En imponerande retrospektiv utställning av en av popkonstens stora, Roy Lichtenstein, född 1923, har just avslutats (8 maj) i Deichtorhallen i Hamburg. Deichtorhallen har på kort tid tillskansat sig internationellt anseende som forum för betydande samtidskonst. Utställningen, som sammanställts av Guggenheimmuseet i New York hade sin premiär där redan 1993-94 och fortsatte sedan till Museum of Contemporary Art i Los Angeles, därefter till Museum of Fine Arts i Montreal. I Europa har den endast visats i München (Stiftung Haus der Kunst, 10.10.94-9.1.95) i Hamburg (10.2-8.5.95) samt i Brüssel (Les Expositions du Palais des Beaux-Arts, 9.6-3.9.95). Utställningen går sedan vidare till Ohio, USA. 

Det är en omfångsrik och pedagogiskt upplagd presentation av Lichtensteins verk från början av 50-talet fram till 1993 och den bekräftar min uppfattning att Lichtenstein, tillsammans med Andy Warhol, i ett historiskt perspektiv, kommer att framstå som popkonstens främsta företrädare. De första bilder man tänker på när namnet Roy Lichtenstein nämns är hans s.k. strids- och "kärleksbilder" från början av 60-talet. Han hade redan då utvecklat sin karaktäristiska stil. En s.k. uppförstorad rasterpunktsteknik kombinerad med hela färgplan av primärfärgerna och med svarta kraftiga konturer runt motiven.

Förlagorna är hämtade från realistiskt tecknade seriehäften ur vilka han väljer ut en ruta som han förstorar mångfalt med noggrant återgivande av rasterpunkteringen, som t.ex. i den ofta reproducerade "Whaam". l denna bild skildras en stridscen mellan två flygplan och får genom sin storlek (173 x 422 cm) samt en del kompositionella förstärkningar en mycket intensiv dramatisk närvaro. För L:s del är det aldrig fråga om ett rent plagiat. Han säger själv att han har andra avsikter med sin konst än serietecknarna genom sin vilja att skapa enhet och ge uttryck för en vision. Skillnaderna framgår också tydligt vid de jämförelser som görs mellan L:s verk och serieoriginalen. l exempelvis "Hopeless" (112 x 112 cm), där förlagan visar en gråtande mörkhårig kvinna med huvudet vilande på ett rött underlag, har L. gett bilden en helt annan innebörd genom att ansiktet placerats längre fram, att handen blir synlig i nedre hörnet som en hjälplös kontaktsökande gest mot betraktaren och att håret blivit blont i stället för mörkt. Texterna i pratbubblorna återges däremot alltid identiskt. De ovan beskrivna bilderna är från 1963, men är inte de tidigast utförda i den speciella rastertekniken. Som det första verket i denna stil, där rastret bara antyds på ett par ytor, anses "Look Mickey" från 1961 vara. Det är en stor bild (122 x 175 cm), med Mickey Mouse och Donald Duck i en humoristisk scen. 

Lichtenstein hämtar sina förlagor inte bara i seriemagasinen utan även från reklamens värld. De enklaste annonsbroschyrer kan ge honom inspiration till konstnärliga "översättningar" i storformat, som t.ex. en banal demonstrationsbild av hur man öppnar locket till en hemsoptunna genom att trampa på en pedal, "Step-on-Can with Leg" (81 x 132 cm) från 1961. Soptunnans helt cylindliska form för otvivelaktigt tankarna till Andy Warhols bildserier av Campbells soppor och andra liknande konservförpackningar från 1962. Man vet att Warhol besökte L:s första separatutställning på Leo Castellis Gallery i New York 1962. Warhol, som redan 1960 hade använt sig av seriefigurer som t.ex. Dick Tracy, Superman och Batman i sina oljemålningar, brev så frustrerad och besviken av att se L:s starka manifestation att han helt övergav serierna för att i stället koncentrera sig på ännu jungfruliga områden inom massmediavärlden. Varför, frågade han sig när han såg L:s rasterpunktsteknik, har Jag inte kommit på detta själv?

På en mindre avdelning av utställningen visas L:s tidiga arbeten från 50-talet. Under denna tid målade han "halvabstrakta" bilder med tydliga influenser av konstnärer som Matisse, den senare Picasso, Braque och Paul Klee. Genom ett stort antal utställningar vann han partiella framgångar i kritikerkretsar, men publikt var responsen sämre. Hans anseende som teoretiskt kunnig och intressant inspirerande konstnär gjorde att han  1957, endast 24-årig. erbjöds en assistentprofessur vid Oswego Universitet.

I mitten 60-talet lämnar L. seriernas värld, vilka därefter endast återkommer som enstaka citat i senare målningar. Serieteckningstekniken med rasterpunkter, svarta konturlinjer och monokroma grundfärgsytor finns emellertid kvar, vilket framdeles skulle komma att bli hans typiska signum eller pensel- skrift som hans själv uttrycker det. Ett ironiskt självporträtt från 1978 kan tjäna som illustration till detta. Hans huvud har ersatts av en rektangulär yta som givits cylindrisk volym genom ett vertikalt rasterfält där punkterna gradvis förminskats horisontellt.

Konst är annan konst sedd genom ett temperament, för att göra en parafras över ett känt citat. Om man i konstsfären inbegriper hela massmediavärldens ikonografi så är detta en sanning som i hög grad är tillämplig på popkonsten. Från och med slutet av 60-talet gör L. ständiga tillbakablickar till äldre konst som betytt mycket för honom som inspirationskälla. Matisse återkommer i flera verk under 70-talet, ofta endast i form av någon detalj, som t.ex. i "Still Life with Goldfish Bowl", 1972, i vilken endast guldfiskarna i en glasburk återges förutom en uppförstorad detalj av ett av hans tidigare verk "Golf Ball", 1962. L:s faiblesse för citat av egna verk återkommer ofta, som t.ex. i "Artist Studio", 1973, som för övrigt är en ironisk kommentar till Matisse's bild "Den röda ateljén" (1911) i vilken ett stort antal av Matisse's kända verk finns återgivna. I L:s motsvarande ateljébild känner vi igen "Look Mickey" från 1961. len långt senare bild från 1988, "Bedroom at Arles", återfinns Van Goghs berömda målning "Sovrummet" (1888) transformerad i streck och punktraster- teknik till ett pikant semesterstugerum för ett modernt yuppiepar. 

l sitt senare måleri försöker L. krampaktigt förnya sitt bildspråk. Han gör det genom att anknyta till den abstrakta expressionismen, som han i en intervju säger sig egentligen alltid ha tillhört, vilket är en märklig utsaga. Från och med 1990 är han nästan helt abstrakt. Flödande "expressionistiska" penselstreck blandas med rektangulära rasterfält i vilka de runda punkterna allt oftare ersätts av små rektangulära mönsterformer som t.ex. i "Reflections on Brushstrokes", 1990. Hans bilder blir allt mer dekorativa och manierade. Upprepningarna märks allt tydligare. Borta är charmen, spontaniteten och den suggestiva mångtydigheten som kännetecknade hans tidiga bildspråk från 1961- 63. Det tycks som om han inte längre har något att säga. Kvar blir ett livlöst formspråk med punktraster och penselstråk som flyter omkring utan att längre ha ett meningsfullt innehåll att gestalta.

Allan Friis 1995

Kontakt

Fler artiklar av Allan Friis

Introduktion