeln har det, objektivt sett, ingen som helst betydelse om tryckalstret är handtryckt eller vanlig reproduktion, eftersom förväntningar om framtida realisationsvinster i stort bestämmer prisnivån. Likheten med aktiemarknaden är påfallande. ( Bortsett från plötsliga konkurser och psykologiskt betingade kurssvängningar.) Konstrecensenterna fungerar ungefär som tidningarnas börskommentatorer. På ett omedvetet plan, är det kanske bäst att tillägga. Konstkritikernas objektiva funktion är att slå vakt om och bevara en viss ideologisk kontinuitet och därigenom legitimera och bekräfta en etablerad konstelit. På den subjektiva nivån fullföljer konstkritikern att värdera, sortera och tycka till så där i allmänhet. Uppenbart kan dessa tyckanden i en stor dagstidning, liksom börskommentatorernas tipsanden, fungera som vägledning vid spekulationsköp. Detta är egentligen ingenting
att moralisera över, eftersom vårt
samhälls För att fortsätta liknelsen med aktiemarknaden kan man kanske säga med en viss hårddragning, att konstnärens soliditet är ett mått på förhållandet mellan produkternas värde och den totala omsättningen och substansvärdet ett mått på den enskilda tavlans värde i förhållande till det totala antalet tavlor. Det händer då och då att en konstnärs soliditet och substansvärde höjes över en natt efter en utställning på en prestigekonsthall och en lyckad recension. Vad säger då moralisterna om det förhållandet att ett konstverk, som tar c:a 20 timmar att producera ett år säljes för 2000:- och ett liknande konstverk av samma konstnär efter utställningssuccén kan säljas för det tio-dubbla? Har det konstnärliga värdet ökat tiofallt under tiden? Principiellt fungerar givetvis prissättningen på samma sätt, oavsett om det gäller originalmålningar, grafik eller signerade eller osignerade reproduktioner. Så länge folk spekulerar i konst är det moraliskt fullständigt likgiltigt om det betalas 10000:- för en lautrecreproduktion eller en miljon för en äkta Zorn. Objektivt sett är transaktionerna likvärdiga, Det hittills sagda gäller i
huvudsak upplevelsekonsten, för vilken närheten,
ägandet och myten är viktiga
förutsättningar och berör förmodligen
endast en liten exklusiv elit. Jag vill därmed inte ha
sagt att konstupplevelser och spekulation sammanfaller i en
och samma person. Tvärtom ser spekulanten oftast endast
till konstverkets förräntning. Däremot
är det experternas upp- Konstrecensenter är (som
institution) tillsammans med vissa konsthandlare,
utväxter från samma ideologiska rot, även om
de förra försöker muta in revir. Tyvärr
gör sig Sven Sandström också skyldig till
revirtänkande i ett besynnerligt avsnitt, som handlar
om konstbilden kontra samhällets ökande bildutbud,
ett problemområde som vore värd en särskild
artikel. Låt mig bara uttrycka min
förvåning över att en vetenskapsman inte
anser att alla bild- Hur som helst, behöver professorns inte bekymra sig över konstupplevelser. De dyker upp, även där man man minst anar det.
Allan Friis 1984 |