Pontus Kyander tar i ordentligt då han drämmer till med "Batavernas trohetsed" av Rembrandt, ett av konsthistoriens mäktigaste konstverk, i sitt genmäle den 10 april till en enkel kommentar av mig apropå PK: s recension av David Svensson.

I denna påstår PK att "bara riktigt dålig konst fullt ut låter sig förklaras" . I sann demagogisk anda ställer P.K. "Batavernas Trohetsed " mot "Politisk plakatkonst" och en konst som vrålar sitt budskap i folks öron. Jämförelsen är så grotesk och dessutom ohederlig att den knappast kan förstås på annat sätt än att P.K befinner sig i desperation och argumentnöd. Att komma dragande med "plakatkonst" och modernistisk hötorgskonst som exempel på sådant som fullt ut låter sig förklaras är verkligen att göra det lätt for sig.

Men om man gör antagandet att det han syftar på inte är konst och heller inte gör anspråk på att vara det! Då  hamnar PK i dilemmat att inte bara bevisa att det han menar är dålig konst verkligen är konst, utan även att definiera vad konst är. PK har hamnat i ett gungfly utan att själv veta om det.

Alla bilder, historiska eller sentida måste givetvis förstås, inte bara i sitt historiska sammanhang, utan även i det sammanhang de exponeras, offentliga torg, gator, konsthallar m.m. Då kan paradoxalt nog det som PK definierar som plakatkonst, insatt i en samtida konsthallsmiljö få ny innebörd och omdefinieras som samtidskonst och fungera på jämställd fot med likdelar , exkrementer och andra utsöndringar .Det hade varit intressant att veta vilka av dessa objekt som vrålar högst i PK: s öron.

Det är bra att PK har "Batavernas trohetsed " av Rembrandt i sitt hem och att han läst texter av Tacitus och Ragnar Josephsson och suttit på analysseminarier för att förstå det mäktiga verket. Det är lovvärt och visar en för mig ny sida av honom, men han kommer aldrig att "förstå" konstverket så som 1600-talsmänniskan gjorde. Hon förfogade över en uppsättning kod- och symbolsystem, som möjliggjorde en "avläsning" av tidens konstverk, som nutidsmänniskan saknar.

En konstnär som även nutidsmänniskan kan förstå är Goya (1746-1828), vars avsikter är tydliga nog (även for P.K.) i framfor allt hans etsningar. Här går han med stor åskådlighet till storms mot tidens dårskap och fortryck, mot inskränkning av yttrandefriheten, makthavares övergrepp m.m. Goyas konst stämmer inte till enskild meditation som hos Rembrandt, utan manar istället till handling och beredskap till förändring. Goya viker inte undan  utan för fram sitt viktiga budskap med stor tydlighet och med hög röst.

Jag kan väl dock inte tro att P.K. vill definiera detta som plakatkonst!

Allan Friis  April 2000

Kontakt

Fler artiklar av Allan Friis

Introduktion